I dag har nättidningen kvartal.se publicerat en lång artikel på temat ”AI visar: De här romanerna av Läckberg är spökskrivna”. Min egen bok Spökskrivaren nämns också i artikeln (nej, inte som något Camilla skulle ha skrivit, eller en som hon påstår sig ligga bakom 😉 ), liksom Camillas Instagraminlägg i samband med att boken publicerades.
Det är en mycket intressant artikel som Lapo Lappin har skrivit. Jag måste erkänna att jag inte var (eller fortfarande är) särskilt insatt i frågan om stilometri. Lapo visar hur han låtit AI tittat på den stilistiska skrivstilen (bruk av ord mm). Dataprogrammet har analyserat Camillas samtliga böcker tillsammans med en hel del andras: Liza Marklund, Lars Kepler, Sofie Sarenbrant, David Lagercrantz och Stieg Larsson och inte minst Pascal Engman som det tidigare ryktats skulle ha tjänat som spökskrivare.
Camilla har kommenterat artikeln och dementerat ryktet på sitt Instagramkonto ännu en gång. Camilla berättar att Pascal Engman har varit hennes redaktör och hjälpte henne när hon inför böckerna om Faye ville byta stil jämfört med de tidigare Fjällbackaböckerna.
Aftonbladet plockar också upp Lapos artikel. Aftonbladet har låtit AI göra och kvalitetssäkra en snabbversion:
För den som ännu inte läst Spökskrivaren säger baksidestexten så här:
Milli Månson är Sveriges deckardrottning, hennes verk översätts och säljs världen över. Milli bor med den unge atleten Samuel och deras två hundar Lady och Gaga. Hon har byggt upp ett riktigt PR-imperium, men samtidigt har hon outsourcat stora delar av verksamheten – däribland sitt skrivande! En modern författare fokuserar på annat än att skriva.
Gauthier Valentino, eller Spooky som Milli kallar honom, är spökskrivaren som står bakom miljontals sålda böcker. Egentligen skulle han vilja skriva något eget, men han vet inte riktigt vad. Deras relation är invecklad; samtidigt som Milli är en krävande arbetsgivare som ställer höga krav, vet båda att Gauthier har ett trumfkort som han när som helst kan spela ut – avslöja att Milli inte skriver själv. Milli har även en trasslig relation till sin sambo – hur är det egentligen ställt med kärleken i förhållandet.
Spökskrivaren är en humoristisk feelgood i svensk samtidsmiljö, där medie- och förlagsbranschen avhandlas med glimten i ögat. Hur är egentligen livet i rampljuset, när ens offentliga och riktiga person ofta flyter ihop? Kommer Gauthier lyckas med att skriva sin egen bok? Och hur kommer det gå för Millis kärleksliv? Igenkänningsfaktorn är hög i denna roman som bjuder på många skratt.
Alltså, jag hade storyn klar med synopsis och allt, och hade skrivit en sådär 13.000 ord, när plötsligt undertecknad författare blev helt överrumplad av händelserna i boken. Det här var verkligen inte vad jag planerat! Ändå kände jag att det måste få ske …
Men, ska det vara så här när man är författare? Är det inte jag som bestämmer?
Tydligen inte, inte i det här fallet … Att det här infallet dessutom löste en annan frågeställning som jag inte tidigare hittat något svar till, gjorde att det hela var enkelt att acceptera. Nu ska jag bara tänka om fortsättningen 😉 Och skriva om/ anpassa synopsis.
Kommer berättelsen att sluta annorlunda? Nja, inte så mycket. Den slutliga twisten finns kvar (än så länge, men vem vet vad som händer längre fram?), den har bara blivit ännu starkare (om det inte dyker upp en hänsynslös mördare, en enbent psykopat eller en blodtörstig vampir på vägen …).
Bäst att fortsätta med skrivandet, med andra ord, medan saker och ting fortfarande är som de ser ut att vara. Hjärnan arbetar för högtryck, just nu känns det som om jag har koll på berättelsen igen, men hur länge ska det vara?
