Nordisk konferens om surrogatmödraskap

Den 20:e oktober är det dags för årets nordiska konferens om surrogatmödraskap, Nordic Conference.

Organisatör är Families Through Surrogacy, som är en icke-vinstdrivande organisation. Det blir ett heldagsevent lördagen 20 oktober, på Elite Hotel Stockholm, Sankt Eriksgatan 115.

Under dagen går man igenom allt från val av land, kostnader och många andra aspekter när det gäller att välja en surrogatmamma, vilken klinik som är bäst och mycket annat.

Jag blev så glad över att bli tillfrågad om att delta. Bland många andra eminenta deltagare kommer jag att sitta med i två paneler, en om just kostnader i samband med surrogatmödraskap och en annan om att välja Ryssland som land. En annan namnkunnig deltagare är förstås Anna Kullendorff från  Surrogat.nu.

Titta gärna på alla programpunkter här. Om du är nyfiken på alla talare och paneldeltagare kan du titta här. Klicka på bilderna för att läsa mer om var och en.


Om undertecknad kan du läsa följande:

Håkan och hans man skrev 2008 kontrakt med en rysk advokat som hjälpte till att organisera äggdonatorer och surrogatmammor. Paret genomgick nio embryoöverföringar med flera olika äggdonatorer och surrogatmammor, och det tog fem år innan de äntligen blev pappor. De fem åren var fyllda av både hopp och förtvivlan efter varje misslyckat försök. Håkan är svensk men bor i Frankrike. Den populära boken Moscow Baby är en romantiserad berättelse om parets fantastiska resa till att bli föräldrar.

Håkan and his husband signed a contract with a Russian lawyer in 2008 who helped organise egg donors and surrogate mothers. The couple endured a total of nine transfers with several different egg donors and surrogates and it was five years before they finally became fathers. Those five years were filled with both hope and despair after each failed attempt. Håkan is Swedish but living in France. The popular book Moscow Baby is a fictionalised account of their incredible journey to parenthood.

Jag har också blivit ombedd att ta med och signera Moscow Baby, vilket jag naturligtvis tyckte var en strålande idé.


Är du nyfiken, kom gärna till konferensen. Har du vänner som kan vara intresserade, sprid gärna information om detta fullspäckade event. Det går att anmäla sig direkt från ovanstående sida. Länken kommer här igen.

Pride i Stockholm

Pride i Stockholm. Jag hade så gärna varit där, men det funkade inte. Men, mina böcker är där 🙂

Om du inte redan gjort det, spana in Att raka en zebra och Moscow Baby! 

Intervju i Allers veckotidning (nr 27) – ute nu!

I dag är nya numret av Allers veckotidning ute. Här kan du läsa intervjun som journalisten Lina Norman gjorde med familjen när hon hälsade  på i vår by Hagen tillsammans med sin fotograf Pernilla Wahlman.

Vi berättar om vår dröm och om hur maken och jag fick vår underbara dotter Maïa med hjälp av en surrogatmamma i Moskva. Linas och Pernillas besök hos oss i slutet av januari var en fin upplevelse och vårt första “hemma hos”-reportage. Artiklen genomsyras av vår kärlek till Maïa.

Tack Lina och Pernilla 🙂

Ny novellantologi med HBTQ-tema hos Ariton

Så här säger Petra Ariton om den kommande antologin:

“Idén till denna novellantologi kom till mig vid senaste bokmässan i Göteborg (2017) när jag lyssnade på min vän Niclas Christoffer som intervjuade författarna Håkan Lindgren (som medverkat i flera av Ariton Förlags novellantologier) och Kristina Boman om HBTQ i litteraturen. Där och då kom funderingen till mig varför inte skapa en antologi på förlagets “vanliga” fikatema med inriktning HBTQ… Nu blir denna idé verklighet!”

Så fantastiskt roligt att ha fått vara med att inspirera till den här boken hos Ariton Förlag. Ännu roligare blev det förstås i helgen när jag fick veta att min novell Snart kommer han blivit utvald bland över 100 inskickade noveller, att medverka i Vardagsbetraktelser över en fika som är arbetsnamnet på det kommande verket.

Håll ögonen öppna för mer om hur arbetet framskrider, utgivningsdatum) och en massa annat) 😉

 

 

 

 

Vårt Moskvaäventyr i Göteborgs-Posten

I januari hade vi journalisten Lina Norman hemma tillsammans med fotografen Pernilla Wahlman. Förutom ett par trevliga timmar tillsammans resulterade det hela i en artikel i gårdagens GP. Ytterligare en längre artikel kommer inom kort i Allers veckotidning.

