Internationella dagen mot homo- och transfobi

17:e maj var inte bara Norges nationaldag. Det var också Internationella dagen mot homo- och transfobi. Ariton Förlag uppmärksammade detta på sin Facebooksida, och i samband med det även undertecknad 🙂
(alla 22 novellförfattare i antologin Dolt under ytan fick välja en dag under maj månad.)

Själv var jag på semester och missade det här, men bättre sent än aldrig … Och att kämpa mot homo- och transfobi måste man förstås göra varje dag, året om!

 

Idag uppmärksammar vi Internationella dagen mot homo- och transfobi. Håkan Lindgren har valt att bli hyllad denna dag. Inte bara för att han själv är gay, utan för att det är viktigt att kämpa mot alla former av diskriminering. Hans bidrag till boken “Dolt under Ytan” handlar just om sin “coming out”, om rädslan för vad omvärlden ska säga och för hur du kommer att bli bemött när andra vet…

 

Över en regnbågsfika

Över en fika kan mycket hända. Vi umgås, jobbar, pluggar, planerar, filosoferar och löser världsproblem.

I slutet av juli lanserar vi (Ariton Förlag) den färgglada “Över en regnbågsfika”, en novellantologi med självupplevda och skönlitterära berättelser om vardagsbetraktelser. Idén till denna bok kom under en föreläsning om HBTQ i litteraturen på bokmässan i Göteborg. Eller snarare avsaknaden av detta.

27 författare ger dig inspirerande, underhållande och tankeväckande berättelser om kärlek, mer eller mindre krångliga relationer och livet i största allmänhet.

Nu är omslaget klart 🙂


Bland de 27 författarna finns undertecknad, vilket är särskilt roligt eftersom jag var med bland författarna (tillsammans med Kristina Boman och Niclas Christoffer) i den nämnda föreläsningen (arrangerad av Hoi Förlag) på Bokmässan 2017.

Min novell heter Snart kommer han men titeln ska inte läsas med någon erotisk underton 😉

Ny novellantologi med HBTQ-tema hos Ariton

Så här säger Petra Ariton om den kommande antologin:

“Idén till denna novellantologi kom till mig vid senaste bokmässan i Göteborg (2017) när jag lyssnade på min vän Niclas Christoffer som intervjuade författarna Håkan Lindgren (som medverkat i flera av Ariton Förlags novellantologier) och Kristina Boman om HBTQ i litteraturen. Där och då kom funderingen till mig varför inte skapa en antologi på förlagets “vanliga” fikatema med inriktning HBTQ… Nu blir denna idé verklighet!”

Så fantastiskt roligt att ha fått vara med att inspirera till den här boken hos Ariton Förlag. Ännu roligare blev det förstås i helgen när jag fick veta att min novell Snart kommer han blivit utvald bland över 100 inskickade noveller, att medverka i Vardagsbetraktelser över en fika som är arbetsnamnet på det kommande verket.

Håll ögonen öppna för mer om hur arbetet framskrider, utgivningsdatum) och en massa annat) 😉

 

 

 

 

Vårt Moskvaäventyr i Göteborgs-Posten

I januari hade vi journalisten Lina Norman hemma tillsammans med fotografen Pernilla Wahlman. Förutom ett par trevliga timmar tillsammans resulterade det hela i en artikel i gårdagens GP. Ytterligare en längre artikel kommer inom kort i Allers veckotidning.

Hela artikeln i GP såg ut så här. Den finns förstås att läsa på Göteborgs-Posten på nätet, men man måste vara prenumerant för att kunna läsa den där. Vi fuskar därför lite och lägger den här. Klicka på bilden för att få den i fullt och mer läsbart format 😉

Bilderna ovan är från papperstidningen. I nätvarianten valde man några andra bilder, som kommer här 🙂

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

“Höga hästar”, Krönika i Coachingguiden

Nu kan du läsa min krönika i Coachingguiden 🙂

Krönikan har jag döpt till Höga hästar. Den är en del i Ariton Förlags project Under ytan.