Snart är det förresten dags för den stora bokmässan. Jag ska tyvärr inte dit i år, så tråkigt att inte vara med på årets litterära händelse, men i år blir det så. Inom kort kommer Instagram och Facebook att överflödas av bilder på glada bokfantaster och det är kanske lika bra att pausa övriga inlägg om skrivande … Nå, jag får väl koncentrera mig på mitt manus i stället 😉
Minns du gymnasietiden? För min del var det ett tag sedan, runt fyra decennier, men jag kommer ihåg hur man stundtals kände sig oövervinnelig och vid andra tillfällen det rakt motsatta. För min del handlade det om kompisar, som för de flesta, skolan (förstås) men också sökandet efter identitet, både sexuellt och på andra plan.
Mina vänner var alla heterosexuella och gick från förhållande till förhållande, medan jag var den som lyssnade, förstod och längtade efter någon, en kille, att själv få prova på att vara tillsammans med. Men Växjö var litet, inte ännu en universitetsstad och inte tillräckligt stor för att ha ett gaydisco. Kanske skulle jag inte vågat mig dit, ens om det funnits … Hur som helst innebar gymnasietiden på många sätt en väntan på och en längtan efter något mer.
När jag nu arbetar med nästa bok, skriver synopsis och även funderar över det som hänt tidigare i livet för huvudpersonen, det som ledde fram till den situationen som huvudstoryn behandlar och leker med, är den stora frågan: Vad kan gå fel när man har allt? Saken är kanske den att ingen har allt, inte ens den som i allas ögon är vacker, intelligent och har tillräckligt med pengar för att inte behöva oroa sig för ekonomin … Mycket vill ha mer, och dessutom är det förstås så att det som syns utåt inte alltid är detsamma som verkligheten.
Min historia är som jag tidigare sagt kanske den mest komplexa jag någonsin arbetat med. Synopsis är viktigare än någonsin och att hitta en trovärdig orsak och verkansbild något som är fantastiskt roligt och spännande. Och svårt!
Parallellt med att strukturera berättelsen, skriver jag bakgrundsstoryn för att på så sätt få en känsla för personligheterna och att låta både huvud- och bipersoner få en chans att uttrycka sig. För visst är det så att dem man skriver om, hur påhittade de än är, ibland väljer att göra uppror och göra saker som du som författare inte planerat. Man måste lyssna på dem om deras agerande ska bli logiskt och trovärdigt.
Dessutom måste karaktärernas agerande i nutid vara konsekvent med deras yngre jag. Även om människor förändras, måste en viss ”ryggrad” finns där och stämma överens över tiden. Skrivprocessen är verkligen intressant. Ju mer man skriver, ju mer vana man får i författandet, desto mer inser man hur många delar det finns som måste passa ihop. Men det blir också bra roligare och roligare!
Alla bilder från bairbie.me
När det är dags att börja med ett nytt manus, finns det kanske lika många sätt att gå tillväga som det finns författare … Somliga sätter igång att skriva direkt, andra gör som jag och planerar storyn i hyfsat stor detalj.
Den här gången har jag en idé som är min hittills mest ambitiösa. Det kommer att bli många vändningar, en del tillbakablickar men kanske inte på det sätt läsaren förväntar sig. Just nu gäller det att planera noggrant, annars kommer det bli svårt för författaren att hålla tungan rätt i mun, och om det är krångligt för mig, kommer de stackars läsarna att få det än värre. Det kommer att bli en hel del frågetecken under resans gång, men självklart ska alla trådar knytas ihop innan sista sidan är slut 😉
Jag skriver just nu ett utkast på synopsis, för att få en känsla av vart jag är på väg och vilka moment som ska passeras. Därefter gör jag som jag brukar och skriver en kort sammanfattning av varje kapitel, och av bokens karaktärer. Just nu vet jag hur boken ska börja, och (ungefär) hur den ska sluta, men vägen dit är minst sagt oklar …
Mina tidigare böcker har klassificerats som ”relationsroman med spänningsinslag” och som feelgood. Den här tror jag inte kommer att hamna inom den första och definitivt inte i den andra genren, kanske mer Nordic Noir men utan att det blir en deckare av det. Lite färg till det i form av spännande dialoger, så tror jag att vi är på god väg.
Inom kort hoppas jag kunna presentera titel, omslag och baksidestext till min kommande roman (med tänkt release innan jul), vars korrektur skickades in till förlaget Bookea förra veckan. Mer information om den kommande barnboken kommer också …
I år fyller Stockholm Pride 25 år och är enligt uppgift Sveriges äldsta festival. Vi firar mångfalden och fortsätter kampen för att alla ska vara accepterade för den man är, vilket tyvärr fortfarande inte är fallet. Att bara vara en ”vanlig gay man” har förvisso (i Sverige men långt ifrån överallt) blivit ganska main stream, plain vanilla eller hur man nu vill uttrycka det, men för så många andra (transsexuella som ett exempel), är det fortfarande svårt att vara sig själv och att inte behöva förställa sig, att inte bli betraktad som något annorlunda och ett för vissa störande inslag i deras ordnade vardag.