Hela artikeln i GP såg ut så här. Den finns förstås att läsa på Göteborgs-Posten på nätet, men man måste vara prenumerant för att kunna läsa den där. Vi fuskar därför lite och lägger den här. Klicka på bilden för att få den i fullt och mer läsbart format 😉

Bilderna ovan är från papperstidningen. I nätvarianten valde man några andra bilder, som kommer här 🙂

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

“Höga hästar”, Krönika i Coachingguiden

Nu kan du läsa min krönika i Coachingguiden 🙂

Krönikan har jag döpt till Höga hästar. Den är en del i Ariton Förlags project Under ytan.

I Höga hästar filosoferar jag om hur lätt det är att döma andra efter sina egna förutsättningar, utan att ens försöka förstå vad som ligger bakom ett handlande som skiljer sig från det egna.

Det kan förstås gälla vilken situation som helst, men just här skriver jag utifrån mitt bidrag till projektet, Under min regnbågshud. Du kan lyssna på mitt webbradioprogram här, som också handlar om det.


Denna krönika är en del av projektet #UnderYtan initierat av Ariton Förlag.

När du möter någon på kryckor med gipsat ben vet du utan att personen behöver säga någonting att det finns saker som för denne kan vara utmanande. Många människor bär på sjukdomar, sorg, tankar och känslor som inte syns på ytan. Saker som gör att vardagen kan bli utmanande i relation till andra. När det som inte syns på ytan skapar förvirring, missförstånd, ilska, rädsla eller frustration för att det saknas kunskap eller förståelse.

Under våren 2018 lyfter vi verkliga berättelser om det som inte syns på ytan.

 

 

Homosexuella blodgivares vara eller inte vara

I morse på väg till jobbet, hörde jag på fransk radio att man efterlyser blodgivare. Lagren minskar och man ber alla att donera. Jättebra uppmaning.

Jag skulle gärna ge blod. Men, jag är homosexuell. I Frankrike var det förbjudet att ge blod för homosexuella, fram tills 11 juli 2016 (alltså till för bara ett och ett halvt år sedan). Då kom den stora nyheten om det framåtskridande Frankrike – också homosexuella får donera blod. Att det varit helt förbjudet tidigare kan förstås förklaras med AIDS, men när slutade det att vara lika med “bögpest”? Jag bara undrar …

På den officella hemsidan för bloddonation i Frankrike, EFS, kan man göra ett test för att se om man är lämplig som blodgivare. Man får svara på 13 frågor om blodtransfusion, operationer senaste tiden, nyligen gjorda tatueringar mm, samt om man haft flera sexuella partners de fyra sista månaderna. Om man kan svara nej på alla frågorna är man  princip lämplig som blodgivare. “En medlem av det medicinska teamet bestämmer er kapacitet att lämna blod”, får man sedan veta.

Det är klart att 13 frågor inte kan ta hänsyn till allt. Exempelvis vill man tydligen inte på sajten ställa frågan om du är homosexuell. Som homosexuell måste du nämligen ha levt i celibat minst 12 månader. Ett år! med andra ord. Som heterosexuell får man lov att ha levt rullan fram till fyra månader innan blodgivning. Jag undrar just hur många homosexuella blodgivare de får med det, eller om det kanske, kanske (jag har bara ett pyttelitet tvivel) är ett politiskt spel för att kunna säga att Frankrike är ett tolerant land där allas värde är lika …

Så sent som 28 december 2017 avslog man begäran om att ta bort celibatkravet. Man hänvisar till att HIV är 70 gånger vanligare hos män som har sex med andra män. Ett mycket gott argument i sig, det tycker jag verkligen. Men, finns det inget annat sätt att mäta risken än att dra alla homosexuella över en kant? Ska alla homosexuella som lever i parförhållanden, med eller utan barn, likställas med de som besöker vissa klubbar, backrooms mm och har oskyddat sex? För sådana ställen finns, i Paris och säkert i andra stora städer. År 2018 borde man inte behöva ta sådana drastiska åtgärder för att komma åt problemet med smittrisk.

