Kategorier
Att raka en zebra Skrivande Uncategorized

En bild säger mer än tusen ord?

12795483_992259180811883_3366518039343045943_nJa, vad skall man säga om den här bilden, annat än att den är helt underbar? Tack, min fina vän Carina Bonnevier 🙂

En idé till en ny bok, föreslog Carina. Att raka en elefant?

Temat är inte solklart, men en relationsthriller skulle man nog kunna klämma fram. Inte minst relationen mellan de fjärilstunna och färggranna öronen och resten av den inte riktigt lika lätta kroppen …

Om inte annat så får bilden tjäna som både inspirations- och energikälla 🙂

Kategorier
Noveller

Mister President

”“Han kommer, han kommer, Presidenten kommer, skynda er, ställ upp er nu! Raka led har jag ju sagt, in med magen, men så sträck på er! Förstår ni inte vilken ära det är att Presidenten vill komma och titta på vår skola? Två centimeter tillbaka, Sonya, skynda dig. Vilka stora skor du har, man ser ju ingenting annat, kunde du inte ha hittat någonting bättre? Göm dina stora öron bakom håret, Erin! Har ni ingen spegel hemma? Nu kommer han, tysta nu! Hyssj, sa jag.”

Det rådde hysteri i ivern att tillfredsställa en enda persons maniska sinne för ordning och reda, en enda människas tvångstankar att hela landet måste se ut som i en reklambroschyr. Som om ett till sterilitet skrubbat klassrum i en obetydlig landsortsskola skulle göra någon skillnad. Inte skulle omvärlden någonsin få veta om där låg en dammråtta i skåpet under katedern. Ingen av världens ledare skulle rynka på näsan om de fick höra om det svarta streck som jag inte kunde få bort på undersidan av min stol. Vår President skulle inte bli mindre populär, i något läger. Jag kunde inte låta bli att sucka inombords, men jag skulle aldrig våga låta någon höra mig, allra minst vår kära men inför överheten underdåniga lärarinna.

Under en veckas tid hade vi skurat varje vrå av vårt älskade klassrum. Alla lektioner hade varit inställda, utbytta mot städtjänst. Gratis gummihandskar hade vi också fått för att inga händer skulle vara rödfnasiga vid det stora ögonblicket. Vi hade levt för den här stunden sedan rektorn fått beskedet att Presidenten skulle komma, att han skulle besöka skolan och hälsa på alla elever. Gud
nåde den som var sjuk eller som på något annat vis störde harmonin i det intryck som skulle placera skolan på kartan.”

Kategorier
Noveller

Soldier

”När Oskar öppnade ögonen var det inte utan obehag. Solen lyste stark och han hade svårt att se klart. Solglasögonen hade hamnat snett när han somnat på magen och han rättade mödosamt till dem. Oskar var varm och tänkte att enda sättet att råda bot på det var att slänga sig i vattnet. Stel i kroppen efter den besynnerliga ställning som stenformationerna på Saltholmen tvingat honom till, reste han sig först på knä och ryckte till när en manslem dinglade förbi framför ansiktet på honom. Nakenbad i all ära, Oskar gillade frihetskänslan, men han hade svårt för de som släppte alla spärrar och saknade respekt för dem som fanns runt omkring. Bara för att man gillade att sola och bada utan kläder behövde man väl inte ligga på och nästan med varandra på stranden?

Oskar tittade på de skinntorra skinkorna som avlägsnade sig och han var lättad över att vara mer eller mindre ensam igen. Han älskade Västkustens klippor och lyckades nästan alltid hitta en liten håla som gav honom lä och där han kunde får vara i alla fall nästan för sig själv. Men i morse hade Oskar sovit länge, veckan hade varit hektisk och han hade behövt vila ut. Inte för att en dag vid havet var särskilt tröttsam, han gjorde inte mycket annat än att vila här heller. Hur som helst, solen hade skinit från en klarblå himmel från arla morgonstund och alla Oskars favoritplatser hade varit upptagna när han ställt cykeln och tillryggalagt de sista hundra metrarna till fots. Det var väl inte hela världen, nu låg han där han låg, kanske skulle han ge sig av hemåt när han torkat.

