Under min regnbågshud – mitt eget radioprogram

I dag är det dags! Mitt webbradioprogram hos Ariton Förlag finns nu att lyssna på!

Ariton har under året ett projekt de kallar Under ytan. Så här skriver de själva:

“Detta webbradioprogram är en del av projektet #UnderYtan initierat av Ariton Förlag.
När du möter någon på kryckor med gipsat ben vet du utan att personen behöver säga någonting att det finns saker som för denne kan vara utmanande. Många människor bär på sjukdomar, sorg, tankar och känslor som inte syns på ytan. Saker som gör att vardagen kan bli utmanande i relation till andra. När det som inte syns på ytan skapar förvirring, missförstånd, ilska, rädsla eller frustration för att det saknas kunskap eller förståelse. Under våren 2018 lyfter vi verkliga berättelser om det som inte syns på ytan.”

Jag medverkar bland annat med en självbiografisk berättelse i en novellantologi som kommer i maj. Till Aritons Coachingguiden har jag skrivit en krönika som dyker upp inom kort.

Och nu i dag finns alltså mitt 45-minuters radioprogram à la P1s Sommar, med prat av och med mig själv, samt lite av min favoritmusik. Jag hoppas att du vill lyssna och att du gillar vad du hör. Sprid det gärna till andra som kan tänkas vara intresserade 😉

Min musik? Jag har valt fem låtar:

Storm med Lifehouse
The Sound of Silence med Disturbed
Say Something med A Great Big World och Christina Aguilera
Hos Dig Är Jag Underbar med Patrik Isaksson
Fight Song med Billy Gilman

Lyssna här!

Sommaren kommer 17 februari

För den som är trött på regn och rusk kan jag nu avslöja att sommaren kommer tidigt i år. Redan 17 februari, är det bestämt.

När Ariton Förlag frågade om jag ville spela in ett radioprogram “à la Sommarpratarna i P1”, hade jag verkligen det i åtanke. Att det sedan sänds i februari spelar förstås ingen som helst roll.

Programmet kommer inte att sändas på P1 utan finns att lyssna på i Aritons webbradio (men alltså inte förrän om dryga två veckor – tänk  att sommaren känns så långt bort ibland ;-). Programmet är en del av projektet “Under ytan”, som också innefattar en novellantologi (kommer i maj). Jag kommer också inom kort att medverka med en krönika i webbtidningen CoachingGuiden.

Min studio? Nej, jag åkte inte till Sverige för att spela in i någon anläggning där. I stället satt jag på mitt rum på Mondrian, mitt favorithotell i London och läste in på mobiltelefonen, valde min musik och skickade allt till Petra på Ariton. Hon har nu klippt samman allt och jag är oerhört spänd på resultatet … 17 februari, som sagt 😉

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

 

“Skönlitterärt en av de mest intressanta svenska romanerna med gay-tema 2017”

Bengt Held skriver en blog om vad som händer på HBTQ-fronten, Helds HBT-nyheter. Han beskriver sidan som “info om nyheter om hbt-rättigheter, oftast politik, ibland kultur”.

2016 recenserade Bengt Att raka en zebra som han hade blandade åsikter om.

Nu har han även läst Moscow Baby och jag kan glatt konstatera att han är betydligt mer positiv den här gången 😉

Så här skriver Bengt bland annat:

“Skönlitterärt är det här en av de intressantaste svenska romanerna med gay-tema som publicerades 2017. Homoerotik blandas med familjekonflikter och att pengar ibland kan fixa saker. Men även att surrogatmödraskap är synnerligen kontroversiellt både i Sverige och Frankrike.”

Läs hela recensionen på Helds HBT-nyheter!

 

 

2017 är över, länge leve 2018 :-)

God fortsättning!

2017 är tillända och året förde med sig så mycket kul.

Inte minst kom min andra roman, Moscow Baby,  ut med buller och bång. 21 oktober var det premiär, men redan dagen innan hade vi stor releasefest på Laika Hornhuset i Stockholm. Det blev mingelbilder i båda Gala Magazine och I QX. Tack Alexander Erwik för organisationen av den!

Dessförinnan hade jag också “förfest” för Moscow Baby på Bokmässan i Göteborg 1:e oktober.

Tillsammans med familjen gästade vi Malou efter tio som visades 21 november. Det var en mycket trevlig upplevelse.

Under hösten har dessutom flera tidningsintervjuer gjorts, som jag är riktigt nöjd med, inte minst den i QX novembernummer.

Jag lät också en fyraårig flicka skriva brev till sin surrogatmamma och fick oerhört många positiva kommentarer (och några mindre så).