Om jag vore tvungen att ta emot blod från någon annan, så skulle jag önska att blodet var testat, oavsett vem det kommer från, bade för HIV och andra sjukdomar. Jag kan inte annat än att tycka att fransmännens sätt att kräva celibat av homosexuella (vilket alltså innebär att du inte ens får älska med den du lever med, om du inte är ensamstående, en enda gång under tolv månader), är en enorm diskriminering mot HBTQ-samhället. Men det är ju bara min åsikt, förstås …

 

Snögubbsselfie och Maïa fyller 50

 

 

Bland alla julförberedelser hann vi i helgen med att fira lilla julafton hos mamie (franska farmor) i Gérardmer. Maïa fick julklappar (för andra gången redan och julafton är fortfarande nästan en vecka bort …).

Vi vuxna fick njuta av franska traditioner med sniglar och gåslever. Sniglar (escargots) är faktiskt gott och det smälta vitlökssmöret gör inte saken värre. Jag vet att jag inte borde äta gåslever, jag är fullt emot hur de tvångsmatar gässen för att få gåslevern som den ska (?!) vara. Ändå äter jag den, trots det dåliga samvetet …

Och så hann vi med en snögubbe, med morotsnäsa, öron av kottar, ögon av stenar och hår (maken är trots allt frisör 😉 ) Vad tycks om vår familjeselfie?

I dag fyller Maïa 50! Inte år, förstås, men dock månader. Tänk vad tiden går. Grattis på födelsedagen, älskling, säger i alla fall papsen. Alex (maken, tillika papa) säger. “Typiskt papsen att räkna ut såna saker!” Han älskar inte matte, papa.

Mitt i allt julandet försöker jag skriva. Tredje romanen, En fallen man, ligger just nu på 225 sidor men är långt ifrån färdig. Jag gissar att den hamnar strax över 300 sidor som de tidigare.

Därefter väntar den tredje fristående delen om Jacob och Victor. Ämnet är helt annorlunda jämfört med Att raka en zebra och Moscow Baby och det ska bli grymt spännande att skriva den.

Apropå väntan, så borde jag/ vi denna vecka få veta vem som gått till final i QX gaygala 2018. Moscow Baby finns ju att nominera/ rösta på bland alla andra … Nervkittlande, minst sagt. Förresten, om du inte redan röstat/ nominerat, gör det! Länken har du här 😉

Klockan är sju, snart dags för lunch … Nej, nej, riktigt så länge har jag inte varit upp, men frukosten är avklarad och jag är på kontoret. Då kör vi ett litet skrivarpass innan kollegorna kommer in och telefonerna börjar ringar. Ha en fin vecka!

 

 

Lucia kommer med ljus

 

 

 

Jag har berättat det tidigare, men Lucia är så speciell för vår familj, mer än för de flesta, vill jag tro.

Den 13:e december 2013 kom vår Maïa hem till Frankrike, nästan två månader gammal. Min man och jag hämtade henne på bb i Moskva när hon var fyra dagar och under nästan två månader bodde vi i lägenheten vi hyrt vid Ulitsa Prechistenka. Det tog evigheter att få våra franska papper, mycket längre än våra ryska visum skulle räcka. Därför fick jag åka hem i början på december, själv, och lämna Alexandre och Maïa i Moskva. Det var en mardröm, men vi hade inte något val.

Så två veckor senare fick vi ett inresetillstånd till Frankrike för Maïa och de kunde ta planet till Paris. Väntan på Charles de Gaulle-flygplatsen var evighetslång, men jag fick sällskap av Maïas blivande franska gudmor (vi bad henne av bli det just på flygplatsen, när vi alla senare lugnat oss lite) och hennes pojkvän.

När Alexandre dök upp i dörren ut mot vänthallen med Maïa i bärsele och bagaget bakom sig släppte all spänning och glädjetårarna strömmade ymnigt, mycket ymnigt.

I dag är det fyra år sedan. Jag arbetar på en svensk bank i Luxemburg där vi firar Lucia varje år. Från 2014, när Maïa var drygt ett år, deltar vi två i lussetåget, i år alltså för fjärde gången. Själv har jag avancerat till Lucia-general (vilket innebär att organisera tåget, införskaffa glögg, pepparkakor och lussebullar och lite annat smått och got till alla barn som också är med)  😉

Traditioner är viktigt, kanske särskilt om man bor utomlands och man vill förmedla den nationella identiteten och allt det för med sig. Maïa är svensk, fransk men också rysk. Om just det sistnämnda kan vi inte så mycket, så vi koncentrerar oss på svenskt och franskt för tillfället. Det ryska får vi undersöka tillsammans lite senare.

