Nyanserad intervju i Göteborgs Fria Tidning

Gustav PåhlssonGöteborgs Fria Tidning intervjuade mig för ett tag sedan och jag har varit nyfiken på att se slutresultatet. Vi hade ett mycket trevligt samtal och Gustav skickade mig utdrag innan för godkännande. Jag blev inte besviken 🙂

Här kommer några klipp från intervjun, men läs den gärna i sin helhet här.

“Genom en surrogatmamma uppfylldes deras önskan om att skaffa barn. I dag är dottern Maïa fyra år gammal och i den nya romanen Moscow Baby berättar Håkan Lindgren delvis fiktivt, delvis verklighetsbaserat om den långa resan.”

Kultur.

I Håkan Lindgrens nya roman Moscow Baby får vi följa fransmannen Victor och svensken Jacob och deras liv i Paris innerstad. När de bestämmer sig för att skaffa barn tillsammans ställs de inför en stor utmaning, i Frankrike är det inte tillåtet för samkönade par att adoptera och att flytta till Sverige går inte. Via kontakter på internet får de upp ögonen för möjligheten att försöka med en surrogatmamma – i Moskva.

Förutom bokens karaktärer och en del utvecklande händelser är väldigt mycket hämtat från verkligheten i denna relationsroman.”

“Jag känner flera par som haft problem med att få barn och vissa har lyckats, vissa har det inte. I boken handlar det om en familjekonstellation som kallas regnbågsfamilj, men i mångt och mycket är den som vilken annan familj som helst, säger han.”

P.S. På bilden min underbara lilla familj: Alexandre, Maïa och undertecknad 🙂

Nu kan du rösta inför QX gaygala 2018!

Nu kan du rösta/ nominera till QX Gaygala 2018! Via länken nedan hittar du alla kategorier. Klicka sedan på NOMINERA HÄR, efter alla förslag på nomineringar.

Bland kategorierna finns ÅRETS BOK. Jag hoppas att du röstar och blir förstås extra glad om du lägger din röst på MOSCOW BABY. Då ger du boken och mig en chans att komma till finalen

Några röster om Moscow Baby:

“TACK för en underbar roman.”, “… lätt att läsa in en så välskriven bok med flyt, hjärta, kött och blod.” Christoffer Svensson, inläsare av ljudboken

“Stark, gripande & vackert skriven!” Jenniesboklista

Kom igen och rösta nu!

 

 

Brev från en fyraåring till sin surrogatmamma

Hej mamma,

Det är Adèle som skriver. Adèle, din dotter. Kommer du ihåg mig? Jag måste få fråga dig några saker.

Jag måste erkänna att jag inte minns dig så mycket. Inte alls, faktiskt, fast jag vet att du finns och att du heter Irina. Pappa och papsen har berättat om dig, men att du bor långt bort. De har sagt att när jag föddes var jag med dig på sjukhuset i Moskva i fyra dagar, innan jag fick komma med dem till hem lägenheten de hyrt.

När jag var två månader flyttade vi tillbaka från Moskva till Frankrike. Det vet du förstås, för du fick ju också stanna i Moskva ett tag för vår skull. Jag kom till Paris den trettonde december. Papsen säger att jag kom som ljusets drottning till dem, som en riktig Lucia.

I dag fyller jag fyra år. Pappa och papsen har förklarat att de så gärna ville ha barn tillsammans. De kunde inte att göra det i Frankrike eller i Sverige, så därför fick de åka ända till dig i Ryssland. Jag vet inte var det ligger, bara att det är ännu längre bort än Sverige, där farmor och farfar bor. Och att det är så långt dit att man måste åka flygplan.

Först fick jag inte flyga. Det var därför vi fick stanna i Moskva så länge. Jag hade bara ett ryskt pass och franska konsulatet ville inte ge mig några franska papper. Inte ens ett visum fick jag. Papsen skrev till en ambassadör han träffat och de fick skaffa en advokat i Paris som skrev till utrikesdepartementet; så en dag fick jag ett speciellt papper för att åka hem till Frankrike, även om det bara gällde en gång.

Frankrike blev faktiskt dömt i Europadomstolen för mänskliga rättigheter, för att de gjort fel och inte gav alla barn som mig sina franska papper. Vi kallades Frankrikes fantombarn, för att vi fanns men ändå inte. Ändå dröjde det jättelänge till innan de rättade till vad de gjort fel. Man skulle kunna tro att Frankrike ändå tyckte att de skulle få bestämma själva. Jag hann bli nästan tre och ett halvt innan jag fick bli fransyska på riktigt. Nu är jag i alla fall inget spöke längre och vi kan resa till Sverige och hälsa på familjen där.