Med en nästan desperat iver klev han iväg mot vattnet och gjorde en elegant dykning. Oskar var stolt över sin förmåga i vattnet, han dök och simmade bättre än de flesta och han kunde ofta inte låta bli att skratta inombords åt andras försök att göra som han. Även om han aldrig simmat professionellt hade hans egna ihärdiga träning dessutom gett honom en smidig kropp som han kunde visa upp utan att skämmas. Han var till och med lite stolt över den, men det skulle han aldrig erkänna högt.

Oskar hade gärna låtit en och annan kvinna beundra hans lekamen på närmare håll, men han hade tyvärr sin blyghet att övervinna, en blyghet som inte låg på det fysiska planet utan på det mentala. Hur gjorde alla de andra, alla de män som promenerade med vackra kvinnor vid sin sida? Hur bar de sig åt, de som lyckades få med sig någon hem efter en kväll på krogen? Oskar hade ingen aning. Så fort han försökte, så låste det sig för honom.”

Kategorier
Noveller

Lunatique

”Det blev aldrig svart, ens på natten, inte i en stad som Paris. Det blev heller aldrig tyst, inte på riktigt. Gatlyktorna gav natten en orange lyster som blandades med ljuset från alla bilar som aldrig verkade behöva vila. Kyrkor, katedraler och andra ståtliga byggnader var vackert upplysta med strålkastare vars melongula sken spreds som ett behagligt brus runt omkring dem.

Den presumtiva stillheten stördes av motorer som startades, som gasade vid trafikljusen innan de drog iväg, hem eller vidare till någonting mer spännande, någonting mer exalterande. Det fanns alltid någonting roligare, någonting intressantare, för den som sökte. Och sökarna var många.

Tre män, uppenbarligen på jakt, kom ut från en bar, rejält runda under fötterna. De visslade efter henne. Vanessa var van, men det här var vare sig rätt tid eller plats. Hon försökte ignorera dem och koncentrerade sig på vad hon hade framför sig.

”Får man känna lite?” ropade en av männen.

”Ge oss varsin puss!” tjöt en annan.

”Rue Saint Denis ligger bara ett stenkast bort. Där kan ni få vad ni vill”, muttrade Vanessa, drog sin korta jacka om sig och fortsatte raskt mot tunnelbanan. Det utsläppta håret tjänade som ett mentalt skydd för insyn. Sminket, i ett tjockare lager än vanligt, tjänade också som en sköld. Närmaste metrostation låg hur som helst inte långt bort, men i kväll kändes sträckan längre än vanligt. De burdusa männen verkade lämna henne åt sitt öde. Hon hörde dem vissla, men vände sig inte om för att se om det var efter henne eller om de redan funnit ett annat offer för sin missriktade beundran.”

Kategorier
Noveller

Ann-Sofi Munters franska band

”Skärgårdsbåten la till vid Brännö Rödsten och Ann-Sofi Munter klev i land med en känsla av förväntan. Strax bakom den lilla väntkuren sträckte ön ut sig med sin vackra natur av grönska och klipphällar. En liten gångväg var kantad av små pittoreska trähus i olika färger. Hon undrade om lokalbefolkningen var lika målerisk.

”Kan jag hjälpa tösen?” ropade en vithårig farbror från sin flakmoppe. ”Hon ser lite vilsen ut.”

”Tack, vad snällt. Det skulle vara att ta väskan på flaket till Källängen då. Jag har hyrt mig en liten stuga där.”

”Ser man på. Ja men så släng upp den då. Skulle göra det själv, men jag är lite klen i ryggen. Klarar hon att gå själv?”

”Jag ska nog hänga med. Moppen din måste vara äldre än jag”, sa Ann-Sofi som ändå var femtiofem fyllda.