I onsdags var det invigning av Pride Park. Erwik Communication hade ordnat med champagnebar och mingel, men innan dess blev vi (familjen och jag) haffade av Rapport och tillfrågade om hur vi ser på lördagens Prideparad med den potentiellt ökade hotbilden efter koranbränningar och vad det fört med sig i synen på Sverige och eventuella hämnd aktioner från dem som anser sig skymfade. Diskussionen om koranbränning är en diskussion i sig, som jag inte tänker utveckla här (även om jag har min syn på polisens tillstånd till den sortens aktiviteter).
Den stora behållningen för Maïa (vår dotter, snart tio år) var just mångfalden, alla färger, all glädje, att få träffa Tusse och andra extravaganta personligheter (och en enhörning, tillsammans med vår vän Tannaz, som pricken över i:et). Om vi de facto tar oss in till stan för att se på paraden på lördag återstår att se, men jag hoppas att Pride fortsätter att existera som det gör i dag, även om den ultimata förhoppningen förstås är att det en dag inte ska behövas.
Men, när Italien 2023 bestämmer sig för att avregistrera icke-biologiska föräldrar från födelsecertifikat/ personbevis, vilken innebär att dessa föräldrar inte längre har rätt att hämta sina barn från skolan eller att ta med dem på läkarbesök, inser man att vunnen terräng så oerhört snabbt kan raseras …
Nej, tyvärr kommer Pride-verksamheten att vara nödvändig en lång tid framöver.
Bilder från Rapport, SVT1 (19.30-sändningen från 2 augusti 2023).
Nej, det är inte varje dag som man omnämns i en musiktidning, med en varm hälsning därtill 😉
I senaste numret av W-Fenec, en fransk webbtidning, en s k fanzine, recenseras musikabumet ”In the English way” av min gode och talangfulle vän André Fernandez. Andrés senaste skiva, det tredje i ordningen, får strålande recensioner, alltigenom välförtjänta. Den varma hälsningen jag fick i artikeln beror på att musikskribenten och jag träffades under hela andra omständigheter, för flera år sedan. Hur och var? Ja, det är en annan historia …
Den som följer mina inlägg, minns kanske att André släppte singeln ”Streets of my mind” redan i juli 2021. Texten skrevs av undertecknad många år dessförinnan, men jag är så glad att den fina musiken André satte till, äntligen fick se dagens ljus. Låten finns förstås på skivan ”In the English way”. Lyssna och titta gärna på Youtube, Spotify och andra streamingtjänster. Glöm inte att gilla 😉
”I’m walking through the streets
I’ve lost my mind
The fog’s all over me
Darkness is all
I stumble and fall
To the ground”
För den som inte orkar bläddra till sidan 150 i webbtidningen, kommer en bild på recensionen här. Och en översättning till svenska via depå.com.
”Det är bra att gå tillbaka till grunderna och uppskatta det sanna värdet av en enkel, extrovert och framför allt terribelt effektiv poprockskiva. En skiva som, när du väl har satt den på din hi-fi, redan låter bekant, inte på grund av något skamlöst plagiat, utan på grund av dess allsidiga spår, skickligt genomtänkta och effektivt utförda. ”In the English way” är alla dessa saker.
Det tredje albumet från singer-songwritern André Fernandez, In the english way (som sjungs helt på Shakespeares språk) hämtar sin inspiration från 60- och 70-talens ljuva pop- och rockmelodier. Vår man, som har samarbetat med San Severino, vet vad han talar om när det gäller att blanda ostoppbara melodier med sötaktiga vokallinjer, och i sina texter talar han om sångare som sjunger på engelska utan att förstå det (”The yoghourt’s way”), sexleksaker (”I need love”) eller kärlekskänslor (”Rock you” och ”Streets of my mind” skriven av Håkan Lindgren, som jag varmt hälsar i den här recensionen). Ett riktigt soundtrack som inte skulle ha varit främmande för trilogin ”Ocean” med George Clooney och Brad Pitt i huvudrollerna. I den stora Britpop-traditionen flätas gitarrerna samman mot en solid rytmisk bakgrund och ett antal subtila tillägg (keyboards, flöjt, violin, brass) och sångmelodierna är ostoppbara och träffar spiken på huvudet med varje refräng. Det är en mästerlig hyllning till Hennes Majestäts juveler.