Alla mina kompisar har en mamma. När vi skulle göra en present i skolan sa fröken att Mors dag också är Papsens dag, för att du bor så långt bort. Ingen av mina kompisar har en papsen som jag, men jag har en mamma som dem. Ibland leker jag att jag är mamma till mina dockor, men jag har inte fått någon morsdagspresent ännu. Äh, jag bara skojar.

Somliga tror att bara för att jag har två pappor, så har jag inga vuxna flickor i mitt liv. Ja, jag vet att det heter kvinnor egentligen. Så är det i alla fall inte. Jag har massor av stora flickor runt mig. I skolan har jag två fröknar och en hjälpfröken. Och jag har min kompis Victoire och hennes mamma Sophie och jag har farmor i Sverige och mamie i Frankrike. Pappa och papsen har en massa tjejkompisar. Ibland får jag låna deras läppstift och måla mig. En tant på teve sa att man måste ha kvinnliga förebilder. Det var ett väldigt krångligt ord, men jag har i alla fall en massa bilder på kvinnor, både före, efter och vid sidan om. En del har läppstift, andra inte. Varför måste somliga bestämma hur många sådana bilder man ska ha? Det beror väl på hur duktiga de är på att visa mig saker?

En annan kompis, Alice, har ingen pappa alls. Hennes mamma säger att pappan är dum och att hon inte vill ha några mer pojkar i huset. Egentligen säger hon ”karlar”, men jag vet att det betyder pojkar. Alice har inga ”manliga förebilder”, säger pappa, men det är det ingen som verkar bry sig om. Varför ska somliga då tjata om mina kvinnliga sådana?

Jag har två kärlekar. Det är pappa och papsen. Jag älskar dem och jag vet att de älskar mig. Jag älskar dig också, mamma, fast jag inte känner dig. Men pappa och papsen säger att de är så lyckliga för att du hjälpte dem att få mig. De älskar mig så mycket att det nästan rinner över, säger de, och jag vet att det är sant.

”Stackars flicka”, sa en tant, ”som inte har sin mamma”. Louis, en pojke i min förskoleklass, är adopterad. Han har en mamma och en pappa här i Paris, men han känner inte sin andra mamma och pappa i Columbia där han föddes. Han undrar också vilka de är. ”Men vilken tur han har som fick komma till Frankrike och bli adopterad av Joëlle och Laurent”, sa en mamma till en annan. Varför är det synd om mig och inte om honom? Jag bor ju med min biologiska pappa.

På teve såg jag att några tycker att det är konstigt att två pojkar kan bo tillsammans. Det förstår inte jag. Alla säger att alla är lika mycket värda och att alla kan göra vilket jobb de vill, att alla ska tjäna lika mycket pengar, alla ska vara mamma- eller pappalediga och allt det där. Varför får inte en pojke älska en pojke då, om han vill? Eller en flicka och en annan flicka? De där personerna måste ha missat någonting, om de inte förstår att de har fel. Har de inte fattat vad kärlek är? Kanske den aldrig har svämmat över hos dem?

Och så säger de att man inte borde få be någon annan om hjälp om man vill ha barn och inte kan själv. Då skulle pappa och papsen inte ha fått lov att fråga dig och du skulle inte få bestämma själv om du ville hjälp till. Men det är märkligt: papsen säger att du får lov att ge bort din livmoder, men du får inte låna ut den medan du har den kvar. Är inte det väldigt konstigt? Skulle du hellre ha skänkt din mage än att låna ut den?

Jag skulle inte vilja byta bort pappa eller papsen mot någon. Du blir väl inte ledsen när jag säger så? Jag har världens bästa föräldrar och kärlek från alla håll och kanter. Jag äter grönsaker och frukt varje dag, och jag får en liten bit choklad om jag äter upp allt på tallriken på lunchen. Jag går i skolan och har många kompisar. Jag skrattar varje dag och hittar på en massa bus. Jag sover på natten och kan gå upp och kissa själv. Jag kan räkna till mer än tjugo på franska, svenska och engelska Och så kan jag cykla utan stödhjul!

Räcker inte det? Varför ska en del människor bestämma att man inte kan bo med två pappor? Varför ska en farbror och en tant som är gifta och som har barn tillsammans, bestämma att ingen annan får skaffa barn på något annat vis? Varför räcker det inte med kärlek?