Trevlig Lucia!

 

 

 

 

Brev från en fyraåring till sin surrogatmamma

Hej mamma,

Det är Adèle som skriver. Adèle, din dotter. Kommer du ihåg mig? Jag måste få fråga dig några saker.

Jag måste erkänna att jag inte minns dig så mycket. Inte alls, faktiskt, fast jag vet att du finns och att du heter Irina. Pappa och papsen har berättat om dig, men att du bor långt bort. De har sagt att när jag föddes var jag med dig på sjukhuset i Moskva i fyra dagar, innan jag fick komma med dem till hem lägenheten de hyrt.

När jag var två månader flyttade vi tillbaka från Moskva till Frankrike. Det vet du förstås, för du fick ju också stanna i Moskva ett tag för vår skull. Jag kom till Paris den trettonde december. Papsen säger att jag kom som ljusets drottning till dem, som en riktig Lucia.

I dag fyller jag fyra år. Pappa och papsen har förklarat att de så gärna ville ha barn tillsammans. De kunde inte att göra det i Frankrike eller i Sverige, så därför fick de åka ända till dig i Ryssland. Jag vet inte var det ligger, bara att det är ännu längre bort än Sverige, där farmor och farfar bor. Och att det är så långt dit att man måste åka flygplan.

Först fick jag inte flyga. Det var därför vi fick stanna i Moskva så länge. Jag hade bara ett ryskt pass och franska konsulatet ville inte ge mig några franska papper. Inte ens ett visum fick jag. Papsen skrev till en ambassadör han träffat och de fick skaffa en advokat i Paris som skrev till utrikesdepartementet; så en dag fick jag ett speciellt papper för att åka hem till Frankrike, även om det bara gällde en gång.

Frankrike blev faktiskt dömt i Europadomstolen för mänskliga rättigheter, för att de gjort fel och inte gav alla barn som mig sina franska papper. Vi kallades Frankrikes fantombarn, för att vi fanns men ändå inte. Ändå dröjde det jättelänge till innan de rättade till vad de gjort fel. Man skulle kunna tro att Frankrike ändå tyckte att de skulle få bestämma själva. Jag hann bli nästan tre och ett halvt innan jag fick bli fransyska på riktigt. Nu är jag i alla fall inget spöke längre och vi kan resa till Sverige och hälsa på familjen där.

Alla mina kompisar har en mamma. När vi skulle göra en present i skolan sa fröken att Mors dag också är Papsens dag, för att du bor så långt bort. Ingen av mina kompisar har en papsen som jag, men jag har en mamma som dem. Ibland leker jag att jag är mamma till mina dockor, men jag har inte fått någon morsdagspresent ännu. Äh, jag bara skojar.

Somliga tror att bara för att jag har två pappor, så har jag inga vuxna flickor i mitt liv. Ja, jag vet att det heter kvinnor egentligen. Så är det i alla fall inte. Jag har massor av stora flickor runt mig. I skolan har jag två fröknar och en hjälpfröken. Och jag har min kompis Victoire och hennes mamma Sophie och jag har farmor i Sverige och mamie i Frankrike. Pappa och papsen har en massa tjejkompisar. Ibland får jag låna deras läppstift och måla mig. En tant på teve sa att man måste ha kvinnliga förebilder. Det var ett väldigt krångligt ord, men jag har i alla fall en massa bilder på kvinnor, både före, efter och vid sidan om. En del har läppstift, andra inte. Varför måste somliga bestämma hur många sådana bilder man ska ha? Det beror väl på hur duktiga de är på att visa mig saker?

En annan kompis, Alice, har ingen pappa alls. Hennes mamma säger att pappan är dum och att hon inte vill ha några mer pojkar i huset. Egentligen säger hon ”karlar”, men jag vet att det betyder pojkar. Alice har inga ”manliga förebilder”, säger pappa, men det är det ingen som verkar bry sig om. Varför ska somliga då tjata om mina kvinnliga sådana?

Jag har två kärlekar. Det är pappa och papsen. Jag älskar dem och jag vet att de älskar mig. Jag älskar dig också, mamma, fast jag inte känner dig. Men pappa och papsen säger att de är så lyckliga för att du hjälpte dem att få mig. De älskar mig så mycket att det nästan rinner över, säger de, och jag vet att det är sant.