På våren släpptes Att raka en zebra som pocket. Ett nytt format för mig 🙂

Jag var också med med novellerna Rickyland i Över en sommarfika och med Jag kan inte andas i Över en fika i Svea RikeAriton Förlag.

Mina noveller hos Hoi Förlag (som ju också ger ut mina romaner) släpptes också som ljudböcker och syntes på nytt på topplistorna hos bland andra Storytel. Lunatique låg bland annat på en hedervärd femteplats bland erotiska noveller.

Under Bokmässan blev jag också intervjuad av Dennis på Ariton och fick vara med i deras podcast om personlig utveckling.

Jag har säkert glömt någonting, men det är ju å andra sidan bara att skrolla ned på min förstasida/ blogg 😉

2018 är här, men en massa spännande.

Jag arbetar hårt på min tredje roman, den helt fristående sådan som går under arbetsnamnet En fallen man. Jag har en deadline för utgivning 12 november och hoppas att jag kan hålla den.

Samtidigt skall jag vara med i ytterligare en antologi hos Ariton på temat Under ytan. Den här novellsamlingen skiljer sig från de tidigare, i det att alla berättelser ska vara självbiografiska och tala om det som inte syns utåt.
Ämnet är stort och Petra Ariton vill göra mer än bara en bok. Jag kommer också att delta med en krönika i deras webbtidning CoachingGuiden och även med ett eget avsnitt I deras webbradio. Otroligt roligt och spännande (och lite nervöst). Återkommer med mer om det.

Ariton har dessutom nyligen gått ut med inbjudan till en ny antologi, på temat HBTQ. Inspiration till det var bland annat det samtal Niclas Christoffer, Kristina Boman och jag hade på Hois scen under Bokmässan 2017. Mycket smickrande för vår del!

Sedan har jag förstås en del hemliga project också, som sig bör 😉

Och som sagt, god fortsättning till alla!

 

 

Brev från en fyraåring till sin surrogatmamma

Hej mamma,

Det är Adèle som skriver. Adèle, din dotter. Kommer du ihåg mig? Jag måste få fråga dig några saker.

Jag måste erkänna att jag inte minns dig så mycket. Inte alls, faktiskt, fast jag vet att du finns och att du heter Irina. Pappa och papsen har berättat om dig, men att du bor långt bort. De har sagt att när jag föddes var jag med dig på sjukhuset i Moskva i fyra dagar, innan jag fick komma med dem till hem lägenheten de hyrt.

När jag var två månader flyttade vi tillbaka från Moskva till Frankrike. Det vet du förstås, för du fick ju också stanna i Moskva ett tag för vår skull. Jag kom till Paris den trettonde december. Papsen säger att jag kom som ljusets drottning till dem, som en riktig Lucia.

I dag fyller jag fyra år. Pappa och papsen har förklarat att de så gärna ville ha barn tillsammans. De kunde inte att göra det i Frankrike eller i Sverige, så därför fick de åka ända till dig i Ryssland. Jag vet inte var det ligger, bara att det är ännu längre bort än Sverige, där farmor och farfar bor. Och att det är så långt dit att man måste åka flygplan.

Först fick jag inte flyga. Det var därför vi fick stanna i Moskva så länge. Jag hade bara ett ryskt pass och franska konsulatet ville inte ge mig några franska papper. Inte ens ett visum fick jag. Papsen skrev till en ambassadör han träffat och de fick skaffa en advokat i Paris som skrev till utrikesdepartementet; så en dag fick jag ett speciellt papper för att åka hem till Frankrike, även om det bara gällde en gång.

Frankrike blev faktiskt dömt i Europadomstolen för mänskliga rättigheter, för att de gjort fel och inte gav alla barn som mig sina franska papper. Vi kallades Frankrikes fantombarn, för att vi fanns men ändå inte. Ändå dröjde det jättelänge till innan de rättade till vad de gjort fel. Man skulle kunna tro att Frankrike ändå tyckte att de skulle få bestämma själva. Jag hann bli nästan tre och ett halvt innan jag fick bli fransyska på riktigt. Nu är jag i alla fall inget spöke längre och vi kan resa till Sverige och hälsa på familjen där.

Alla mina kompisar har en mamma. När vi skulle göra en present i skolan sa fröken att Mors dag också är Papsens dag, för att du bor så långt bort. Ingen av mina kompisar har en papsen som jag, men jag har en mamma som dem. Ibland leker jag att jag är mamma till mina dockor, men jag har inte fått någon morsdagspresent ännu. Äh, jag bara skojar.