Visst är det märkligt egentligen? Här går vi och tycker att vi är lyckliga – och så sitter det någon som vi aldrig ens har träffat, som säger att vi inte har det så bra som tror att vi har det. Bara för att vi inte lever som dem?

Hur gör du, mamma, som har tre barn men ingen man? Säger folk konstiga saker till dig också?

Nu måste jag sluta, för papsen och jag ska baka en tårta. I eftermiddag ska jag ha födelsedagskalas. Det kommer båda pojkar och flickor, för den som undrar. Och några mammor. Oj! Vi kanske borde ha bett om lov först?

Kram från Adèle


“Adèle” är en påhittad flicka. Även om hon har likheter med min egen dotter, så förblir hennes tankar och situation i brevet mitt eget verk.

I motsats till vad någon läsare förstått, så försöker jag alltså inte att lägga orden i min dotters mun eller låtsas att det är hon som skriver.

Mer än till mig och min familj ska kopplingen snarare ses till min roman Moscow BabyDen är också skönlitterär men bygger på många egna upplevelser i samband med surrogatmödraskapet.

Pariskillarna Jacob och Victor vill skaffa barn. Vägen för dem till en surrogatmamma i Moskva och ett land där homofobin ligger som en mörk dimma över deras redan svåra val. Det blir inte enklare av att deras tillvägagångssätt kan leda till både böter och fängelse hemma i Frankrike.

Vi får följa svenske Jacobs och franske Victors både känslosamma och strapatsfyllda färd till Moskva, men det blir också en inre resa. Gör de rätt? Vad händer om och när de kommer tillbaka till Paris? Håller kärleken mellan dem? Är barnet ett bevis på deras starka band eller är drivkraften en annan? Omgivningens reaktioner och inblandning rör upp starka känslor och skapar konflikter från oväntat håll.

Moscow Baby är en laddad relationsroman om kärlek, uppoffringar, rädsla och drömmar.

 

 

Vimmelbilder i pressen

Det är en fantastisk känsla när releasefesten börjar kännas fjärran och man ändå blir glatt påmind av bilder som dyker upp i pressen. 🙂

Först ut var tidningen QX med vimmelbilder i tisdags.

I går dök det upp bilder också i tidningen Gala Magazine.

Det blir ingen releasefest, men på måndag dyker mina noveller upp som ljudböcker också. Håll ögon och öron öppna hos Storytel, Nextory, Bookbeat, bokus, adlibis m fl 😉

Stor intervju i QX

I novembernumret av QX finns en intervju med mig om både Moscow Baby och om hur min man och jag fick vår dotter Maïa via surrogatmamma. Den blev riktigt bra (tycker jag 😉 ).

Klicka på bilderna för full storlek.

Läs hela tidningen här, det finns mycket annat spännande också. Inte minst kan man hitta ett inslag om “Regnbågsvandring i Paris”, alltså ur ett gayperspektiv.

Spana gärna in sidan 31 😉

Så här ser tidningens framsida och smakfulla ( 😉 ) innehållsförteckning ut:

Tack Jacob Nordström för de fina bilderna och Mia Fallby för annonsen.

 

“Moscow Baby” är förlöst!

Jösses, vilken vecka! Snacka om händelserik!

På onsdagen 18 oktober, som redan är ett viktigt datum eftersom det är vår dotter Maïas födelsedag, var hela familjen, inbjudna till Malou efter tio. Temat var “Barn till varje pris”, med min bok Moscow Baby som bakgrund. Inte direktsändning utan inspelning, eftersom min man måste textas (han är ju fransman och pratar inte svenska) 😉 Det gick strålande – ett stort tack både till Malou och hela teamet för fantastiskt trevligt mottagande. Jag vet inte exakt när avsnittet sänds men det borde inte dröja så länge.

På torsdagen bjöd Alexander Erwik in oss till invigningsmingel för Internationella Komedifilmfestivalen. Det var både roligt och trevligt! Vi såg flera kända personer som dagen efter kom och hälsade på oss 😉

På fredagen var det dags för releasefest för Moscow Baby 🙂 Äntligen! Alexander (igen) hade ordnat med en fantastisk tillställning i sann baby shower-anda på Laika vid Hornstull – en perfekt inramning till kvällen!

Gästerna minglade och hade trevligt, jag signerade och hade minst lika trevligt 😉 Alexander höll ett kort välkomstal och Lars (Rambe, VD för Hoi Förlag) talade om vårt samarbete.

