Äntligen! Efter flytten till Sverige med allt vad det innebär, har jag äntligen hunnit såklart den stora redigeringen, den som följde på min redaktör Joannas mycket kloka invändningar på den tidigare versionen. ”Det här är inte logiskt, det där är inte trovärdigt, vad menar du med det, varför gör de på detta viset …?” Ungefär, fast uttryckt på ett bättre sätt som verkligen fick mig att tänka till. Kloka tankar, som gott att jag kunnat få saker just mer logiska och förhoppningsvis bättre ….
Nu är det dags för finliret! Jag älskar finliret 🙂 Det är då man får gotta sig i orden, i språket, och vända på meningar så att de blir precis som man vill ha dem.
Dessutom har jag parallellt fått mitt fina omslag! Eftersom det redan ligger lite på Hois hemsida, delar jag gärna med mig av det nu 🙂 Visst är det fantastiskt!
Och titeln: Skuggan av paradiset
Kommer 21 september, jag hoppas att du längtar lika mycket som jag 😉
Att säga att det som händer i Ukraina är fruktansvärt, kommer inte i närheten av hur man kan beskriva vad större delen av världen just nu känner och upprörs över. Det är besinningslöst horribelt, vansinnigt overkligt, obeskrivligt verklighetsfrämmande, bortom ens värsta mardrömmar.
Det är oundvikligt för min familj och mig att tänka på vår egen situation, inte för att vi är självcentrerade (åtminstone hoppas jag inte det), men för att vår dotter Maïa är född i Moskva, av en surrogatmamma som bor i Ryssland, på gränsen till Ukraina. Kompisar till oss valde Ukraina i stället för Ryssland, som födelseland till sitt barn.
Vad hade vi gjort om vår dotter just skulle födas, i dag? Om man ringt och sagt att vattnet gått för surrogatmamman, att vi borde se till att vara på plats nästa dag? Eller om vi redan befunnit oss på plats, i lägenheten i Moskva som vi hyrt i två månader, i väntan på att alla papper skulle bli färdiga? Om de 90 dagars visum vi hade snart skulle förfalla och vi var tvungna att åka hem, vem skulle ta hand om var dotter då? Skulle vi ens kunna åka dit och möte henne vid bb, skulle vi kunna ta hand om henne när surrogatmamman eller kliniken inte längre var ansvariga? Eller, skulle vi vara tvungna att hitta ett barnhem under tiden som konflikten (för att använda mildast möjliga uttryck) pågår, om alla visum annullerats eller inte beviljats, om vi som européer setts som fienden som måste bekämpas eller åtminstone inte tillåtas några privilegier eller rättigheter på rysk mark?
Frågetecknen är så många att det är lätt, för att inte säga oundvikligt, att drunkna i alla tankar om vad som skulle kunna hända. Hur har vår surrogatmamma det i Rostov-na-Donu, där hon har sin familj och där hon tillbringade sin graviditet, där vår dotter växte i hennes mage och där hon förberedde sig för att föda vårt barn? Vi har inte fått något svar på vårt mejl till henne.
Om ett par veckor flyttar vi till Sverige. Vår hyresvärd i Frankrike är gift med en ukrainska, vars syster bor i samma by som vi. De har just kommit tillbaka efter att ha hämtat hem fruns (och systerns) mamma från Ukraina, en biltur på 400 mil från och tillbaka. Att tala om sådant som måste stämmas av innan vår utflytt känns minst sagt värdsligt i sammanhanget …
Nu får vi bara hoppas att striderna i Ukraina snabbt får ett slut, att inte fler människor behöver sätta livet till, att inte fler bomber behöver falla, att alla hot upphör och att livet, som vi önskar det, kan återta sin vanliga gång. Vardagens lunk, vem saknar inte det just nu? Jag inser att det är en utopi, att det inte är så enkelt, att en diktator, med eller utan bibehållet intellekt, har en agenda som vare sig går att förutse eller förstå, och att han inte går att resonera med. Som en enkel man, utan vare sig pretentioner eller förståelse för världspolitik, inser jag att allt det ligger bortom mitt förstånd, att jag inte har någon lösning, mer än att jag i min naivitet skulle göra allt för att hitta en mindre våldsam väg framåt. Samtidigt, om man faller till föga för kraven och lägger sig för att undvika ett än större blodbad, vilka signaler ger det då för ännu fler och ännu våldsammare avancemang från de som ser sig som världshärskare.