Stugan såg ut precis som på bilderna, liten och röd på utsidan, ljus och hemtrevlig på insidan. Trädgården var inte större än vad som behövdes för att njuta av sommaren. Hon skulle kanske inte våga sig ned till havet med risken att bli sedd och igenkänd, men hon kunde känna en lätt bris som skulle hjälpa att hålla en potentiellt tryckande värme stången. Ett stort körsbärsträd skuggade halva tomten men där fanns också plats i solen. Vilken skillnad mot systerns lägenhet där hon hållt sig gömd den senaste tiden.

AnnSofi undrade hur det gått för Aurora och Zoran. Hon hade inte sett dem sedan de hjälpte henne ut från den oväntade fångenskap som vistelsen inneburit. Zorans styvpappa hade inte låtit pojken gå i skolan utan hade insisterat på att mamman skulle undervisa honom hemma. Det kanske kunde fungera, men stackarn hade ju inga kompisar och det fanns inga skäl till att Zoran skulle tillbringa hela dagarna hemma i en lägenhet. Ann-Sofi hoppades att Aurora, som visat sig vara en dam med krut i, kunnat hjälpa till att övertala styvpappan att släppa ut både Zoran och hans mamma bland folk igen. Hon måste höra av sig till dem och undrade om telefonkiosken hon sett på vägen fortfarande var i funktion.”

Kategorier
Noveller Uncategorized

Ann-Sofi Munters trista balkongliv

”Om det var någonting som Ann-Sofi Munter hade lärt sig i fängelset så var det att dra halsbloss. Faktum var att hon hon före dess aldrig rökt en cigarett. Hon hade egentligen inte gjort särskilt mycket innan hon stiftat bekantskap med sin cell och sina medinterner, mer än att gifta sig med en karl som till slut gjorde henne olycklig.

Hon tittade in på Ylva genom det välputsade fönstret, där hon satt framför teven och stirrade på någon amerikansk serie med medskickade skratt. Av frisyrerna att döma var programmet inte från det här århundradet. Ylvas egen frisyr var inte mycket bättre, förresten. Kortklippt för maximal lättskötthet, men ett par nätters sömns på hjässan utan tvätt därefter var inte ett bra skönhetsstips. Hur många timmar om dagen satt hon där i sin fåtölj, syrran? Knappt medveten om vad som hände runt omkring henne. Vilket liv hon hade, Ylva. Det fick nästan hennes eget att framstå som glamoröst. Ann-Sofi vände sig på den trånga balkongen och blickade på nytt ut över det grå höghusområdet och lät tankarna vandra dit de ville.

Förutom halsblosset var det inte så mycket annat som Ann-Sofi hade tagit med sig från sitt sinkabirum. Det skulle vara beteckningen kåkfarare då. Och bankrånare. Inte så illa för en simpel hemmafru, tänkte hon. Ändå var hon nästan lika oskyldig som hon såg ut. Det var inte ens hon som hade begått rånet men det är en annan historia. Hon hade välkomnat avbrottet i vardagstristessen när polisen kommit med blåljus för att gripa henne. Varför protestera mot dem som erbjöd förnyelse. Även fängelset hade dock blivit vardag och livet därinne hade visat sig vara lika långtråkigt som med ex-maken.”

Kategorier
Noveller Uncategorized

Femton minuter för Ann-Sofi Munter

”När banktjänstemannen, paniksvettig under sin välstrukna skjorta och med slipsen slarvigt lossad i halsen, äntligen vågade trycka på alarmknappen hade den lufsigt klädda rånaren med luvan neddragen över ansiktet redan hunnit ut genom den av de två dörrar som han, eller hon, inte tidigare blockerat genom att bryta av en nyckel i låset. Faktum var att boven med snabba steg också haft tid att försvinna in på den lilla och sällan frekventerade sidogata som sedan flera dagar blockerades av en skylt som annonserade vägarbete. Inga vägarbetare hade över huvud taget synts till, men detta faktum hade av någon anledning inte dragit till sig någon som helst uppmärksamhet. Den mycket observante kunde någon minut senare notera en sportig man i sina bästa år, möjligtvis något rufsig i håret, kliva ut från motsatt ända av sagda sidogata. I handen hade han en nylonväska av tillräcklig storlek för att exempelvis få plats med en rejäl omgång träningskläder, eller möjligtvis en likaledes rekorderlig hög av någonting helt annat, såsom ett större antal buntar av omärkta sedlar och ett skjutvapen av okänt märke och kaliber.