Jag tog chansen att prata om min man Alexandres och min resa, vårt äventyr, att få barn via surrogatmamma och hur det ledde fram till båda mina böcker, Att raka en zebra och inte minst Moscow Baby.

Här kommer lite mingelbilder att njuta av 😉 Moscow Baby finns förstås att köpa och läsa/ lyssnas på hos bland annat adlibris, bokus, Storytel, Nextory, Bookbeat m fl.

Bokmässan – en första delrapport

Två dagar av mässan avklarade redan – halva mässtiden! Drygt, om man räknar välkomstdrinken på onsdag kväll. Men nu börjar helgen och den stora massan kommer till mässan 🙂

Torsdagen och halva fredagen är för fackfolk, bibliotekarier, skolor. Första dagen var lugn, till och med för att vara en torsdag, som är mässans lugnaste dag. Men redan i morse kom det en del privatpersoner och trycket ökade sakta.

Första planerade signeringen är också avklarad. Montermingel hos andra förlag i går och hos Hoi i dag. Många spännande möten och samtal 🙂

I dag hade vi också samtal på scenen hos Hoi Förlag. Efter flera författarintervjuer av Niclas Christoffer med Åsa Schwarz, Cecilia Lindblad och Dan Nilsson, och ett mycket intressant samtal mellan förlagets VD Lars Rambe och Julian Lundsgaard från AV-Förlaget som har hand om alla våra ljudboksinspelningar, var det dags för en avslutande diskussion om “HBTQ i litteraturen”. Det blev stor uppslutning och fint intresse och mycket positiv respons efteråt. En härlig erfarenhet 🙂

Bland åhörarna fanns Petra och Dennis Ariton från Ariton Förlag (som bland annat gett ut novellantologierna Över en sommarfika och Över en vinterfika, där jag finns med). De samlar materiel till en podcast om personlig utveckling och bad om en kort intervju med mig. Vi får se vad det blir av det.

I december kommer Över en fika i Svea Rike, också från Ariton Förlag. Det är en antologi med 35 noveller om det som skrämmer oss. Det kan vara vad som helst och det är upp till var och en av författarna att tolka det på sitt sätt.

Någonting att bli rädd för att nynazisterna som i morgon kommer att demonstrera i Göteborg. Många av motdemonstrationerna är också oroande, eller rättare sagt de sammandrabbningar som kan komma att äga rum. Det lägger en minst sagt negativ stämning över staden. Själv tänker jag hålla mig inne på mässan hela dagen. Jag önskar att man kunde tiga ihjäl hela nazistdemonstrationen i stället för att ge den så oerhört mycket uppmärksamhet. Kärlek är det enda som kan lösa det här, inte mer våld.

Älska varandra!

Konferens om surrogatmödraskap i Stockholm 12 augusti

I dag kickar Stockholms Pridefestival igång! Jag hade så gärna varit där … Den håller på till 6 augusti, så för den som är i stan … Läs mer på hemsidan 🙂

Eduardo Afonso, pappa till två döttrar via surrogatmamma i Thailand.

Inte långt därefter hålls en nordisk konferens om surrogatmödraskap, anordnad av Families Through Surrogacy, också i den kungliga huvudstaden. Föräldrar, surrogatmödrar och experter, som medverkar på konferensen finns tillgängliga för intervjuer. Konferensen vänder sig till både homo- som heterosexuella. Man tar upp surrogatmödraskap via Ukraina, Grekland, USA och Canada. Medverkar gör bland andra Eduardo Afonso som fick två döttrar via surrogatmamma i Thailand. Läs mer om honom i tidningen QX.

Titta gärna på programmet för konferensen här.

 


Så här står det i pressreleasen:

PRESSMEDDELANDE: JULI 2017 

En majoritet av svenskarna stödjer surrogatmoderskap

Trots att inga lagar reglerar surrogatmoderskap, har många skandinaver bildat familj på detta sätt. Föreningen ”Families through surrogacy” gjorde år 2015 en undersökning för att ta reda på i vilka länder man mest använt sig av denna metod.

Av de 57 länder som deltog i undersökningen var Sverige den sjätte största och Norge tredje största användaren av surrogatmoderskap i proportion till befolkningen.

