Jag måste erkänna att jag inte alls tänkte på det när jag skrev Att raka en zebra. Jag hade min historia som jag ville berätta, på mitt sätt, och med alla detaljer som jag funderat ut och arbetat med. Och det var nog bra. Om jag skulle ändrat min text beroende på vem jag trodde skulle läsa boken, skulle det inte känts naturligt. Kanske beror det också på att jag skriver för vuxna, precis som jag själv, med egna livserfarenheter som ibland kanske liknar mina. För den som skriver barn- och ungdomsböcker är det naturligtvis annorlunda.
Mitt uppvaknade vad gäller just målgruppen kom på min (och Lars Rambes) releasefest i juni förra året. Jag hade min säljpitch om en relationsthriller om önskan att få barn, jag berättade att den handlar om två par som bryter upp, ett hetero- och ett homosexuellt par, och frustrationen när den ene desperat vill ha barn men den andre inte. That’s it. Vi sålde jättebra på releasefesten, så jag ifrågasatte inte det på något sätt. Medvetet hade jag ändå låtit bli att trycka på att barnfrågan rörde det homosexuella paret, av rädsla att skrämma iväg någon som kanske var homofob.
Så, när nästan alla gästar gått hem, kom Tove Alsterdal dit, direkt från Liza Marklunds fest. Det var första gången jag träffade henne, en väldigt trevlig och intressant bekantskap. När hon frågade vad boken handlar om, drog jag min lilla sammanfattning. Vi pratade lite innan hon frågade: ”Så det handlar om ett homosexuellt par? Varför sa du inte det direkt?” Jag svarade lite undanglidande att det ju inte var någonting märkvärdigt, att jag ville att det skulle vara naturligt, att det inte skulle spela någon roll. ”Men det är ju just det som gör att din bok sticker ut!” Äh, ja just det, ja. Tänkte inte på det.
Lika självklart som det plötsligt blev, lika fegt som jag försökt att dölja det innan, lika befriande kändes det efteråt. Och lika rädd som jag varit att skrämma iväg eventuella homofober, lika bra är det förstås bättre att just de inte köper boken, än att de blir besvikna och arga när de senare börjat läsa.
Ja jösses, vad man kan komplicera saker och ting ibland …
Vad du med på den? På ”svensk utlandsadoption”, alltså? Att adoptera har för två killar varit tillåtet i många år i Sverige. Ändå har inget land, hur många föräldralösa barn det än finns och hur många av dem som bor på gatan, insett att kärleken hos ett homosexuellt par är att föredra framför det livet, än mindre att den kärleken är lika fin som den hos ett heterosexuellt par.
Nu har Saymom en koppling till Brasilien där adoptionen just blivit godkänd, men det måste vara ett stort steg i rätt riktning. Läs hela artikeln på länken nedan.
Jacob och Saymon gör historisk adoption
Grattis Jacob och Saymom! Jag är så glad för er skull 🙂
För att fira min nya hemsida lottar jag ut 3 signerade exemplar av Att raka en zebra. För att vinna en ”zebra” skulle jag vilja att du delar det här inlägget bland dina vänner och gärna kommer med glada tillrop om vad som är bra på hemsidan, och också vad som kan förbättras.
Vinnarna meddelas 31 januari.
Trevlig helg!
Det här är väl jättebra!
Ensamstående kvinnor kan få assisterad befruktning (SoU3)
Riksdagen sa ja till regeringens förslag om att ensamstående kvinnor ska ges samma möjlighet till assisterad befruktning inom svensk hälso- och sjukvård som gifta par, registrerade partner och sambor. Ensamstående kvinnor som genomgår en insemination eller befruktning utanför kroppen blir då barnets enda rättsliga förälder. Samma villkor gäller som för par, vilket innebär att läkaren prövar om det med hänsyn till kvinnans medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt med assisterad befruktning. Den ensamstående kvinnan får möjlighet att föreslå att spermier från en känd donator används, men det är läkaren som avgör om detta är lämpligt.
De nya lagändringarna börjar att gälla den 1 april 2016.
Gå gärna in under Protokoll och läs anföranden där. Mycket intressant!
Men är det slut där? Ensamstående män, hur gör det? Självklart förstår jag att det inte är samma sak med en man som inte kan befruktas i egen hög person, utan som behöver en kvinna som kan bära barnet åt honom. Självklart förstår jag att det är mycket krångligare, både biologiskt, psykologiskt och juridiskt.
Jag vill inte sätta ett likhetstecken och inte heller avundsjukt kräva samma sak för män. Bara säga att jag är glad för dessa kvinnor. Verkligen glad! Samtidigt sås ett frö om att det inte är slut där, att nya beslut kommer att fattas som hjälper alla människor som vill ha barn att uppnå sin dröm. Inom rimliga gränser, kanske jag skall tillägga. Aha, säger någon, vad då ”rimliga gränser?” Mycket bra fråga, som jag inte alls vet svaret på. En ny debatt är född …
Inom kort kommer jag att göra mitt sista inlägg från hakanlindgren.blogspot.com. Där kommer jag att tala om att jag kommer att koncentrera mig på min egen hemsida, både för information om mitt skrivande, och med bloggen. Du som redan hittat hit, stanna kvar 😉