I Höga hästar filosoferar jag om hur lätt det är att döma andra efter sina egna förutsättningar, utan att ens försöka förstå vad som ligger bakom ett handlande som skiljer sig från det egna.

Det kan förstås gälla vilken situation som helst, men just här skriver jag utifrån mitt bidrag till projektet, Under min regnbågshud. Du kan lyssna på mitt webbradioprogram här, som också handlar om det.


Denna krönika är en del av projektet #UnderYtan initierat av Ariton Förlag.

När du möter någon på kryckor med gipsat ben vet du utan att personen behöver säga någonting att det finns saker som för denne kan vara utmanande. Många människor bär på sjukdomar, sorg, tankar och känslor som inte syns på ytan. Saker som gör att vardagen kan bli utmanande i relation till andra. När det som inte syns på ytan skapar förvirring, missförstånd, ilska, rädsla eller frustration för att det saknas kunskap eller förståelse.

Under våren 2018 lyfter vi verkliga berättelser om det som inte syns på ytan.

 

 

Snögubbsselfie och Maïa fyller 50

 

 

Bland alla julförberedelser hann vi i helgen med att fira lilla julafton hos mamie (franska farmor) i Gérardmer. Maïa fick julklappar (för andra gången redan och julafton är fortfarande nästan en vecka bort …).

Vi vuxna fick njuta av franska traditioner med sniglar och gåslever. Sniglar (escargots) är faktiskt gott och det smälta vitlökssmöret gör inte saken värre. Jag vet att jag inte borde äta gåslever, jag är fullt emot hur de tvångsmatar gässen för att få gåslevern som den ska (?!) vara. Ändå äter jag den, trots det dåliga samvetet …

Och så hann vi med en snögubbe, med morotsnäsa, öron av kottar, ögon av stenar och hår (maken är trots allt frisör 😉 ) Vad tycks om vår familjeselfie?

I dag fyller Maïa 50! Inte år, förstås, men dock månader. Tänk vad tiden går. Grattis på födelsedagen, älskling, säger i alla fall papsen. Alex (maken, tillika papa) säger. “Typiskt papsen att räkna ut såna saker!” Han älskar inte matte, papa.

Mitt i allt julandet försöker jag skriva. Tredje romanen, En fallen man, ligger just nu på 225 sidor men är långt ifrån färdig. Jag gissar att den hamnar strax över 300 sidor som de tidigare.

Därefter väntar den tredje fristående delen om Jacob och Victor. Ämnet är helt annorlunda jämfört med Att raka en zebra och Moscow Baby och det ska bli grymt spännande att skriva den.

Apropå väntan, så borde jag/ vi denna vecka få veta vem som gått till final i QX gaygala 2018. Moscow Baby finns ju att nominera/ rösta på bland alla andra … Nervkittlande, minst sagt. Förresten, om du inte redan röstat/ nominerat, gör det! Länken har du här 😉

Klockan är sju, snart dags för lunch … Nej, nej, riktigt så länge har jag inte varit upp, men frukosten är avklarad och jag är på kontoret. Då kör vi ett litet skrivarpass innan kollegorna kommer in och telefonerna börjar ringar. Ha en fin vecka!

 

 

Nyanserad intervju i Göteborgs Fria Tidning

 

Gustav PåhlssonGöteborgs Fria Tidning intervjuade mig för ett tag sedan och jag har varit nyfiken på att se slutresultatet. Vi hade ett mycket trevligt samtal och Gustav skickade mig utdrag innan för godkännande. Jag blev inte besviken 🙂

Här kommer några klipp från intervjun, men läs den gärna i sin helhet här.

“Genom en surrogatmamma uppfylldes deras önskan om att skaffa barn. I dag är dottern Maïa fyra år gammal och i den nya romanen Moscow Baby berättar Håkan Lindgren delvis fiktivt, delvis verklighetsbaserat om den långa resan.”

Kultur.