Ann-Sofi Munter irrade planlöst omkring i sin brandgula Toyota Corolla, årsmodell 1973. Kanske var det slumpen, kanske var det ett undermedvetet behov att få någonting att hända runt omkring henne, som gjorde att hon höll sig inne i stan, trots alla rödljus och enkelriktade gator. Men Ann-Sofi hade ingenting emot trafikljusen. Tvärtom gav de tillfälle till eftertanke, även om tid inte var någonting hon saknade. Tvärtom.

Livet hade inte alltid farit väl fram med henne. Efter en högst medelmåttig skolgång hade hon mot all förmodan hittat en i bästa fall medioker anställning på kontoret till en av stadens större fotbeklädnadskedjor. Hon hade ett behagligt ansikte och ett tilltalande sätt att bemöta människor, men tyvärr var hennes fötter alltför stora för att hon skulle kunna jobba i själva butiken, föreståndaren var rädd att hon skulle skrämma iväg kunderna.”

Kategorier
Att raka en zebra Gästblogg Skrivande Uncategorized

Zebra-Cristian: ”Kom Oscar, kom till tant Cristian!”

Zebra-Cristian om sina chanser att få fatt i en ”golden boy”


Allvarligt talat, hur bestämmer Oscarsjuryn vem som har huvudrollen och vem som har en biroll i en relationsfilm? Okej, okej, när en film har en pojke och en flicka som blir kära, då har man en manlig och en kvinnlig huvudrollsinnehavare. Jag fattar. Men om det är en kärlekshistoria mellan två män? Vem av de underbara killarna har huvudrollen och vem har birollen då? Jag bara undrar …

Egentligen spelar det ingen roll. När en av de tänkta birollsinnehavarna stjäl hela showen, ja faktiskt hela filmen, då måste Oscarn förstås gå till honom. De andra kan få varsin buckla för sina stora biroller, det bryr jag mig inte om. Men man måste kunna vända på saker här i livet och se dem ur nya persektiv, eller hur?

Och vem talar jag om? Moi, naturligtvis! Little ol’ me! Tant Cristian! Den som läst Att raka en zebra vet att jag äger. För den som mot all förmodan inte läst boken, så är det alltså så här:

Jag, alltså Cristian Andersohn, alias Fjollan från Fjällbacka, är Jacobs bäste vän. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Från början en av två vänner, men ändå den absolut bäste (jag vet, jag vet, stating the obvious, men bara så att det inte finns några oklarheter). När Anton har den dåliga smaken att gå och bli mördad, så blir jag dessutom Jacobs ende gode vän. Eller goda vän, om du föredrar. Tant Cristian är inte så petig och definitivt inte homofob (snacka om att skjuta sig själv i foten …).

Historien handlar om Jacob och alla hans män, men mest om den siste. Det händer saker, spännande och hemska saker, men jag tycker att man borde fokusera på den som faktiskt finns där hela tiden, i vått och torrt, som aldrig ger upp och som ser till att Jacob tar sig igenom alla prövningar som alla killar försätter honom i. Jacob är en underbar kille och jag vet att mina känslor kanske inte är helt sunda, men så låt mig då synda.

Dessutom är det knappast någon överdrift att säga att det är jag som gett Att raka en zebra sin färg. Victor sög ju åt sig själva titeln när han bloggade, så jag tycker inte att det är mer än rätt att jag också pinkar in mitt revir. (Hoppas att alla språkbegåvade ser ordvitsen …) Det behövs lite glitter och glamour när vardagen blir för grå och vem ringer man då? Tant Cristian, förstås!

