Det har varit en mycket intressant dag med Families Through Surrogacy, Surrogacy Sweden och de många deltagarna i denna nordiska konferens om surrogatmödraskap.
Anna Kullendorff från Surrogacy Sweden var moderator för en panel om fyra surrogatmödrar. Det var verkligen intressant att höra dem berätta om sina erfarenheter som surrogatmammor. De kom från USA, Kanada, England och Danmark. Ingen av länderna tillåter att de får betalt annat än för sina utgifter och utebliven inkomst. Otroligt hur mycket äkta generositet och kärlek de bor i så många människors hjärtan.
Anna Kullendorff, Niclas Holmberg, Oscar Kjellberg och undertecknad under en välbehövd paus.
Själv deltog jag i en paneldebatt om pappors erfarenheter om surrogatmödraskap och våra respektive resor. Moderator var Oscar Kjellberg, också han från Surrogacy Sweden.
Surrogatagenturer från USA, Kanada, Ukraina och Grekland presenterade sina program. Via en panel fick vi höra om kostnader i olika länder och en advokat pratade om de legala aspekterna.
Anna tillsammans med flera andra passade på at köpa ett signerat exemplar av Moscow Baby 🙂
20 oktober är det dags för den stora nordiska konferensen om surrogatmödraskap. Schemat är späckat med spännande programpunkter. Ännu finns det platser kvar 😉
För att hjälpa andra svenskar i sin process, kommer jag, tillsammans med Robert och fem andra gaypappor, att dela med oss av våra erfarenheter av surrogatmödraskap i Europa, Nordamerika och Ryssland på FTSs konferens i Stockholm den 20 oktober. Programmet kommer även innefatta fyra före detta surrogatmammor som delar med sig av sina erfarenheter, respresentanter från agenturer och kliniker samt juridiska experter som kan hjälpa till i förberedelserna av en stundtals komplex resa.
Anmäl dig via länken här eller via Families Through Surrogacy’s hemsida.
Du kan också läsa mer i tidningen QX.
Jag kommer för övrigt också att ha med mig min bok Moscow Baby för den som är intresserad av att läsa om vår romantiserade resa mot föräldraskap.
Vi ses väl där? 😉
Med anledning av den kommande nordiska konferensen om surrogatmödraskap i Stockholm 20 oktober kan man nu läsa en intervju med mig i QX’s nättidning. Artikeln är förstås fokuserad på just vår resa till föräldraskap via surrogatmamma.
Den handlar också om ett annat gaypar, Robert och Sanan, vars tillvägagångssätt skilde sig mycket från vårt.
Robert och jag kommer tillsammans med fem andra gaypappor att medverka i konferensen för att dela med oss av vår erfarenhet. Vi hoppas naturligtvis att det kommer många besökare och konferensdeltagare. Programmet är digert, från nio till efter fem. Schemat hittar du här och deltagarna här.
Bilderna för den nyfikna/-e är från Maïas dop (överst) och från vårt bröllop (nederst).
Karolinska Universitetssjukhuset, med avdelningen för Reproduktionsmedicin, har sedan i juni 2018, en lång lista på “Lästips, böcker för vuxna om assisterad befruktning“.
Där hittar man allt från medicinsk litteratur, till “Att berätta för sitt barn om hur det blivit till” (Gunilla Sydsjö och Sofia Sunnerud), diverse utredningar om både priocessen som dess etiska aspekter, men också skönlitteratur.
Bland de sistnämnda finns också Moscow Baby.
Moscow Baby är som sagt skönlitterär, men bygger på egna erfarenheter. Alla fakta i boken är tagna från verkligheten, min och min familjs verklighet, om hur maken och jag fick vår underbara dotter, efter fem år och nio försök.
Om den kan hjälpa någon, om den kan ge någon hopp om att kunna skaffa barn, även när det ser svårt ut, så är ingen gladare än jag.
Jag passar på att göra lite reklam också för den kommande nordiska konferensen om surrogatmödraskap som jag tidigare skrivit om och där jag deltar bland de “sakkunniga“. Den äger rum den 20 oktober i Stockholm.
Det är fortfarande ett tag kvar tills den andra nordiska konferensen om surrogatmödraskap äger rum i Stockholm, anordnad av Families through surrogacy. Men, tiden går fort. Klicka på bilden för att läsa mer. Länk för anmälan finns på deras hemsida.
Surrogacy Sweden är förstås en del av denna konferens. De är “Community partner” Titta gärna in på deras hemsida och läs om hur de kan hjälpa dig om du funderar på surrogatmamma som ett sätt att förverkliga drömmen om ett barn.
Nedan deras inlägg på Instagram häromdagen. När de nämner Ryssland, är det jag som kommer att närvara och diskutera. Jag hoppas att vi ses där.