På samma sätt är den engelska skivan, med sitt sobritiska omslag och underhållande innehåll, en sympatisk skiva. Till och med charmig. Också beundransvärd. Framför allt är det en succé. Och även om det inte finns något nytt under solen, kommer det att vara svårt att förbli likgiltig när man lyssnar på de sju spår som utgör detta album (inklusive ett stort 20-minuters stycke som är så psykedeliskt som du vill att det ska vara, och progressivt men inte för progressivt!) Roligt, rörande, dansant och lite knasigt, In the english way är lite av allt det där. Och en hel del mer också! God bless André Fernandez.
Gui de Champ”
Translated with www.DeepL.com/Translator (free version)
En del av skrivandet, och en väldigt viktig sådan, är redigeringen. Sedan två veckor redigerar jag min kommande feelgoodroman, samtidigt som jag skriver på min barnbok. Det funkar fantastiskt bra. Redigeringen sker i Word, eftersom det var i det formatet jag skickade manus till förlaget och i det jag fått tillbaka kommentarer om vad som bör ändras och arbetas om. Själva skrivandet gör jag i Scrivener, där jag kompletterat med mobilappen. På så sätt skriver jag barnboken på telefonen till och från jobbet, och redigerar feelgoodboken när jag sitter med datorn.
Feelgoodromanen handlar om en tjej som älskar musik, men inte bara. Däri ligger mitt nuvarande huvudbry … Som ofta vill jag få med för mycket i storyn. Det händer saker som inte alltid har med musik att göra och ibland hamnar jag långt ifrån huvudspåret. Jag kommer till för mig den ständiga frågan: måste en bok var av en sort? Måste det vara feelgood ELLER deckare ELLER romance ELLER humor? Man kan ha med spänning i en feelgoodroman, men när blir det för mycket? Och hur mycket plats får ett sidospår ta? Vill en läsare eller lyssnare bara ha en huvudhistoria i en och samma bok?
Nästa fråga är då om man ska ta bort en del av spänningen? Eller skala ned en spännande händelse så att den bara får ”lagom” mycket utrymme? Eller kan man göra om den till en del av den ursprungliga handlingen om musik? Kanske måste spänningsdelen få finnas med för att huvudpersonen ska kunna komma framåt i sitt musikaliska sökande? Där är jag nu och jag lutar åt den sistnämnda lösningen. Den innebär dock en hel del omarbetning …
Så till barnboken och dess tillkomst. Som jag tidigare kanske sagt, är den ett beställningsverk. Nej, inte av förlaget utan av min dotter. Med min sjätte roman på gång (den som jag just nu redigerar, som förlaget redan både fått och återkommit med kommentarer om) tyckte hon att det var dags för en bok som hon kan läsa. Att skriva den på telefonen har visat sig vara en riktigt bra lösning. Idétorka har hittills aldrig varit något problem och att skriva brödtext medan bussen tar motorvägen in mot stan fungerar utmärkt. Jag hade gjort klart synopsis innan, ska tilläggas, så jag visste hela tiden på ett ungefär vart jag var på väg. Och nu är jag klar! Ja, alltså med råmanus. Barnboken ska nu också gå in i redigeringsstadiet, det första som jag gör helt själv, innan ens min ständiga testläsare Åsa Ringdahl fått chans att tycka till. Storyn ska snyggas till, en del luckor fyllas i, spacklas och putsas, och språket anpassas så att det känns rätt. När den rundan är klar, och ett par finslipningar på det, får Åsa läsa. Jag räknar med lite redigering därefter också, men sedan …
Sedan brukar jag skicka manus till förlaget. Men nu tänker jag att jag måste skriva ut den och läsa för Maïa, den ultimata publiken, min målgrupp. Därefter, när det känns bra, får förlaget se det.