Jag vet inte, jag har inga svar, bara samma tusentals frågor som alla andra.
Vad är det som händer?
När ska det ta slut?
Hur ska det sluta?
Manuset till min femte roman skickade jag in för några veckor sedan och i går skrev förlaget och jag avtal – härligt! Dessutom ser det ut att gå fint att få boken klar till Bokmässan i september 🙂
”Ungen” är inte det färdiga namnet på manus, utan är bara ett arbetsnamn, eller egentligen bara en del av arbetsnamnet, men resten tänkte jag hålla hemligt ett tag till 😉
I morgon kväll har jag möte med min förläggare Carola för att prata detaljer, både spännande och intressant. Dessutom ska vi lägga riktlinjer för omslaget, så grymt nyfiken på det. Jag har själv ett par idéer, men jag hoppas att min ständiga formgivare Cecilia är med på båten och då kommer med ännu bättre idéer, som hon alltid gör!
Någon kanske minns ovanstående bild från ett inlägg för ett bra tag sedan – nu kan jag äntligen säga att den har med kommande bok att göra. Men vad?
Joanna, min redaktör från En fallen man, kommer att vara med den här gången också. Jag var (och är fortfarande) grymt nöjd med resultatet, så att veta att Joanna just nu sitter och läser, gör mig faktiskt lite pirrig, både för att hon är så otroligt duktig, och för att jag vet att hon kommer att se de svagheter som måste arbetas bort – jag bara hoppas att de sistnämnda inte är för många …
Jag återkommer snart med mer 😉
”Jag trodde att du var frankofil ut i fingerspetsarna”, sa någon till mig när jag nyss avslöjade att familjen och jag flyttar till Sverige. Frankofil kommer jag säkert att vara resten av livet, men nu har jag tänkt vara det från Sverige i stället. Frankrike kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta, och självklart också hos min franske make och vår dotter, precis som Sverige alltid haft. När jag blev fransk medborgare, vid sidan av mitt svenska medborgarskap, visste jag att man faktiskt kan vara, och älska, båda.
När jag tänker efter, fick jag i stort sett samma reaktion när jag valde att flytta från Paris, där jag bodde i en liten med fin lägenhet ett stenkast från stadshuset Hôtel de Ville, och bosatte mig med maken i en by några mil söder om Luxemburg. ”Hur kan du byta storstadspulsen mot ett liv på landet?” Jo tack, det gick utmärkt. Det är väl helt enkelt en fråga om var man befinner sig i livet. Nu har jag bott i Frankrike i 24 år, alltså nästan ett kvarts sekel. Det kan väl vara dags att göra något nytt (eller nygammalt)?
När jag funderar på Sverige, kommer tusen saker fram. När maken tänker på Sverige, är det närheten till naturen som hamnar högt på listan (förutom vår svenska familj, förstås, men det är en självklarhet 😉 ) Sverige är fantastiskt, och Stockholm är en otroligt vacker stad. Och man kan få en kombination av både huvudstad och naturupplevelse! Man kan jobba inne i stan, och bo utanför, långt bort från stress och avgaser.
Dessutom måste vi tänka på vår dotter. Hon är van vid livet i en liten by, med en skola i en, måste man säga, skyddad miljö, hästhagar i närheten och kompisar att leka med. Efter en relativt smärtfri jakt på bostad, har vi hittat precis det vi sökte, med bra bussförbindelse in till stan, tallar och vatten ett stenkast bort, och dessutom med trevliga grannar. Vi har till och med varit och hälsat på i den nya skolan, träffat fröken och hela klassen, och vilket mottagande Maïa fick – helt otroligt! Nu har vi en åttaåring som vet vart hon ska ta vägen när vi flyttar om sex veckor (!), hon vet vem hon ska leka med, hon fick med sig en skolkatalog, så att hon kan lära sig namnen … Vi hade inte kunnat önska oss bättre.