Nyligen offentliggjordes en undersökning om inställningen till surrogatmoderskap bland över 800 svenskar och norrmän i åldrarna 18-49 år. Undersökningen visade att en överväldigande majoritet (89%) ansåg att surrogatmoderskap ska tillåtas att genomföras i det egna landet. 80% ansåg att surrogatmoderskap ska tillåtas att genomföras i ett annat land där kvinnors rättigheter kan garanteras. Medan en majoritet ansåg att kvinnor ska tillåtas att använda metoden av medicinska skäl, ansåg avsevärt färre (53%) att surrogatmoderskap ska erbjudas gaypar. De flesta (76%) motsatte sig möjligheten att göra metoden tillgänglig för ensamstående män.

I länder där surrogatmoderskap inte varit tillgängligt i det egna landet har man främst vänt sig till USA, Indien och Thailand. Kulturella skillnader, maktobalans och andra orsaker har dock inneburit att flera länder såsom Indien, Thailand, Kambodja och Nepal, har stängt möjligheten för utländska medborgare och därmed endast tillåter surrogatmoderskap för sina egna medborgare. Därför vänder sig flertalet till USA och Kanada där utbildning och kompetens finns och där det formella arbetet efter födseln är lättare.

Barnlösa svenskar använder sig i större utsträckning av “hybrid – alternativ” som innebär att en surrogatmoder reser till ett billigare resmål såsom Cypern eller Indien för IVF-behandlingen.

Skandinaviens första konferens den 12 augusti i Stockholm gällande surrogatmoderskap har 23 talare och diskussionspaneler bestående av surrogatmödrar, föräldrar, akademiker och IVF – specialister från sex nationer. Konferensen kommer att behandla frågor såsom den förändrade inställningen till surrogatmoderskap globalt, försöken att införa altruistiska surrogatmoderskap i Sverige, praktiska råd, psykiskt hälsa hos surrogatmödrar/ blivande föräldrar och hur surrogatmödrar kan genomgå en graviditet och lämna bort barnet när det fötts.

Bland talarna finns åtta föräldrar som skapat familj via gränsöverskridande surrogatmoderskap. Vissa är svenska eller danska, andra kommer från Australien, England, Kanada och Israel för att dela med sig av sina erfarenheter. Många inledde sin surrogatprocess utan att förstå vilka svårigheter det kan innebära, såsom att pendla mellan hopp och förtvivlan. Några har också erfarenheter av olika tragedier och sorger.

– För några år sedan låg fokus på ett prisvärt surrogatupplägg, säger konferensens arrangör Sam Everingham, och fortsätter:

– Det har förändrats till en ökad vilja att skaffa sig kunskap om de olika aktörerna för att utröna vilka som har de bästa uppläggen och erfarenheterna. Under de senaste tolv månaderna har vi sett ett tredubblat intresse för surrogatmoderskap i Ukraina och USA.

Om konferensen

Konferensen hålls på Elite Palace Hotel, 12 augusti, St Eriksgatan 115, StockholmDet fullständiga programmet återfinns på:www.familiesthrusurrogacy.com/scandinavian-conference-12-august-2017/

Om Families through surrogacy

Families through surrogacy är en icke-vinstdrivande organisation som fokuserar på forskning och utbildning. Vi sammanför surrogatmödrar, blivande föräldrar och Families through surrogacy att nätverka, dela med sig av sina berättelser och hålla sig informerade om bästa metoder gällande surrogatmoderskap. Vi stöttar blivande föräldrar & surrogatmödrar som planerar, eller som redan har bildat familj, via surrogatmoderskap.

Foto: Eduardo Afonso

Alexander Erwik

Erwik Communication

+46734 48 66 78

www.erwikcommunication.com

www.facebook.com/ErwikCommunication/

Zebra-Jacob gråter ut efter dubbelmordet

“Hur kunde det gå så långt?” – Zebra-Jacob talar ut, för första gången sedan boken


Erik ParisFörst av allt vill jag tacka Håkan som låter mig komma och blogga här. Sedan han gav mig liv (jag vet, det låter dramatiskt, men det var ju faktiskt så. Men han behövde i alla fall inte använda sig av surrogatmamma, för någon av oss rollinnehavare i Att raka en zebra för den delen, och tur är väl det, annars hade det blivit dyrt. Förbannat dyrt, faktiskt!), så har jag fått hålla mig till manus. Nu ska det bli skönt att få komma till tals på riktigt. Jag har förstås lovat att inte avslöja för mycket av vad som händer i boken, eller i fortsättningen Moscow Baby för den delen (med risk för att bli censurerad), så jag får väl försöka komma runt det hela så gott jag kan.