”Stackars flicka”, sa en tant, ”som inte har sin mamma”. Louis, en pojke i min förskoleklass, är adopterad. Han har en mamma och en pappa här i Paris, men han känner inte sin andra mamma och pappa i Columbia där han föddes. Han undrar också vilka de är. ”Men vilken tur han har som fick komma till Frankrike och bli adopterad av Joëlle och Laurent”, sa en mamma till en annan. Varför är det synd om mig och inte om honom? Jag bor ju med min biologiska pappa.

På teve såg jag att några tycker att det är konstigt att två pojkar kan bo tillsammans. Det förstår inte jag. Alla säger att alla är lika mycket värda och att alla kan göra vilket jobb de vill, att alla ska tjäna lika mycket pengar, alla ska vara mamma- eller pappalediga och allt det där. Varför får inte en pojke älska en pojke då, om han vill? Eller en flicka och en annan flicka? De där personerna måste ha missat någonting, om de inte förstår att de har fel. Har de inte fattat vad kärlek är? Kanske den aldrig har svämmat över hos dem?

Och så säger de att man inte borde få be någon annan om hjälp om man vill ha barn och inte kan själv. Då skulle pappa och papsen inte ha fått lov att fråga dig och du skulle inte få bestämma själv om du ville hjälp till. Men det är märkligt: papsen säger att du får lov att ge bort din livmoder, men du får inte låna ut den medan du har den kvar. Är inte det väldigt konstigt? Skulle du hellre ha skänkt din mage än att låna ut den?

Jag skulle inte vilja byta bort pappa eller papsen mot någon. Du blir väl inte ledsen när jag säger så? Jag har världens bästa föräldrar och kärlek från alla håll och kanter. Jag äter grönsaker och frukt varje dag, och jag får en liten bit choklad om jag äter upp allt på tallriken på lunchen. Jag går i skolan och har många kompisar. Jag skrattar varje dag och hittar på en massa bus. Jag sover på natten och kan gå upp och kissa själv. Jag kan räkna till mer än tjugo på franska, svenska och engelska Och så kan jag cykla utan stödhjul!

Räcker inte det? Varför ska en del människor bestämma att man inte kan bo med två pappor? Varför ska en farbror och en tant som är gifta och som har barn tillsammans, bestämma att ingen annan får skaffa barn på något annat vis? Varför räcker det inte med kärlek?

Visst är det märkligt egentligen? Här går vi och tycker att vi är lyckliga – och så sitter det någon som vi aldrig ens har träffat, som säger att vi inte har det så bra som tror att vi har det. Bara för att vi inte lever som dem?

Hur gör du, mamma, som har tre barn men ingen man? Säger folk konstiga saker till dig också?

Nu måste jag sluta, för papsen och jag ska baka en tårta. I eftermiddag ska jag ha födelsedagskalas. Det kommer båda pojkar och flickor, för den som undrar. Och några mammor. Oj! Vi kanske borde ha bett om lov först?

Kram från Adèle


“Adèle” är en påhittad flicka. Även om hon har likheter med min egen dotter, så förblir hennes tankar och situation i brevet mitt eget verk.

I motsats till vad någon läsare förstått, så försöker jag alltså inte att lägga orden i min dotters mun eller låtsas att det är hon som skriver.

Mer än till mig och min familj ska kopplingen snarare ses till min roman Moscow BabyDen är också skönlitterär men bygger på många egna upplevelser i samband med surrogatmödraskapet.

Pariskillarna Jacob och Victor vill skaffa barn. Vägen för dem till en surrogatmamma i Moskva och ett land där homofobin ligger som en mörk dimma över deras redan svåra val. Det blir inte enklare av att deras tillvägagångssätt kan leda till både böter och fängelse hemma i Frankrike.

Vi får följa svenske Jacobs och franske Victors både känslosamma och strapatsfyllda färd till Moskva, men det blir också en inre resa. Gör de rätt? Vad händer om och när de kommer tillbaka till Paris? Håller kärleken mellan dem? Är barnet ett bevis på deras starka band eller är drivkraften en annan? Omgivningens reaktioner och inblandning rör upp starka känslor och skapar konflikter från oväntat håll.

Moscow Baby är en laddad relationsroman om kärlek, uppoffringar, rädsla och drömmar.