Själv håller jag på att brottas med mitt personnummer. Eller egentligen inte personnumret som sådant, men det faktum att jag står som utvandrade hos Skatteverket och att de som av olika anledningar tar en kreditupplysning på mig, kammar noll. Som boende i Sverige tänker man kanske inte på det, men personnumret är nyckeln till allt (eller nästan 😉 ) När jag gick till Skatteverket för att skriva in mig, blev jag glatt överraskad av hur snabbt själva besöket gick; på en kvart var jag ute igen. Men, trots att jag är svensk och i mina ögon bara ska återaktivera mitt personnummer, fick jag veta att handläggningstiden är två till arton (18!) veckor. Nu håller jag tummarna för att jag hamnar närmare två …
En annan fördel med att bo i Sverige, är förstås att vara på plats för allt som har med skrivandet att göra. Att skriva, redigera och en massa annat, kan man givetvis göra på distans, men boksigneringar är värre. Ta Stockholms Bokhelg, till exempel. 19 – 22 maj blir det litteraturfest och Hoi Publishing kommer förstås att vara med – och jag!
Snart kommer fler nyheter här, håll ögonen öppna. Under tiden kan inläsa om hur Hoi Förlag alltså byter namn till Hoi Publishing och blir publikt.
Och, glöm inte att det är bokrea på gång! Du har halva priset på mina böcker hos Hoi Shop!
Utmaningen var att skriva minst tjugotusen ord under november månad och/ eller bli klar med råmanus till min femte roman. Det kändes rimligt och jag var minst sagt motiverad. Nu tror du att jag ska säga att något kom emellan, att jag var tvungen att ge upp … Åh nej, tvärtom. med ett par dagars marginal kan jag stolt meddela att jag skrivit 21.000 ord och att råmanus är klart!
Nu är det dags för nästa spännande del i skrivandet, nämligen första redigeringsrunden. Under skrivandets gång händer det saker, berättelsen utvecklas, karaktärer förändras, de hittar på saker som författaren inte hade räknat med. Det innebär att detaljer i storyns början kanske inte längre stämmer, annat behöver preciseras, ledtrådar behöva läggas ut, miljöer utvecklas, gestaltningar förbättras …
Manus till min femte roman ska nu bearbetas ordentligt. När jag sedan är klar med första rundan, är det dags för min fina vän och fantastiska och ständiga ”partner in crime” Åsa Ringdahl att läsa och tycka till – jag hoppas bara att hon har tid och lust, jag har faktiskt inte frågat henne än … Men ännu har hon aldrig tackat nej 😉
Självklart har jag ett arbetsnamn, jag har till och med två, men än så länge får framtida läsare hålla tillgodo med ”Femman”. Kanske hinner boken komma ut lagom till Bokmässa 2022?
Jag har lockats men aldrig tillräckligt, för att gå med i detta äventyr som det talas så mycket om bland många författare under november månad. NaNoWriMo, National Novel Writing Month, började 1999 och är tänkt att hjälpa författare, aspirerande eller etablerade, att få tummen ur och faktiskt skriva. Välj bort sociala medier, teve eller vad du kan klara dig utan en månad för att faktiskt nå ditt mål – skriv och bli klar. Ändå har jag aldrig tagit steget fullt ut.
Men, så såg jag ett inlägg på Instagram från min skrivarvän Susanne Schemper. Hon fick mig att inse att det inte behöver vara så krångligt, och inte så formellt. Målet att skriva en kortare roman på femtiotusen ord på en månad är högt, om man jobbar heltid och dessutom har en familj att ta hand om.
Men man behöver inte skriva femtiotusen ord, det är helt ok att sätta ett mål på fem eller tiotusen ord. Jag har haft ett mentalt mål om att bli färdig med min femte roman till förste december i år. Det kommer inte att ske, det är helt klart. Däremot skulle jag kunna bli klar med råmanus tills dess, om jag sätter den sidan till. Det saknas tjugotusen ord, i runda tal.