Somliga tror att bara för att jag har två pappor, så har jag inga vuxna flickor i mitt liv. Ja, jag vet att det heter kvinnor egentligen. Så är det i alla fall inte. Jag har massor av stora flickor runt mig. I skolan har jag två fröknar och en hjälpfröken. Och jag har min kompis Victoire och hennes mamma Sophie och jag har farmor i Sverige och mamie i Frankrike. Pappa och papsen har en massa tjejkompisar. Ibland får jag låna deras läppstift och måla mig. En tant på teve sa att man måste ha kvinnliga förebilder. Det var ett väldigt krångligt ord, men jag har i alla fall en massa bilder på kvinnor, både före, efter och vid sidan om. En del har läppstift, andra inte. Varför måste somliga bestämma hur många sådana bilder man ska ha? Det beror väl på hur duktiga de är på att visa mig saker?

En annan kompis, Alice, har ingen pappa alls. Hennes mamma säger att pappan är dum och att hon inte vill ha några mer pojkar i huset. Egentligen säger hon ”karlar”, men jag vet att det betyder pojkar. Alice har inga ”manliga förebilder”, säger pappa, men det är det ingen som verkar bry sig om. Varför ska somliga då tjata om mina kvinnliga sådana?

Jag har två kärlekar. Det är pappa och papsen. Jag älskar dem och jag vet att de älskar mig. Jag älskar dig också, mamma, fast jag inte känner dig. Men pappa och papsen säger att de är så lyckliga för att du hjälpte dem att få mig. De älskar mig så mycket att det nästan rinner över, säger de, och jag vet att det är sant.

”Stackars flicka”, sa en tant, ”som inte har sin mamma”. Louis, en pojke i min förskoleklass, är adopterad. Han har en mamma och en pappa här i Paris, men han känner inte sin andra mamma och pappa i Columbia där han föddes. Han undrar också vilka de är. ”Men vilken tur han har som fick komma till Frankrike och bli adopterad av Joëlle och Laurent”, sa en mamma till en annan. Varför är det synd om mig och inte om honom? Jag bor ju med min biologiska pappa.

På teve såg jag att några tycker att det är konstigt att två pojkar kan bo tillsammans. Det förstår inte jag. Alla säger att alla är lika mycket värda och att alla kan göra vilket jobb de vill, att alla ska tjäna lika mycket pengar, alla ska vara mamma- eller pappalediga och allt det där. Varför får inte en pojke älska en pojke då, om han vill? Eller en flicka och en annan flicka? De där personerna måste ha missat någonting, om de inte förstår att de har fel. Har de inte fattat vad kärlek är? Kanske den aldrig har svämmat över hos dem?

Och så säger de att man inte borde få be någon annan om hjälp om man vill ha barn och inte kan själv. Då skulle pappa och papsen inte ha fått lov att fråga dig och du skulle inte få bestämma själv om du ville hjälp till. Men det är märkligt: papsen säger att du får lov att ge bort din livmoder, men du får inte låna ut den medan du har den kvar. Är inte det väldigt konstigt? Skulle du hellre ha skänkt din mage än att låna ut den?

Jag skulle inte vilja byta bort pappa eller papsen mot någon. Du blir väl inte ledsen när jag säger så? Jag har världens bästa föräldrar och kärlek från alla håll och kanter. Jag äter grönsaker och frukt varje dag, och jag får en liten bit choklad om jag äter upp allt på tallriken på lunchen. Jag går i skolan och har många kompisar. Jag skrattar varje dag och hittar på en massa bus. Jag sover på natten och kan gå upp och kissa själv. Jag kan räkna till mer än tjugo på franska, svenska och engelska Och så kan jag cykla utan stödhjul!

Räcker inte det? Varför ska en del människor bestämma att man inte kan bo med två pappor? Varför ska en farbror och en tant som är gifta och som har barn tillsammans, bestämma att ingen annan får skaffa barn på något annat vis? Varför räcker det inte med kärlek?

Visst är det märkligt egentligen? Här går vi och tycker att vi är lyckliga – och så sitter det någon som vi aldrig ens har träffat, som säger att vi inte har det så bra som tror att vi har det. Bara för att vi inte lever som dem?

Hur gör du, mamma, som har tre barn men ingen man? Säger folk konstiga saker till dig också?

Nu måste jag sluta, för papsen och jag ska baka en tårta. I eftermiddag ska jag ha födelsedagskalas. Det kommer båda pojkar och flickor, för den som undrar. Och några mammor. Oj! Vi kanske borde ha bett om lov först?

Kram från Adèle


“Adèle” är en påhittad flicka. Även om hon har likheter med min egen dotter, så förblir hennes tankar och situation i brevet mitt eget verk.

I motsats till vad någon läsare förstått, så försöker jag alltså inte att lägga orden i min dotters mun eller låtsas att det är hon som skriver.

