Kategorier
Moscow Baby Skrivande

Jakt i Moskva

cossacks-youthNu jäklar händer det saker. I Moskva. I Moscow Baby. Intrigerna blir tätare och saker och ting dras till sin spets. Det blir ännu bättre när jag ändrat om i början av boken, allt kommer att byggas upp precis som jag vill ha det. Blir kanon, det här 😉

Det här kapitlet var riktigt spännande att skriva och jag hoppas att det blir ännu mer spännande att läsa …

Bildkälla: Mooscow Times, 11.03.2015

Kategorier
Att raka en zebra boktrailer

Att Raka En Zebra – the movie

Så där, ja! Nu är boktrailern äntligen klar. Ett stort tack till Jens Daniel Burman som inte bara ät författare utan också filmskapare på Roadside Picnic, och fantastiskt duktig, dessutom 🙂

Det där med boktrailer har ända sedan Att raka en zebra kom ut lockat mig. När sedan Daniel hade gjort sin egen trailer och erbjöd sig att göra samma sak för sina förlagskollegor hoppade jag på direkt.

Du hittar den både på Vimeo och på YouTube.

Jag hoppas att du skall gilla den!

 

Kategorier
Att raka en zebra Skrivande

Och när vi ändå är på gång …

Kanske har du lust att lära dig att teckna? Varför inte en kurs i att måla digitalt? Titta in hos Intuos Art. De ser ut att ha zebror på menyn, men inte så som du tänkt dig …

Jag blir i alla fall sugen på att måla!

Kategorier
Att raka en zebra Skrivande

Zebratokig

Min vän Carina Bonnevier bombarderar mig med zebror nu 🙂 Tack! Den ena är bättre än den andra, men på ett helt annat sätt. Ni såg zebraelefanten med fjärilsöron igår …

I dag kommer en helt annan typ av zebra. Ändå dras blicken till någonting helt annat. Tack Bruce Weber för att du tagit fotot!

Om den här bilden kan inspirera till skrivande? Vad tror du själv? 😉

Kategorier
Att raka en zebra Skrivande Uncategorized

En bild säger mer än tusen ord?

Ja, vad skall man säga om den här bilden, annat än att den är helt underbar? Tack, min fina vän Carina Bonnevier 🙂

En idé till en ny bok, föreslog Carina. Att raka en elefant?

Temat är inte solklart, men en relationsthriller skulle man nog kunna klämma fram. Inte minst relationen mellan de fjärilstunna och färggranna öronen och resten av den inte riktigt lika lätta kroppen …

Om inte annat så får bilden tjäna som både inspirations- och energikälla 🙂

Kategorier
Noveller

Mister President

”“Han kommer, han kommer, Presidenten kommer, skynda er, ställ upp er nu! Raka led har jag ju sagt, in med magen, men så sträck på er! Förstår ni inte vilken ära det är att Presidenten vill komma och titta på vår skola? Två centimeter tillbaka, Sonya, skynda dig. Vilka stora skor du har, man ser ju ingenting annat, kunde du inte ha hittat någonting bättre? Göm dina stora öron bakom håret, Erin! Har ni ingen spegel hemma? Nu kommer han, tysta nu! Hyssj, sa jag.”

Det rådde hysteri i ivern att tillfredsställa en enda persons maniska sinne för ordning och reda, en enda människas tvångstankar att hela landet måste se ut som i en reklambroschyr. Som om ett till sterilitet skrubbat klassrum i en obetydlig landsortsskola skulle göra någon skillnad. Inte skulle omvärlden någonsin få veta om där låg en dammråtta i skåpet under katedern. Ingen av världens ledare skulle rynka på näsan om de fick höra om det svarta streck som jag inte kunde få bort på undersidan av min stol. Vår President skulle inte bli mindre populär, i något läger. Jag kunde inte låta bli att sucka inombords, men jag skulle aldrig våga låta någon höra mig, allra minst vår kära men inför överheten underdåniga lärarinna.

Under en veckas tid hade vi skurat varje vrå av vårt älskade klassrum. Alla lektioner hade varit inställda, utbytta mot städtjänst. Gratis gummihandskar hade vi också fått för att inga händer skulle vara rödfnasiga vid det stora ögonblicket. Vi hade levt för den här stunden sedan rektorn fått beskedet att Presidenten skulle komma, att han skulle besöka skolan och hälsa på alla elever. Gud
nåde den som var sjuk eller som på något annat vis störde harmonin i det intryck som skulle placera skolan på kartan.”