Jag antog Susannes utmaning. Minst tiotusen ord, helst tjugo eller ett manus färdigt att börja redigera. Nu har jag en månad på mig – det här bara att köra!
I morse när jag gick upp tidigt för ett pass innan jobbet, låg jag på 60.900 ord. med andra ord ska jag ligga på minst 70.900 den siste november, helst på 80.900 eller ett färdigt råmanus. Piece of cake 😉
60.000 – en magisk siffra, en milstolpe i min författarvärld, men ännu är jag inte framme. Nej, jag talar inte om 60.000 sålda eller ens nedladdade exemplar, jag tänker på min femte roman, den jag arbetar på just nu, och på hur mycket jag har skrivit. En fallen man hamnade på runt 80.000 ord, det gjorde även Spökskrivaren och det är därför min hållpunkt när jag tänker på hur ”tjock” boken ska vara. Självklart kan det variera och siffran i sig är inget självändamål, men då vet jag ungefär var jag ligger i skrivandet.
Det stämmer ganska bra, när jag tittar på min synopsis, jag har skrivit ungefär tre fjärdedelar. Storyn är klar, alla kapitel har en liten beskrivning om sitt innehåll, även om jag själv inte är hundra på hur alla trådar kommer att knytas ihop. Ännu …
När man börjar skriva, när man bara har en idé, kanske en inledning eller bara ett slut, och man ska befolka den med karaktärer, storyn ska färgsättas, miljöer ska skapas, och skärmen är tom, är författarrollen ibland minst sagt karg. Man får söka efter ljuset, kika bakom varje litet hörn, i varenda liten vrå, och ändå hittar man stundtals inte mycket att gå på och bygga med.
Sedan släpper det, väggarna blir ljusare, gladare, solen tittar fram, fönster öppnas, någon knackar på och vill vara med, rollerna fylls och själva skrivandet kan börja. Allt flyter, men ändå för det lite som livet, stundtals tar det stopp, annat tar över och fyller dagarna, och skrivandet får pausa. Så kommer det igång igen, berättelsen tar överhanden och vill komma ut, vill bli färdig och vill veta hur den ska sluta.
Så är det nu. Sista fjärdedelen pockar och vill bli klar. Sedan är det redigering som gäller och författaren får se till att alla tankar som uppstått under tiden han (i mitt fall) skrivit, de måste hitta sin plats så att storyn hänger ihop. Språket ska putsas, saker ska läggas till, annat ska tas bort, innan allt går iväg till förlaget. Spännande tider!
Dessutom hägrar Bokmässan 2022. Ingen av mina två senaste böcker har varit med på den. Kommer nummer 5 att bli klar och få loss om uppmärksamheten då? Bäst att jobba på …
Formidaniel har gjort det igen! Han har fixat en fantastisk boktrailer till min senaste bok Spökskrivaren (han gjorde ju även den till En fallen man). När jag säger en boktrailer, så menar jag egentligen två, samt en liten extra ”loop” som han kallar det.
Här kommer den första och längsta – vad tycker du?
Den kortare är lika fin, den:
Och till sist den lilla loopen, en enklare och lugnare variant:
Milli Månson är Sveriges deckardrottning, hennes verk översätts och säljs världen över. Milli bor med den unge atleten Samuel och deras två hundar Lady och Gaga. Hon har byggt upp ett riktigt PR-imperium, men samtidigt har hon outsourcat stora delar av verksamheten – däribland sitt skrivande! En modern författare fokuserar på annat än att skriva.
Gauthier Valentino, eller Spooky som Milli kallar honom, är spökskrivaren som står bakom miljontals sålda böcker. Egentligen skulle han vilja skriva något eget, men han vet inte riktigt vad. Deras relation är invecklad; samtidigt som Milli är en krävande arbetsgivare som ställer höga krav, vet båda att Gauthier har ett trumfkort som han när som helst kan spela ut – avslöja att Milli inte skriver själv. Milli har även en trasslig relation till sin sambo – hur är det egentligen ställt med kärleken i förhållandet.