@surrogacysweden: The Nordic regions 2nd Surrogacy Conference for Intended Parents will be held on 20 October in Stockholm Sweden by a committee of parents via surrogacy. We understand the grief surrounding infertility. This event empowers childless couples to take further steps to create family by providing insights from parents, surrogates and professionals on legal surrogacy options globally.
Sessions will include:
– Legal surrogacy options around the globe
– Parents sharing their journeys via US, Ukraine, Russia and elsewhere
– Surrogates from Denmark, Canada & UK sharing their motivations for helping others
– What Greece has learned from 15 years of surrogacy practice
– IVF & Egg Quality issues to consider
Surrogate Screening & Matching
http://www.familiesthrusurrogacy.com/nordic-conference/ @families_surrogacy
För ett tag sedan blev jag intervjuad av journalisten Kinga Sandén med anledning av ett reportage om pappornas närvaro (eller bristande sådan) i föräldragrupper på nätet. Artiklen finns nu i sin helhet på Svenska Dagbladet. Man måste abonnera på tidningen för att kunna läsa artikeln, men just nu kan man prova prenumerationen gratis i två månader. Passa på 😉
(Bilden är från reportage i Allers Veckotidning (26 juni 2018), eftersom jag inte ville lägga ut bilder på andra familjer, även om de merverkar i SvDs reportage).
Så här blev min lilla del i intervjun som inte alls fokuserar på regnbågsfamiljer, utan där vi tas upp som vilken annan familj som helst – mycket uppskattat, Kinga.
“Via en bekant i gruppen Gaypappor hittar jag Håkan Lindgren, som har en dotter på fyra år ihop med sin man. Frågor runt barnen diskuteras sällan i gruppen, utan fokus ligger på olika vägar att få barn, lyckan när de väl kommer och på sociala aktiviteter.
– Vi kanske har haft det ganska enkelt med en dotter som inte har gråtit så mycket. Vi har inte blivit så desperata. Vi har försökt läsa på nätet om allmänna saker, och har det varit något särskilt så har vi ringt tjejkompisar som har barn. Eller våra mammor.
Alltid kvinnor, alltså?
– Det har av någon anledning känts naturligt, faktiskt. När jag var barn jobbade pappa och mamma var hemma, likadant med min mans familj. Det där har även vi i bakhuvudet, trots vår situation med två pappor.
Många i hans generation frågar sin mamma, men nätgrupperna har tagit en del av den plats som mor- och farmödrarna tidigare haft som barnexperter. Avståndet mellan generationerna växer när vi får barn allt senare i livet. Både praktiska rön och föräldraskapsideal hinner skifta.”
I dag är nya numret av Allers veckotidning ute. Här kan du läsa intervjun som journalisten Lina Norman gjorde med familjen när hon hälsade på i vår by Hagen tillsammans med sin fotograf Pernilla Wahlman.
Vi berättar om vår dröm och om hur maken och jag fick vår underbara dotter Maïa med hjälp av en surrogatmamma i Moskva. Linas och Pernillas besök hos oss i slutet av januari var en fin upplevelse och vårt första “hemma hos”-reportage. Artiklen genomsyras av vår kärlek till Maïa.
Tack Lina och Pernilla 🙂
Bengt Held skriver en blog om vad som händer på HBTQ-fronten, Helds HBT-nyheter. Han beskriver sidan som “info om nyheter om hbt-rättigheter, oftast politik, ibland kultur”.
2016 recenserade Bengt Att raka en zebra som han hade blandade åsikter om.
Nu har han även läst Moscow Baby och jag kan glatt konstatera att han är betydligt mer positiv den här gången 😉
Så här skriver Bengt bland annat:
“Skönlitterärt är det här en av de intressantaste svenska romanerna med gay-tema som publicerades 2017. Homoerotik blandas med familjekonflikter och att pengar ibland kan fixa saker. Men även att surrogatmödraskap är synnerligen kontroversiellt både i Sverige och Frankrike.”
Läs hela recensionen på Helds HBT-nyheter!
I morse på väg till jobbet, hörde jag på fransk radio att man efterlyser blodgivare. Lagren minskar och man ber alla att donera. Jättebra uppmaning.
Jag skulle gärna ge blod. Men, jag är homosexuell. I Frankrike var det förbjudet att ge blod för homosexuella, fram tills 11 juli 2016 (alltså till för bara ett och ett halvt år sedan). Då kom den stora nyheten om det framåtskridande Frankrike – också homosexuella får donera blod. Att det varit helt förbjudet tidigare kan förstås förklaras med AIDS, men när slutade det att vara lika med “bögpest”? Jag bara undrar …
På den officella hemsidan för bloddonation i Frankrike, EFS, kan man göra ett test för att se om man är lämplig som blodgivare. Man får svara på 13 frågor om blodtransfusion, operationer senaste tiden, nyligen gjorda tatueringar mm, samt om man haft flera sexuella partners de fyra sista månaderna. Om man kan svara nej på alla frågorna är man princip lämplig som blodgivare. “En medlem av det medicinska teamet bestämmer er kapacitet att lämna blod”, får man sedan veta.