Kategorier
Noveller

Soldier

”När Oskar öppnade ögonen var det inte utan obehag. Solen lyste stark och han hade svårt att se klart. Solglasögonen hade hamnat snett när han somnat på magen och han rättade mödosamt till dem. Oskar var varm och tänkte att enda sättet att råda bot på det var att slänga sig i vattnet. Stel i kroppen efter den besynnerliga ställning som stenformationerna på Saltholmen tvingat honom till, reste han sig först på knä och ryckte till när en manslem dinglade förbi framför ansiktet på honom. Nakenbad i all ära, Oskar gillade frihetskänslan, men han hade svårt för de som släppte alla spärrar och saknade respekt för dem som fanns runt omkring. Bara för att man gillade att sola och bada utan kläder behövde man väl inte ligga på och nästan med varandra på stranden?

Oskar tittade på de skinntorra skinkorna som avlägsnade sig och han var lättad över att vara mer eller mindre ensam igen. Han älskade Västkustens klippor och lyckades nästan alltid hitta en liten håla som gav honom lä och där han kunde får vara i alla fall nästan för sig själv. Men i morse hade Oskar sovit länge, veckan hade varit hektisk och han hade behövt vila ut. Inte för att en dag vid havet var särskilt tröttsam, han gjorde inte mycket annat än att vila här heller. Hur som helst, solen hade skinit från en klarblå himmel från arla morgonstund och alla Oskars favoritplatser hade varit upptagna när han ställt cykeln och tillryggalagt de sista hundra metrarna till fots. Det var väl inte hela världen, nu låg han där han låg, kanske skulle han ge sig av hemåt när han torkat.

Med en nästan desperat iver klev han iväg mot vattnet och gjorde en elegant dykning. Oskar var stolt över sin förmåga i vattnet, han dök och simmade bättre än de flesta och han kunde ofta inte låta bli att skratta inombords åt andras försök att göra som han. Även om han aldrig simmat professionellt hade hans egna ihärdiga träning dessutom gett honom en smidig kropp som han kunde visa upp utan att skämmas. Han var till och med lite stolt över den, men det skulle han aldrig erkänna högt.

Oskar hade gärna låtit en och annan kvinna beundra hans lekamen på närmare håll, men han hade tyvärr sin blyghet att övervinna, en blyghet som inte låg på det fysiska planet utan på det mentala. Hur gjorde alla de andra, alla de män som promenerade med vackra kvinnor vid sin sida? Hur bar de sig åt, de som lyckades få med sig någon hem efter en kväll på krogen? Oskar hade ingen aning. Så fort han försökte, så låste det sig för honom.”

Kategorier
Noveller

Lunatique

”Det blev aldrig svart, ens på natten, inte i en stad som Paris. Det blev heller aldrig tyst, inte på riktigt. Gatlyktorna gav natten en orange lyster som blandades med ljuset från alla bilar som aldrig verkade behöva vila. Kyrkor, katedraler och andra ståtliga byggnader var vackert upplysta med strålkastare vars melongula sken spreds som ett behagligt brus runt omkring dem.

Den presumtiva stillheten stördes av motorer som startades, som gasade vid trafikljusen innan de drog iväg, hem eller vidare till någonting mer spännande, någonting mer exalterande. Det fanns alltid någonting roligare, någonting intressantare, för den som sökte. Och sökarna var många.

Tre män, uppenbarligen på jakt, kom ut från en bar, rejält runda under fötterna. De visslade efter henne. Vanessa var van, men det här var vare sig rätt tid eller plats. Hon försökte ignorera dem och koncentrerade sig på vad hon hade framför sig.

”Får man känna lite?” ropade en av männen.

”Ge oss varsin puss!” tjöt en annan.

”Rue Saint Denis ligger bara ett stenkast bort. Där kan ni få vad ni vill”, muttrade Vanessa, drog sin korta jacka om sig och fortsatte raskt mot tunnelbanan. Det utsläppta håret tjänade som ett mentalt skydd för insyn. Sminket, i ett tjockare lager än vanligt, tjänade också som en sköld. Närmaste metrostation låg hur som helst inte långt bort, men i kväll kändes sträckan längre än vanligt. De burdusa männen verkade lämna henne åt sitt öde. Hon hörde dem vissla, men vände sig inte om för att se om det var efter henne eller om de redan funnit ett annat offer för sin missriktade beundran.”