Spökskrivaren är en humoristisk feelgood i svensk samtidsmiljö, där medie- och förlagsbranschen avhandlas med glimten i ögat. Hur är egentligen livet i rampljuset, när ens offentliga och riktiga person ofta flyter ihop? Kommer Gauthier lyckas med att skriva sin egen bok? Och hur kommer det gå för Millis kärleksliv? Igenkänningsfaktorn är hög i denna roman som bjuder på många skratt.
Nu kan du lyssna på hela serien, eller hela romanen, hur du vill, alla tio delar, när och hur du vill 🙂 Storytel, Nextory, Bookbeat, Bokus, Adlibiris, för att nämna några.
”Milli Månson är Sveriges deckardrottning, hennes verk översätts och säljs världen över. Milli bor med den unge atleten Samuel och deras två hundar Lady och Gaga. Hon har byggt upp ett riktigt PR-imperium, men samtidigt har hon outsourcat stora delar av verksamheten – däribland sitt skrivande! En modern författare fokuserar på annat än att skriva.
Gauthier Valentino, eller Spooky som Milli kallar honom, är spökskrivaren som står bakom miljontals sålda böcker. Egentligen skulle han vilja skriva något eget, men han vet inte riktigt vad. Deras relation är invecklad; samtidigt som Milli är en krävande arbetsgivare som ställer höga krav, vet båda att Gauthier har ett trumfkort som han när som helst kan spela ut – avslöja att Milli inte skriver själv. Milli har även en trasslig relation till sin sambo – hur är det egentligen ställt med kärleken i förhållandet.
Spökskrivaren är en humoristisk feelgood i svensk samtidsmiljö, där medie- och förlagsbranschen avhandlas med glimten i ögat. Hur är egentligen livet i rampljuset, när ens offentliga och riktiga person ofta flyter ihop? Kommer Gauthier lyckas med att skriva sin egen bok? Och hur kommer det gå för Millis kärleksliv? Igenkänningsfaktorn är hög i denna roman som bjuder på många skratt.
Nyfiken på vad andra tycker om Spökskrivaren? Läs vad Camilla Läckberg och andra säger här!
Spökskrivaren har skapat debatt. Har du läst inläggen hos Boktugg, i Aftonbladet och flera andra dags- och kvällstidningar? DU hittar länkar under rubriken I media … högst upp på hemsidan. Vad tycker du om spökskriveri?
Och, vad tycker du om Spökskrivaren? Tyck gärna till, hos Goodreads, Boktipset eller skriv ett par ord på Instagram – hashtag #spökskrivaren, förstås 😉
Oj!
Tramsfrans på Aftonbladet berättar att Camilla dementerar spökskrivarrykten och refererar till en artikel på Aftonbladet Nöje, där det också står att Spökskrivaren av undertecknad skulle vara orsak till det hela!
Släpp allt du har, det går ett rykte om Camilla Läckberg! Efter att Håkan Lindgren släppt parodiboken ”Spökskrivaren” så har det cirkulerat rykten om att Camilla Läckberg inte skrivit sina senaste böcker själv, utan att hon i själva verket har använt sig av en spökskrivare!
I en intervju med Aftonbladet Nöje dementerar Läckberg ryktena, och menar att det som vanligt handlar om den svenska avundsjukan!
Om man läser den ursprungliga artikeln i Aftonbladet, säger Camilla:
”Den är underbar, så jävla rolig.”
Och senare i samma intervju:
”Jag tycker att det är en fantastisk satir över hela branschen, förlags- och författarbranschen är ju en fruktansvärt rolig bransch.”
Camilla säger att ”Det är flera av deckartjejerna som är parodierade. Parodi är den främsta formen av smicker, så jag tycker att sånt där är väldigt, väldigt roligt.”
Att Spökskrivaren får så mycket både beröm och utrymme är förstås för mig också en förträfflig form av smicker 😉 Följ länkarna för att läsa artiklarna i Aftonbladet Nöje och den av Tramsfrans.