Solen skiner och våren känns äntligen som att den är här. Körsbärsträden i Stockholms Kungsträdgård har snart blommat ut. Att åka till kontoret och sitta inne hela dagen känns ibland mindre motiverande, men då får jag i alla fall skrivtid på bussen. I dag blev det ett inlägg (detta) på hemsidan i stället för barnboken (men den ska som sagt in i näste skede, jag ska se hur mycket av första redigeringsrundan jag klarar på mobilen) och när jag kommer fram, en timme på feelgood-romanen och dess förvandling till färdigt slutmanus.
Vinjettbild av Gerhard Bögner från Pixabay
När Spökskrivaren nu kom på tal igen efter artikeln i Stoppa Pressarna, kunde jag inte låta bli att gå in och titta på recensionerna jag fått. Och jag blir lika glad nu, som jag blev 2021 när boken kom ut 🙂 Vad sägs om det här:
”Ljuvligt rolig, underhållande satir om bokbranschen och förläggarvärlden. In och lyssna!”
Camilla Läckberg
”Ärligt talat! Det här är en knasig, humoristisk och härlig berättelse som jag tycker ni bör lyssna på om ni gillar glitter, glamour och knasiga karaktärer. En berättelse om hur man formas som person av sin uppväxt och miljö. En berättelse om kamratskap, kärlek, intrigerande och måluppfyllelse. Så himla härlig semesteravkoppling!”
Camilla med Bokbytarhuset
”Mycket dialog, snabba vändningar och hastiga upplösningar, men obs obs missförstå mig rätt: på ett bra sätt!”
Enbokklubb
”… älskar jag hans sätt att skriva, hans humor och de överraskande vändningarna han ofta bjuder på!”
Kaisa Johansson
”En berättelse med humor och glädje som rekommenderas varmt … Ladda ned … och njut.”
Fantastiska Böcker
”Jag gillar den här boken. Jag ler och fnissar, överraskas och upprörs … Det här är en härlig feelgood …”
Saras Bokhyllor
”En välskriven berättelse som har ett starkt driv framåt, fantastiskt språk och flyt i svensk samtidsmiljö … Det är en underhållande och rolig berättelse som bjuder på många skratt. Med härligt gestaltade karaktärer som ger hög igenkänning faktor och lockar till mer läsning eller lyssning. ”
I min bokhylla
”Jag brukar inte göra recensioner i flödet men jag måste bara tipsa er om författaren @hakanlindgrencom”
Fröken Rödlök
”Vilken rolig bok! … Boken är underhållande och kärleksfull.”
Bokmoster
”Håll utkik efter denna. Rekommenderas om man vill ha något rappt, fyndigt och skojigt att läsa i hängmattan.”
Författarfredrik
”Spökskrivaren är en händelserik och inspirerande feelgood som jag absolut kan rekommendera till er som vill läsa något lättsamt, välskrivet och som har ett snabbt tempo.
Idas Recensioner
”Jag tyckte väldigt mycket om boken. Den är rolig, härlig, intressant och lite chockerande.”
Angelicas bokhylla
”Härliga karaktärerna som är både intressanta och trovärdiga.”
Stinas boksida
”… härlig och underhållande läsning.”
Anna.e.boktips
”En härlig, lättläst feelgood med mycket humor.”
Bokannicka
”Det är bra driv, riktigt spännande.”
Maggismix.blogg.se
Milli Månson är Sveriges deckardrottning, hennes verk översätts och säljs världen över. Milli bor med den unge atleten Samuel och deras två hundar Lady och Gaga. Hon har byggt upp ett riktigt PR-imperium, men samtidigt har hon outsourcat stora delar av verksamheten – däribland sitt skrivande! En modern författare fokuserar på annat än att skriva.
Gauthier Valentino, eller Spooky som Milli kallar honom, är spökskrivaren som står bakom miljontals sålda böcker. Egentligen skulle han vilja skriva något eget, men han vet inte riktigt vad. Deras relation är invecklad; samtidigt som Milli är en krävande arbetsgivare som ställer höga krav, vet båda att Gauthier har ett trumfkort som han när som helst kan spela ut – avslöja att Milli inte skriver själv. Milli har även en trasslig relation till sin sambo – hur är det egentligen ställt med kärleken i förhållandet.
Spökskrivaren är en humoristisk feelgood i svensk samtidsmiljö, där medie- och förlagsbranschen avhandlas med glimten i ögat. Hur är egentligen livet i rampljuset, när ens offentliga och riktiga person ofta flyter ihop? Kommer Gauthier lyckas med att skriva sin egen bok? Och hur kommer det gå för Millis kärleksliv? Igenkänningsfaktorn är hög i denna roman som bjuder på många skratt.