Det är klart att 13 frågor inte kan ta hänsyn till allt. Exempelvis vill man tydligen inte på sajten ställa frågan om du är homosexuell. Som homosexuell måste du nämligen ha levt i celibat minst 12 månader. Ett år! med andra ord. Som heterosexuell får man lov att ha levt rullan fram till fyra månader innan blodgivning. Jag undrar just hur många homosexuella blodgivare de får med det, eller om det kanske, kanske (jag har bara ett pyttelitet tvivel) är ett politiskt spel för att kunna säga att Frankrike är ett tolerant land där allas värde är lika …
Så sent som 28 december 2017 avslog man begäran om att ta bort celibatkravet. Man hänvisar till att HIV är 70 gånger vanligare hos män som har sex med andra män. Ett mycket gott argument i sig, det tycker jag verkligen. Men, finns det inget annat sätt att mäta risken än att dra alla homosexuella över en kant? Ska alla homosexuella som lever i parförhållanden, med eller utan barn, likställas med de som besöker vissa klubbar, backrooms mm och har oskyddat sex? För sådana ställen finns, i Paris och säkert i andra stora städer. År 2018 borde man inte behöva ta sådana drastiska åtgärder för att komma åt problemet med smittrisk.
Om jag vore tvungen att ta emot blod från någon annan, så skulle jag önska att blodet var testat, oavsett vem det kommer från, bade för HIV och andra sjukdomar. Jag kan inte annat än att tycka att fransmännens sätt att kräva celibat av homosexuella (vilket alltså innebär att du inte ens får älska med den du lever med, om du inte är ensamstående, en enda gång under tolv månader), är en enorm diskriminering mot HBTQ-samhället. Men det är ju bara min åsikt, förstås …
God fortsättning!
2017 är tillända och året förde med sig så mycket kul.
Inte minst kom min andra roman, Moscow Baby, ut med buller och bång. 21 oktober var det premiär, men redan dagen innan hade vi stor releasefest på Laika Hornhuset i Stockholm. Det blev mingelbilder i båda Gala Magazine och i QX. Tack Alexander Erwik för organisationen av den!
Dessförinnan hade jag också “förfest” för Moscow Baby på Bokmässan i Göteborg 1:e oktober.
Tillsammans med familjen gästade vi Malou efter tio som visades 21 november. Det var en mycket trevlig upplevelse.
Under hösten har dessutom flera tidningsintervjuer gjorts, som jag är riktigt nöjd med, inte minst den i QX novembernummer.
Jag lät också en fyraårig flicka skriva brev till sin surrogatmamma och fick oerhört många positiva kommentarer (och några mindre så).
På våren släpptes Att raka en zebra som pocket. Ett nytt format för mig 🙂
Jag var också med med novellerna Rickyland i Över en sommarfika och med Jag kan inte andas i Över en fika i Svea Rike på Ariton Förlag.
Mina noveller hos Hoi Förlag (som ju också ger ut mina romaner) släpptes också som ljudböcker och syntes på nytt på topplistorna hos bland andra Storytel. Lunatique låg bland annat på en hedervärd femteplats bland erotiska noveller.
Under Bokmässan blev jag också intervjuad av Dennis på Ariton och fick vara med i deras podcast om personlig utveckling.
Jag har säkert glömt någonting, men det är ju å andra sidan bara att skrolla ned på min förstasida/ blogg 😉
2018 är här, men en massa spännande.
Jag arbetar hårt på min tredje roman, den helt fristående sådan som går under arbetsnamnet En fallen man. Jag har en deadline för utgivning 12 november och hoppas att jag kan hålla den.
Samtidigt skall jag vara med i ytterligare en antologi hos Ariton på temat Under ytan. Den här novellsamlingen skiljer sig från de tidigare, i det att alla berättelser ska vara självbiografiska och tala om det som inte syns utåt.
Ämnet är stort och Petra Ariton vill göra mer än bara en bok. Jag kommer också att delta med en krönika i deras webbtidning CoachingGuiden och även med ett eget avsnitt I deras webbradio. Otroligt roligt och spännande (och lite nervöst). Återkommer med mer om det.
Ariton har dessutom nyligen gått ut med inbjudan till en ny antologi, på temat HBTQ. Inspiration till det var bland annat det samtal Niclas Christoffer, Kristina Boman och jag hade på Hois scen under Bokmässan 2017. Mycket smickrande för vår del!
Sedan har jag förstås en del hemliga projekt också, som sig bör 😉
Och som sagt, god fortsättning till alla!