Kategorier
Noveller

Ann-Sofi Munters franska band

”Skärgårdsbåten la till vid Brännö Rödsten och Ann-Sofi Munter klev i land med en känsla av förväntan. Strax bakom den lilla väntkuren sträckte ön ut sig med sin vackra natur av grönska och klipphällar. En liten gångväg var kantad av små pittoreska trähus i olika färger. Hon undrade om lokalbefolkningen var lika målerisk.

”Kan jag hjälpa tösen?” ropade en vithårig farbror från sin flakmoppe. ”Hon ser lite vilsen ut.”

”Tack, vad snällt. Det skulle vara att ta väskan på flaket till Källängen då. Jag har hyrt mig en liten stuga där.”

”Ser man på. Ja men så släng upp den då. Skulle göra det själv, men jag är lite klen i ryggen. Klarar hon att gå själv?”

”Jag ska nog hänga med. Moppen din måste vara äldre än jag”, sa Ann-Sofi som ändå var femtiofem fyllda.

Stugan såg ut precis som på bilderna, liten och röd på utsidan, ljus och hemtrevlig på insidan. Trädgården var inte större än vad som behövdes för att njuta av sommaren. Hon skulle kanske inte våga sig ned till havet med risken att bli sedd och igenkänd, men hon kunde känna en lätt bris som skulle hjälpa att hålla en potentiellt tryckande värme stången. Ett stort körsbärsträd skuggade halva tomten men där fanns också plats i solen. Vilken skillnad mot systerns lägenhet där hon hållt sig gömd den senaste tiden.

AnnSofi undrade hur det gått för Aurora och Zoran. Hon hade inte sett dem sedan de hjälpte henne ut från den oväntade fångenskap som vistelsen inneburit. Zorans styvpappa hade inte låtit pojken gå i skolan utan hade insisterat på att mamman skulle undervisa honom hemma. Det kanske kunde fungera, men stackarn hade ju inga kompisar och det fanns inga skäl till att Zoran skulle tillbringa hela dagarna hemma i en lägenhet. Ann-Sofi hoppades att Aurora, som visat sig vara en dam med krut i, kunnat hjälpa till att övertala styvpappan att släppa ut både Zoran och hans mamma bland folk igen. Hon måste höra av sig till dem och undrade om telefonkiosken hon sett på vägen fortfarande var i funktion.”

Kategorier
Noveller Uncategorized

Ann-Sofi Munters trista balkongliv

”Om det var någonting som Ann-Sofi Munter hade lärt sig i fängelset så var det att dra halsbloss. Faktum var att hon hon före dess aldrig rökt en cigarett. Hon hade egentligen inte gjort särskilt mycket innan hon stiftat bekantskap med sin cell och sina medinterner, mer än att gifta sig med en karl som till slut gjorde henne olycklig.

Hon tittade in på Ylva genom det välputsade fönstret, där hon satt framför teven och stirrade på någon amerikansk serie med medskickade skratt. Av frisyrerna att döma var programmet inte från det här århundradet. Ylvas egen frisyr var inte mycket bättre, förresten. Kortklippt för maximal lättskötthet, men ett par nätters sömns på hjässan utan tvätt därefter var inte ett bra skönhetsstips. Hur många timmar om dagen satt hon där i sin fåtölj, syrran? Knappt medveten om vad som hände runt omkring henne. Vilket liv hon hade, Ylva. Det fick nästan hennes eget att framstå som glamoröst. Ann-Sofi vände sig på den trånga balkongen och blickade på nytt ut över det grå höghusområdet och lät tankarna vandra dit de ville.

Förutom halsblosset var det inte så mycket annat som Ann-Sofi hade tagit med sig från sitt sinkabirum. Det skulle vara beteckningen kåkfarare då. Och bankrånare. Inte så illa för en simpel hemmafru, tänkte hon. Ändå var hon nästan lika oskyldig som hon såg ut. Det var inte ens hon som hade begått rånet men det är en annan historia. Hon hade välkomnat avbrottet i vardagstristessen när polisen kommit med blåljus för att gripa henne. Varför protestera mot dem som erbjöd förnyelse. Även fängelset hade dock blivit vardag och livet därinne hade visat sig vara lika långtråkigt som med ex-maken.”

Exit mobile version