Det är förstås inte första gången rykten cirkulerar om Camilla, så varför skulle jag ens skriva om dem här?
Kanske för att min roman & ljudboksserie Spökskrivaren figurerar i artikeln som dök upp gårdagens Stoppa pressarna. ”Han är Camilla Läckbergs hemliga spökskrivare”, står det. Nej, det är inte mig som journalisten Per Nilsson refererar till, utan författaren Pascal Engman, men det skrivs om tidigare rykten som cirkulerat i pressen och där både Spökskrivaren och jag varit med.
Så här står det i artikeln:
”Ryktena tog även fart som en följd av den satiriska romanen ”Spökskrivaren” av författaren Håkan Lindgren.
Camilla Läckbergs dåvarande PR-rådgivare instruerade henne att ta lätt på det hela i det offentliga och skratta bort det – på så sätt skulle hon te sig mindre ”skyldig”.
– Den är underbar, så jävla rolig, sa Camilla Läckberg om parodin där den framgångsrika deckarförfattaren Milli Månsson lever med en ung atlet och säljer miljontals böcker över världen.
Som bekant är Camilla Läckbergs unge make en framgångsrik MMA-fighter.
Camilla Läckberg talade vid den här tiden om att Pascal Engman arbetat som hennes redaktör – han har dock, till skillnad från andra, inte tackats i förordet till hennes böcker.
Camilla Läckberg spekulerade även i att ryktena uppstått som en följd av ”avundsjuka”.
– Ja, men det tror jag. Precis som med artistbranschen så är det här en bransch när det blir mycket snack och avundsjuka. Och jag tar ju plats på gott och ont.
Uppgifterna om Pascal Engmans roll som spökskrivare har dock förekommit långt innan ”Spökskrivaren” kom ut och nu kan Stoppa Pressarna avslöja vad det var som satte igång ryktesspridningen om det hela.”
Läs artikeln i sin helhet för att få veta mer 😉
Nu är hemsidan för Hoi Agency lanserad. Så här säger pressreleasen:
”Hoi Agency, en del av Hoi Publishing, har idag lanserat sin hemsida www.hoi-agency.com och tar därmed ett viktigt steg i att presentera den stora rättighetskatalogen. Agenturen har nu också startat sina första förhandlingar om försäljningar av bokrättigheter till utlandet. 18 – 20 april är det dags för London Book Fair 2023 😉
Som tidigare kommunicerats har Hoi Agency under det senaste halvåret byggt upp katalogen av författare och titlar som agenturen representerar på global basis. Idag lanserades också agenturens hemsida som den närmaste tiden kommer att fyllas på med väsentligt fler författare och titlar. Samtidigt meddelas att agenturen har startat förhandlingar om försäljning av fler bokrättigheter till utlandet.”
OBS! HOI AGENCY’S HEMSIDA ÄR JUST NU UNDER ARBETE. ALL INFORMATION PÅ DEN ÄR DÄRFÖR INTE TILLGÄNGLIG, MEN HÅLL UT, SNART ÄR ALLT PÅ PLATS.
Sidan är på engelska (förstås, eftersom syftet är att nå utanför Sveriges gränser). Skuggan av paradiset är en av de böcker som man arbetar aktivt med. Så här står det om The Shadow of Paradise.
Two boys switch places at birth, a deliberate act by their father. Twenty years later, one boy searches for his ancestry as he struggles to make amends.
Count Archibald’s wealthy wife and junkie mistress each give birth to a son by chance on the same day. When the Count discovers that the son his wife has given birth to has severe facial deformities, he decides to exchange the children.
Handsome Hampus grows up as the Count’s son, with a silver spoon on a fine estate. The fact that he’s gay doesn’t quite fit in with the conservative family; otherwise, everything is almost perfect.
Dante grows up an outsider because of his looks and his rumoured mother. Unfortunately, she is not very present, and Dante often curses his existence on the shady side of life. Then, as a teenager, something happens that makes him search for his origins and suspect that the Count might be his father. Now begins the quest for redemption. Soon a plan starts to take shape: Dante is about to enter a noble family. Whatever the cost.
OBS! Det ”uppdaterade” engelska omslaget är det jag som lekt fram. Cecilia Pettersson på Pica Pica Design Studio är den som gjort det riktiga.