Ja, jag vet att det inte blir jag som får Oscar för rollen som Tant Cristian. Jag kan väl inte spela mig själv. Egentligen hade jag tänkt mig Leonardo DiCaprio som lilla mig. Problemet är att nu lär han vara så förbannat dyr efter sin Oscar och så uppbokad att Svensk Film aldrig någonsin kommer att ha råd med honom. Kanske när Hollywood bestämmer att göra en amerikansk version, som de gjorde med Tre män och en baby? Men för den svenska filmen tänker jag mig Erik Sinclair. Han är faktiskt perfekt.  Somliga kanske tycker att han är för manlig för rollen som mig? Men kolla bilden! Vi har precis samma tvättbräda och leendet är inte olikt heller. Samma oförställda charm, helt enkelt.

Och så till sist ett scoop: Tant Cristian håller just nu på att skaffa sig en strålande roll i uppföljaren Moscow Baby. När den blir film kommer Leonardo att knacka på dörren, det lovar jag 😉

 

Kategorier
Adoption Surrogatmödraskap Uncategorized

LÄNGTAN – en ny förening för de ofrivilligt barnlösas rättigheter: PRESSRELEASE 22 februari 2016

En sida om ofrivillig barnlöshet

 

Källa: PRESSRELEASE 22 februari 2016

Här finns många fina och intressanta artiklar. Jag har ännu bara hunnit läsa några. Titta gärna in!

Kategorier
Debatt Surrogatmödraskap Uncategorized

Legalisera surrogatmödraskap? Och i så fall för vem?

I SVT Opinion den 17 februari skriver Lydiah Wålsten en mycket intressant artikel om rätten för en kvinna att själv få bestämma om hon vill bära och föda en annan kvinnas barn.

Hon gör det som svar på en annan artikel, den 15 februari, också i SVT Opinion, där S-kvinnor säger nej till samma sak. Allt detta i samband med en statlig utredning om ofrivillig barnlöshet som skall presenteras den 24 februari.

S-kvinnor hårdrar det hela och säger att där man tillåter altruistiskt surrogatmödraskap (där en kvinna utan betalning bär och föder någon annans barn), ökar också det kommersiella surrogatmödraskapet (då en kvinna får betalt för att göra samma sak). S-kvinnor menar vidare att det senare är detsamma som att man köper en kvinnas kropp och till och med köper ett barn. De talar om det som ett sätt att reducera kvinnor och barn till verktyg och till handelsvaror.

Lydiah Wålsten har lyckligtvis en mer nyanserad syn på det hela. Medan S-kvinnor lägger fram det hela som att i stort sett hela världen inser, eller borde inse, att de har rätt, och att resultatet av utredningen måste bli en bekräftelse av det, så belyser Lydiah en undersökning av Timbro där 53% av Sveriges kvinnor är för en legalisering av surrogatmödraskap. Lydiah hävdar att ”kvinnor äger rätten till sin egen kropp”. Hon argumenterar vidare att om en kvinna har rätt att göra abort, så ska hon också ha rätt att föda det barn hon vill.

Om det inte redan framgått, så bekräftar jag gärna att jag står på Lydiahs sida. S-kvinnor kan förstås argumentera att jag är man och att jag inte vet vad jag talar om. Må så vara. Jag är man, jag har aldrig varit gravid och kan aldrig bli det. Jag lever med en annan man. Han har aldrig varit gravid och kan aldrig bli det. Men vi har ett barn tillsammans, ett barn som vi fått med hjälp av en surrogatmamma. Jag hoppas att det ger mig en viss legitimitet i debatten, min kön till trots.

