Ny novellantologi med HBTQ-tema hos Ariton

Så här säger Petra Ariton om den kommande antologin:

“Idén till denna novellantologi kom till mig vid senaste bokmässan i Göteborg (2017) när jag lyssnade på min vän Niclas Christoffer som intervjuade författarna Håkan Lindgren (som medverkat i flera av Ariton Förlags novellantologier) och Kristina Boman om HBTQ i litteraturen. Där och då kom funderingen till mig varför inte skapa en antologi på förlagets “vanliga” fikatema med inriktning HBTQ… Nu blir denna idé verklighet!”

Så fantastiskt roligt att ha fått vara med att inspirera till den här boken hos Ariton Förlag. Ännu roligare blev det förstås i helgen när jag fick veta att min novell Snart kommer han blivit utvald bland över 100 inskickade noveller, att medverka i Vardagsbetraktelser över en fika som är arbetsnamnet på det kommande verket.

Håll ögonen öppna för mer om hur arbetet framskrider, utgivningsdatum) och en massa annat) 😉

 

 

 

 

Vårt Moskvaäventyr i Göteborgs-Posten

I januari hade vi journalisten Lina Norman hemma tillsammans med fotografen Pernilla Wahlman. Förutom ett par trevliga timmar tillsammans resulterade det hela i en artikel i gårdagens GP. Ytterligare en längre artikel kommer inom kort i Allers veckotidning.

Hela artikeln i GP såg ut så här. Den finns förstås att läsa på Göteborgs-Posten på nätet, men man måste vara prenumerant för att kunna läsa den där. Vi fuskar därför lite och lägger den här. Klicka på bilden för att få den i fullt och mer läsbart format 😉

Bilderna ovan är från papperstidningen. I nätvarianten valde man några andra bilder, som kommer här 🙂

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

“Höga hästar”, Krönika i Coachingguiden

Nu kan du läsa min krönika i Coachingguiden 🙂

Krönikan har jag döpt till Höga hästar. Den är en del i Ariton Förlags project Under ytan.

I Höga hästar filosoferar jag om hur lätt det är att döma andra efter sina egna förutsättningar, utan att ens försöka förstå vad som ligger bakom ett handlande som skiljer sig från det egna.

Det kan förstås gälla vilken situation som helst, men just här skriver jag utifrån mitt bidrag till projektet, Under min regnbågshud. Du kan lyssna på mitt webbradioprogram här, som också handlar om det.


Denna krönika är en del av projektet #UnderYtan initierat av Ariton Förlag.

När du möter någon på kryckor med gipsat ben vet du utan att personen behöver säga någonting att det finns saker som för denne kan vara utmanande. Många människor bär på sjukdomar, sorg, tankar och känslor som inte syns på ytan. Saker som gör att vardagen kan bli utmanande i relation till andra. När det som inte syns på ytan skapar förvirring, missförstånd, ilska, rädsla eller frustration för att det saknas kunskap eller förståelse.

Under våren 2018 lyfter vi verkliga berättelser om det som inte syns på ytan.

 

 

Pica Pica Design Studios bygger om

Min fantastiskt duktiga omslagsmakerska Cecilia Pson på Pica Pica Design har gjort om sin hemsida. Den är väl värd ett besök 🙂

Hon har inte bara gjort två otroligt fina omslag till Att raka en zebra och till Moscow Baby. Båda de valda omslagen föregicks dessutom av flera lika snygga omslagsförslag och att välja ett var en mardöm (av de behagliga slaget, om sådana finns …)

Jag har också fått en egen sida hos Pica Pica – tack Cecilia!

Cecilia lyckas väcka nyfikenhet med sina omslag, samtidigt som hon fångar det viktiga i bokens handling med sina grafiska och unika skapelser. För båda har jag fått höra att det är “årets snyggaste bok”!

Nu gäller det att jag jobbar på med nästa bok, så att Cecilia får trolla med den också 😉 Den ska för övrigt vara färdigskriven nu till våren, fär den som är nyfiken.

 

 

 

 

 

Sommaren kommer 17 februari

För den som är trött på regn och rusk kan jag nu avslöja att sommaren kommer tidigt i år. Redan 17 februari, är det bestämt.

När Ariton Förlag frågade om jag ville spela in ett radioprogram “à la Sommarpratarna i P1”, hade jag verkligen det i åtanke. Att det sedan sänds i februari spelar förstås ingen som helst roll.

Programmet kommer inte att sändas på P1 utan finns att lyssna på i Aritons webbradio (men alltså inte förrän om dryga två veckor – tänk  att sommaren känns så långt bort ibland ;-). Programmet är en del av projektet “Under ytan”, som också innefattar en novellantologi (kommer i maj). Jag kommer också inom kort att medverka med en krönika i webbtidningen CoachingGuiden.