I Håkan Lindgrens nya roman Moscow Baby får vi följa fransmannen Victor och svensken Jacob och deras liv i Paris innerstad. När de bestämmer sig för att skaffa barn tillsammans ställs de inför en stor utmaning, i Frankrike är det inte tillåtet för samkönade par att adoptera och att flytta till Sverige går inte. Via kontakter på internet får de upp ögonen för möjligheten att försöka med en surrogatmamma – i Moskva.

Förutom bokens karaktärer och en del utvecklande händelser är väldigt mycket hämtat från verkligheten i denna relationsroman.”

“Jag känner flera par som haft problem med att få barn och vissa har lyckats, vissa har det inte. I boken handlar det om en familjekonstellation som kallas regnbågsfamilj, men i mångt och mycket är den som vilken annan familj som helst, säger han.”

P.S. På bilden min underbara lilla familj: Alexandre, Maïa och undertecknad 🙂

 

Brev från en fyraåring till sin surrogatmamma

Hej mamma,

Det är Adèle som skriver. Adèle, din dotter. Kommer du ihåg mig? Jag måste få fråga dig några saker.

Jag måste erkänna att jag inte minns dig så mycket. Inte alls, faktiskt, fast jag vet att du finns och att du heter Irina. Pappa och papsen har berättat om dig, men att du bor långt bort. De har sagt att när jag föddes var jag med dig på sjukhuset i Moskva i fyra dagar, innan jag fick komma med dem till hem lägenheten de hyrt.

När jag var två månader flyttade vi tillbaka från Moskva till Frankrike. Det vet du förstås, för du fick ju också stanna i Moskva ett tag för vår skull. Jag kom till Paris den trettonde december. Papsen säger att jag kom som ljusets drottning till dem, som en riktig Lucia.

I dag fyller jag fyra år. Pappa och papsen har förklarat att de så gärna ville ha barn tillsammans. De kunde inte att göra det i Frankrike eller i Sverige, så därför fick de åka ända till dig i Ryssland. Jag vet inte var det ligger, bara att det är ännu längre bort än Sverige, där farmor och farfar bor. Och att det är så långt dit att man måste åka flygplan.

Först fick jag inte flyga. Det var därför vi fick stanna i Moskva så länge. Jag hade bara ett ryskt pass och franska konsulatet ville inte ge mig några franska papper. Inte ens ett visum fick jag. Papsen skrev till en ambassadör han träffat och de fick skaffa en advokat i Paris som skrev till utrikesdepartementet; så en dag fick jag ett speciellt papper för att åka hem till Frankrike, även om det bara gällde en gång.

Frankrike blev faktiskt dömt i Europadomstolen för mänskliga rättigheter, för att de gjort fel och inte gav alla barn som mig sina franska papper. Vi kallades Frankrikes fantombarn, för att vi fanns men ändå inte. Ändå dröjde det jättelänge till innan de rättade till vad de gjort fel. Man skulle kunna tro att Frankrike ändå tyckte att de skulle få bestämma själva. Jag hann bli nästan tre och ett halvt innan jag fick bli fransyska på riktigt. Nu är jag i alla fall inget spöke längre och vi kan resa till Sverige och hälsa på familjen där.

Alla mina kompisar har en mamma. När vi skulle göra en present i skolan sa fröken att Mors dag också är Papsens dag, för att du bor så långt bort. Ingen av mina kompisar har en papsen som jag, men jag har en mamma som dem. Ibland leker jag att jag är mamma till mina dockor, men jag har inte fått någon morsdagspresent ännu. Äh, jag bara skojar.

Somliga tror att bara för att jag har två pappor, så har jag inga vuxna flickor i mitt liv. Ja, jag vet att det heter kvinnor egentligen. Så är det i alla fall inte. Jag har massor av stora flickor runt mig. I skolan har jag två fröknar och en hjälpfröken. Och jag har min kompis Victoire och hennes mamma Sophie och jag har farmor i Sverige och mamie i Frankrike. Pappa och papsen har en massa tjejkompisar. Ibland får jag låna deras läppstift och måla mig. En tant på teve sa att man måste ha kvinnliga förebilder. Det var ett väldigt krångligt ord, men jag har i alla fall en massa bilder på kvinnor, både före, efter och vid sidan om. En del har läppstift, andra inte. Varför måste somliga bestämma hur många sådana bilder man ska ha? Det beror väl på hur duktiga de är på att visa mig saker?