Mer än till mig och min familj ska kopplingen snarare ses till min roman Moscow BabyDen är också skönlitterär men bygger på många egna upplevelser i samband med surrogatmödraskapet.

Pariskillarna Jacob och Victor vill skaffa barn. Vägen för dem till en surrogatmamma i Moskva och ett land där homofobin ligger som en mörk dimma över deras redan svåra val. Det blir inte enklare av att deras tillvägagångssätt kan leda till både böter och fängelse hemma i Frankrike.

Vi får följa svenske Jacobs och franske Victors både känslosamma och strapatsfyllda färd till Moskva, men det blir också en inre resa. Gör de rätt? Vad händer om och när de kommer tillbaka till Paris? Håller kärleken mellan dem? Är barnet ett bevis på deras starka band eller är drivkraften en annan? Omgivningens reaktioner och inblandning rör upp starka känslor och skapar konflikter från oväntat håll.

Moscow Baby är en laddad relationsroman om kärlek, uppoffringar, rädsla och drömmar.

 

 

Malou efter tio och debatt om surrogat

Den 18:e oktober, på min dotter Maïas födelsedag, var vi på TV4 och spelade in Malou efter tio. Det var en mycket trevlig intervju med en avslappad Malou som gjorde att vi också kände oss bekväma. Att det inte skickades direkt berodde bland annat på att min man Alexandre pratar franska och hans svar behövde textas. Dessutom har Malou den här veckan ett tema som är “Barn till varje pris”.

I går skickades äntligen avsnittet 🙂 Vi har fått otroligt mycket uppskattning och kärlek för intervjun.

Se den gärna här via TV4 Play. Jag kommer också att få klippet skickat till mig och kommer då att lägga upp det direkt här på hemsidan.

Programmet följdes av en debatt för och emot surrogatmödraskap. Den var intressant, men förde kanske inte ämnet framåt så mycket. Både Anna Kullendorff från Föreningen för surrogatmödraskap, och Clara Berglund, Sveriges Kvinnolobby, stod fast vid sina åsikter. Självklart står jag och min familj med Anna Kullendorff och är för kvinnors rätt att själva bestämma om de vill vara surrogatmödrar (inte minst som det står dem fritt att donera sin livmoder, vilket för mig känns som ett ännu större ingrepp än att bära någon annans barn, även om det är enormt).

Självklart måste man först och främst se till barnens bästa, men jag tror inte att barnen lider av att komma till en kärleksfull familj. I motsats till en del av de barn som adopteras och som kommer till en lika kärleksfull familj men från eländiga förhållanden, så har barn som fötts via surrogatmödrar inte några sådana trauman bakom sig. Allt det negativa som de eventuellt får till sig kommer från människor (ingen nämnd, ingen glömd) som talar om för barnen att de borde ha problem. Kärnan till dessa barns eventuella problem, enligt nämnda domedagsprofeter, är alltså domedagsprofeterna själva. Utan dem och deras negativa inlägg skulle både barn och de som inte kan få barn den traditionella vägen, vara mycket lyckligare.

 

 

 

 

Varm och härlig recension av Moscow Baby

Bina’s Books gillar Moscow Baby 🙂 Så här säger hon bland annat:

“Jag gillade verkligen den här boken. Både temat och sättet den är skriven på. Den är välskriven, gripande, har en genomtänkt historia som är oerhört rörande.”

Men Bina’s Books nöjer sig inte bara med att recensera boken. Hon tänker dessutom till och funderar över det där med barnlöshet, på ett klart och intelligent sätt. Hon säger:

“Jag tycker folk i allmänhet borde vara lite mera känsliga för när de kommenterar andras barnskaffande eller saknad av barn. Man vet aldrig vad som är på gång i andras liv, oberoende om hur det ser ut för en utomstående. Men samtidigt är det viktigt att man inser att problemen finns och den här boken känns ju viktigt i det sammanhanget.”

Läs gärna hela recensionen på Bina’s Books blogg.

Hon sammanfattar det hela så här:

“Jag tycker Moscow baby är en välskriven roman om ett ofattbart rörande resa att få det barn man längtar efter. Jag kan varmt rekommendera den!”

 

 

Vimmelbilder i pressen

Det är en fantastisk känsla när releasefesten börjar kännas fjärran och man ändå blir glatt påmind av bilder som dyker upp i pressen. 🙂

Först ut var tidningen QX med vimmelbilder i tisdags.

I går dök det upp bilder också i tidningen Gala Magazine.

Det blir ingen releasefest, men på måndag dyker mina noveller upp som ljudböcker också. Håll ögon och öron öppna hos Storytel, Nextory, Bookbeat, bokus, adlibis m fl 😉