När Att raka en zebra börjar, bor jag i Göteborg tillsammans med William. Prince William skulle han väl helst vilja bli kallad, men det finns, och fanns, gränser till och med för min dumhet. “Engelmansjävel” är snarare det epitet jag tycker passar bäst. Det är tillräckligt illa att jag lät honom hållas när han bestämt sig för att ta pianolektioner. Tro mig, det var inte så oskyldigt som det låter, tvärtom, faktiskt. Att spela fyrhändigt fick en annan innebörd, om man säger så. Fan vet om det räckte med fyra, förresten … Jag får vara glad att jag inte fick klåda mellan tangenterna. Å andra sidan var vare sig William eller någon annan i närheten av mitt stämjärn under hela den tiden, så risken var väl minimal.

Så stack vi till Paris. Ja, William och jag. Det kan man förstås diskutera om det var en bra idé, men det kändes i alla fall rätt just då. Eller snarare, att stanna kvar i Göteborg i vardagstrampet lät inte särskilt roligt, så då kunde man lika gärna trampa i klaveret i den franska huvudstaden. Och det gjorde vi, båda två, fast på olika sätt. Rejält, kan man säga. Frågan är om jag någonsin kommer att hämta mig …

Till min hjälp hade jag min vän Cristian Andersohn (just det, lägg märke till hur elegant, enligt honom själv, han flyttat ut h:et från Christian till efternamnet). “Fjollan från Fjällbacka” var det någon som kallade honom och även om det inte är osant, någon del av det, så är han världens bästa vän. Kanske har han alltid varit lite väl förtjust i mig, men det är faktiskt väldigt smickrande, riktigt charmigt, om sanningen ska fram. Ingen var mer förtjust än han, när William började missköta sig på allvar. Jag lät mig tröstas, men inte blev det bättre av det. Hade jag trott det?

“Sitter han där och tror att han är så jäkla felfri?” undrar någon, eller kanske alla, om lilla mig. Nej. Jag vet att jag gjort misstag. Riktigt rejäla björnlabbar till misstag. Ibland har jag som sagt fått hjälp att tabba mig, men andra gånger har jag klarat det alldeles utmärkt på egen hand. Fråga Palle, för den delen. Men han håller nog inte med, när jag tänker efter.

Så träffade jag drömprinsen. Trodde jag, dumma mig. Vad var det som sa att han var bättre än något av de andra stolpskotten? Ingenting, om jag ska vara ärlig. Kanske var det för att han spelade svårflörtad så länge som jag inte kunde hålla fingrarna i styr? Så här i efterhand kan man fråga sig om det var så klokt. Egentligen. Om jag raggat upp någon på en gaybar i stället hade allting kanske varit annorlunda? Enklare? Tråkigare?

Egentligen är allt det där så förbannat världsligt. Mitt i allt det, så gick Anton och Anna och dog! Mördade! Vad spelar lite kärleksbrist för roll när det bara är hjärtat som brustit, och inte hela huvudet? Både två fick ju skallen inslagen. Jag blir illamående bara jag tänker på det. Och inte blev det bättre när polisen antydde att jag också var misstänkt. Som om inte sorgen var tillräcklig. Och skuldkänslorna! Var det mitt fel? Om jag bara hållit min tunga i styr, hade det kanske aldrig hänt?

När jag sedan fick redan på att Anton och Anna ville att jag skulle ta hand om Alfred, min gudson, på riktigt, på heltid, blev det om möjligt ännu värre. Ärligt talat, vem var jag att ta hand om en tvååring? De tyckte visst det, men Annas mamma var med all önskvärd tydlighet inte av samma åsikt. Men att hon skulle behöva gå så långt för att nå dit hon ville, att hon måste vara så elak! Jag tror allvarligt att den människan inte har några som helst känslor.

Sedan gick resten åt helvete, det med. Raka vägen nedåt. Det är nästan så att man måste skratta åt det. Om någon en dag kommer och säger att de ska göra en film av det, eller en teveserie, så skulle jag inte bli förvånad. Faktiskt! Sanningen om morden på Anna och Anton Eklundh skulle den kunna heta. Om vi nu en dag får reda på sanningen, vill säga, för jag måste säga att jag inte är övertygad om att man hittade den …

Men, som Bette Midler sa: “Nu pratar vi inte mer om mig. Nu pratar vi om dig. Vad tycker du om mig?” Jag vill inte verka ytlig i allt det här, men allvarligt: om det skulle bli en film av det här – vem skulle spela mig? Erik Sinclair? Erkänn att likheten är slående!