En annan kompis, Alice, har ingen pappa alls. Hennes mamma säger att pappan är dum och att hon inte vill ha några mer pojkar i huset. Egentligen säger hon ”karlar”, men jag vet att det betyder pojkar. Alice har inga ”manliga förebilder”, säger pappa, men det är det ingen som verkar bry sig om. Varför ska somliga då tjata om mina kvinnliga sådana?

Jag har två kärlekar. Det är pappa och papsen. Jag älskar dem och jag vet att de älskar mig. Jag älskar dig också, mamma, fast jag inte känner dig. Men pappa och papsen säger att de är så lyckliga för att du hjälpte dem att få mig. De älskar mig så mycket att det nästan rinner över, säger de, och jag vet att det är sant.

”Stackars flicka”, sa en tant, ”som inte har sin mamma”. Louis, en pojke i min förskoleklass, är adopterad. Han har en mamma och en pappa här i Paris, men han känner inte sin andra mamma och pappa i Columbia där han föddes. Han undrar också vilka de är. ”Men vilken tur han har som fick komma till Frankrike och bli adopterad av Joëlle och Laurent”, sa en mamma till en annan. Varför är det synd om mig och inte om honom? Jag bor ju med min biologiska pappa.

På teve såg jag att några tycker att det är konstigt att två pojkar kan bo tillsammans. Det förstår inte jag. Alla säger att alla är lika mycket värda och att alla kan göra vilket jobb de vill, att alla ska tjäna lika mycket pengar, alla ska vara mamma- eller pappalediga och allt det där. Varför får inte en pojke älska en pojke då, om han vill? Eller en flicka och en annan flicka? De där personerna måste ha missat någonting, om de inte förstår att de har fel. Har de inte fattat vad kärlek är? Kanske den aldrig har svämmat över hos dem?

Och så säger de att man inte borde få be någon annan om hjälp om man vill ha barn och inte kan själv. Då skulle pappa och papsen inte ha fått lov att fråga dig och du skulle inte få bestämma själv om du ville hjälp till. Men det är märkligt: papsen säger att du får lov att ge bort din livmoder, men du får inte låna ut den medan du har den kvar. Är inte det väldigt konstigt? Skulle du hellre ha skänkt din mage än att låna ut den?

Jag skulle inte vilja byta bort pappa eller papsen mot någon. Du blir väl inte ledsen när jag säger så? Jag har världens bästa föräldrar och kärlek från alla håll och kanter. Jag äter grönsaker och frukt varje dag, och jag får en liten bit choklad om jag äter upp allt på tallriken på lunchen. Jag går i skolan och har många kompisar. Jag skrattar varje dag och hittar på en massa bus. Jag sover på natten och kan gå upp och kissa själv. Jag kan räkna till mer än tjugo på franska, svenska och engelska Och så kan jag cykla utan stödhjul!

Räcker inte det? Varför ska en del människor bestämma att man inte kan bo med två pappor? Varför ska en farbror och en tant som är gifta och som har barn tillsammans, bestämma att ingen annan får skaffa barn på något annat vis? Varför räcker det inte med kärlek?

Visst är det märkligt egentligen? Här går vi och tycker att vi är lyckliga – och så sitter det någon som vi aldrig ens har träffat, som säger att vi inte har det så bra som tror att vi har det. Bara för att vi inte lever som dem?

Hur gör du, mamma, som har tre barn men ingen man? Säger folk konstiga saker till dig också?

Nu måste jag sluta, för papsen och jag ska baka en tårta. I eftermiddag ska jag ha födelsedagskalas. Det kommer båda pojkar och flickor, för den som undrar. Och några mammor. Oj! Vi kanske borde ha bett om lov först?