Min studio? Nej, jag åkte inte till Sverige för att spela in i någon anläggning där. I stället satt jag på mitt rum på Mondrian, mitt favorithotell i London och läste in på mobiltelefonen, valde min musik och skickade allt till Petra på Ariton. Hon har nu klippt samman allt och jag är oerhört spänd på resultatet … 17 februari, som sagt 😉

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

 

Biblioteken tipsar om HBTQ-litteratur

 

Allt fler bibliotek tipsar nu om bra HBTQ-litteratur. Nyligen hittade jag bland annat följande hos Värmdö Bibliotek, med både Att raka en zebra och Moscow Baby.

Även biblioteket i Laholm har en liknande lista.

Biblioteket i Härnösand har en särskild Regnbågshylla,

På nätet finns det flera bibliotek med egna regnbågshyllor, exempelvis Mina Bibliotek och BiblioteketMitt.

Böckerna finns förstås på många andra bibliotek också. Låna på 😉

 

Snögubbsselfie och Maïa fyller 50

 

 

Bland alla julförberedelser hann vi i helgen med att fira lilla julafton hos mamie (franska farmor) i Gérardmer. Maïa fick julklappar (för andra gången redan och julafton är fortfarande nästan en vecka bort …).

Vi vuxna fick njuta av franska traditioner med sniglar och gåslever. Sniglar (escargots) är faktiskt gott och det smälta vitlökssmöret gör inte saken värre. Jag vet att jag inte borde äta gåslever, jag är fullt emot hur de tvångsmatar gässen för att få gåslevern som den ska (?!) vara. Ändå äter jag den, trots det dåliga samvetet …

Och så hann vi med en snögubbe, med morotsnäsa, öron av kottar, ögon av stenar och hår (maken är trots allt frisör 😉 ) Vad tycks om vår familjeselfie?

I dag fyller Maïa 50! Inte år, förstås, men dock månader. Tänk vad tiden går. Grattis på födelsedagen, älskling, säger i alla fall papsen. Alex (maken, tillika papa) säger. “Typiskt papsen att räkna ut såna saker!” Han älskar inte matte, papa.

Mitt i allt julandet försöker jag skriva. Tredje romanen, En fallen man, ligger just nu på 225 sidor men är långt ifrån färdig. Jag gissar att den hamnar strax över 300 sidor som de tidigare.

Därefter väntar den tredje fristående delen om Jacob och Victor. Ämnet är helt annorlunda jämfört med Att raka en zebra och Moscow Baby och det ska bli grymt spännande att skriva den.

Apropå väntan, så borde jag/ vi denna vecka få veta vem som gått till final i QX gaygala 2018. Moscow Baby finns ju att nominera/ rösta på bland alla andra … Nervkittlande, minst sagt. Förresten, om du inte redan röstat/ nominerat, gör det! Länken har du här 😉

Klockan är sju, snart dags för lunch … Nej, nej, riktigt så länge har jag inte varit upp, men frukosten är avklarad och jag är på kontoret. Då kör vi ett litet skrivarpass innan kollegorna kommer in och telefonerna börjar ringar. Ha en fin vecka!

 

 

Lucia kommer med ljus

 

 

 

Jag har berättat det tidigare, men Lucia är så speciell för vår familj, mer än för de flesta, vill jag tro.

Den 13:e december 2013 kom vår Maïa hem till Frankrike, nästan två månader gammal. Min man och jag hämtade henne på bb i Moskva när hon var fyra dagar och under nästan två månader bodde vi i lägenheten vi hyrt vid Ulitsa Prechistenka. Det tog evigheter att få våra franska papper, mycket längre än våra ryska visum skulle räcka. Därför fick jag åka hem i början på december, själv, och lämna Alexandre och Maïa i Moskva. Det var en mardröm, men vi hade inte något val.

Så två veckor senare fick vi ett inresetillstånd till Frankrike för Maïa och de kunde ta planet till Paris. Väntan på Charles de Gaulle-flygplatsen var evighetslång, men jag fick sällskap av Maïas blivande franska gudmor (vi bad henne av bli det just på flygplatsen, när vi alla senare lugnat oss lite) och hennes pojkvän.

När Alexandre dök upp i dörren ut mot vänthallen med Maïa i bärsele och bagaget bakom sig släppte all spänning och glädjetårarna strömmade ymnigt, mycket ymnigt.

I dag är det fyra år sedan. Jag arbetar på en svensk bank i Luxemburg där vi firar Lucia varje år. Från 2014, när Maïa var drygt ett år, deltar vi två i lussetåget, i år alltså för fjärde gången. Själv har jag avancerat till Lucia-general (vilket innebär att organisera tåget, införskaffa glögg, pepparkakor och lussebullar och lite annat smått och got till alla barn som också är med)  😉

Traditioner är viktigt, kanske särskilt om man bor utomlands och man vill förmedla den nationella identiteten och allt det för med sig. Maïa är svensk, fransk men också rysk. Om just det sistnämnda kan vi inte så mycket, så vi koncentrerar oss på svenskt och franskt för tillfället. Det ryska får vi undersöka tillsammans lite senare.

Trevlig Lucia!