Apropå legitimitet i debatten, så skulle jag gärna vilja veta vilka av motståndarna till surrogatmödraskap som INTE har barn, och då på grund av att de inte KAN få barn. Jag bor i Frankrike där de har varit flera demonstrationer på senare år, för och emot samkönade äktenskap och rätten att adoptera för ett homosexuellt par. I teve ställs frågan om motstånd till samkönad adoption till en kärnfamilj med ett eller två friska barn. Svaret blir att ”ett barn behöver en mamma och en pappa”. Nej, jag rör inte ihop saker och ting. Jag vill bara visa på hur motståndarna, vare sig det rör surrogatmödraskap eller adoption, i stort sett utan undantag befinner sig i en situation där de själva kunnat, eller skulle kunna, få barn den naturliga vägen. Då är det väldigt lätt att sätta sig på sina höga hästar och säga att allt annat är fel.

Det handlar om kärlek, om kärlek till sitt barn, om önskan att ha ett barn att älska. Vår dotter är snart två och ett halvt år och hon är älskad, av oss och av alla runt om henne. Det vet hon, det känner hon, och jag kan ärligt säga att hon är lycklig.

Ja, vi har betalat en surrogatmamma (utomlands) för att få hjälp till att föda vårt barn. Surrogatmamman fick tillräckligt för att klara sig ut ur en skuldsituation med kronofogden tillsammans med sina tre barn, så visst kan man diskutera om vi utnyttjat en kvinna i ”ekonomisk utsatthet”. Pengarna är inte desamma, men visst får man en slant för att ge blod och en snabb sökning på nätet säger att man får 500 kronor för att donera sperma. En människa måste få ha rätt att själv bestämma, inom vissa gränser, hur långt han eller hon vill gå och till vilket pris. Att ge blod eller sperma går snabbt och motiverar ingen hög ersättning. Men att en kvinna som bestämmer sig för att bära och föda någon annans barn, inte skulle kunna få betalt för det, känns också orimligt.

Ett barn som föds via surrogatmamma är minst sagt både önskat och planerat. Hur kan man påstå att barnet är reducerat till verktyg och handelsvara? Barnet är målet, barnet är drömmen. Använd inte argumentet om att barnet skulle lida, jag är övertygad om att andelen olyckliga barn är betydligt lägre än hos alla kvinnor som råkat bli med barn efter en kväll på krogen eller där man skaffar barn för att försöka rädda ett förhållande som inte längre fungerar. Jag tror att de är lika lyckliga som i vilken ”normal” familj som helst.

Det ska bli intressant att se den statliga utredningen. S-kvinnor förväntar sig ”att utredningen synliggör hur kvinnor drabbas av surrogatmödraskap och vilka konsekvenser det får, oavsett om det kallas altruistiskt eller inte”. Självklart, där håller jag med. Om man gör en utredning, så måste den belysa alla aspekter. Men då menar jag också ALLA aspekter. Timbros undersökning (eller liknande) måste också tas med.

Därför ska det också bli intressant att se hur begreppet ”ofrivillig barnlöshet” tolkas. Jag antar att det är underförstått att det enbart gäller heterosexuella par, även om barnlöshet i ett homosexuellt par, om paret vill ha barn, knappast kan definieras som annat än ofrivilligt. Andra aspekter på barn hos ett homosexuellt par tar jag inte upp här. Det är (kanske) en annan debatt, vid ett annat tillfälle. Ändå vill jag återigen påpeka att jag inte tror att ett barn hos ett homosexuellt par på något sätt är mindre lyckligt än hos ett heterosexuellt par. Mot argumentet som jag hört flera gånger, att barnet kan bli retat i skolan, så vill jag bara säga att om så är fallet, så beror det bara på en sak: föräldrarna till de andra eleverna sprider homofoba tankar hos sina barn. Problemet ligger alltså inte i det faktum att ett barn har två mammor eller två pappor, utan i synen hos somliga andra föräldrar. Som för alla problem, angrip roten till problemet och försök inte bara dölja symptomen.

Sammanfattningsvis, och för att anknyta till rubriken på inlägget, så hoppas jag att utredningen visar på att man ska legalisera surrogatmödraskap, och att man dessutom etablerar att rätten att använda sig av en surrogatmamma för att få barn inte får vara begränsat till vare sig kön eller sexuell läggning.