Kram från Adèle


“Adèle” är en påhittad flicka. Även om hon har likheter med min egen dotter, så förblir hennes tankar och situation i brevet mitt eget verk.

I motsats till vad någon läsare förstått, så försöker jag alltså inte att lägga orden i min dotters mun eller låtsas att det är hon som skriver.

Mer än till mig och min familj ska kopplingen snarare ses till min roman Moscow BabyDen är också skönlitterär men bygger på många egna upplevelser i samband med surrogatmödraskapet.

Pariskillarna Jacob och Victor vill skaffa barn. Vägen för dem till en surrogatmamma i Moskva och ett land där homofobin ligger som en mörk dimma över deras redan svåra val. Det blir inte enklare av att deras tillvägagångssätt kan leda till både böter och fängelse hemma i Frankrike.

Vi får följa svenske Jacobs och franske Victors både känslosamma och strapatsfyllda färd till Moskva, men det blir också en inre resa. Gör de rätt? Vad händer om och när de kommer tillbaka till Paris? Håller kärleken mellan dem? Är barnet ett bevis på deras starka band eller är drivkraften en annan? Omgivningens reaktioner och inblandning rör upp starka känslor och skapar konflikter från oväntat håll.

Moscow Baby är en laddad relationsroman om kärlek, uppoffringar, rädsla och drömmar.

 

 

Malou efter tio och debatt om surrogat

Den 18:e oktober, på min dotter Maïas födelsedag, var vi på TV4 och spelade in Malou efter tio. Det var en mycket trevlig intervju med en avslappad Malou som gjorde att vi också kände oss bekväma. Att det inte skickades direkt berodde bland annat på att min man Alexandre pratar franska och hans svar behövde textas. Dessutom har Malou den här veckan ett tema som är “Barn till varje pris”.

I går skickades äntligen avsnittet 🙂 Vi har fått otroligt mycket uppskattning och kärlek för intervjun.

Se den gärna här via TV4 Play. Jag kommer också att få klippet skickat till mig och kommer då att lägga upp det direkt här på hemsidan.

Programmet följdes av en debatt för och emot surrogatmödraskap. Den var intressant, men förde kanske inte ämnet framåt så mycket. Både Anna Kullendorff från Föreningen för surrogatmödraskap, och Clara Berglund, Sveriges Kvinnolobby, stod fast vid sina åsikter. Självklart står jag och min familj med Anna Kullendorff och är för kvinnors rätt att själva bestämma om de vill vara surrogatmödrar (inte minst som det står dem fritt att donera sin livmoder, vilket för mig känns som ett ännu större ingrepp än att bära någon annans barn, även om det är enormt).

Självklart måste man först och främst se till barnens bästa, men jag tror inte att barnen lider av att komma till en kärleksfull familj. I motsats till en del av de barn som adopteras och som kommer till en lika kärleksfull familj men från eländiga förhållanden, så har barn som fötts via surrogatmödrar inte några sådana trauman bakom sig. Allt det negativa som de eventuellt får till sig kommer från människor (ingen nämnd, ingen glömd) som talar om för barnen att de borde ha problem. Kärnan till dessa barns eventuella problem, enligt nämnda domedagsprofeter, är alltså domedagsprofeterna själva. Utan dem och deras negativa inlägg skulle både barn och de som inte kan få barn den traditionella vägen, vara mycket lyckligare.

 

 

 

 

Stor intervju i QX

I novembernumret av QX finns en intervju med mig om både Moscow Baby och om hur min man och jag fick vår dotter Maïa via surrogatmamma. Den blev riktigt bra (tycker jag 😉 ).

Klicka på bilderna för full storlek.

Läs hela tidningen här, det finns mycket annat spännande också. Inte minst kan man hitta ett inslag om “Regnbågsvandring i Paris”, alltså ur ett gayperspektiv.

Spana gärna in sidan 31 😉

Så här ser tidningens framsida och smakfulla ( 😉 ) innehållsförteckning ut:

Tack Jacob Nordström för de fina bilderna och Mia Fallby för annonsen.