Att raka en zebra kom ut 2015. Moscow Baby kommer förhoppningsvis ut 2017. Men vad händer där emellan? Ja, med själva skrivandet händer det förstås en hel del. Och med marknadsföringen av Zebran också.
Karaktärerna i boken lever också sina liv. Moscow Baby tar vid ungefär där Zebran slutar, men kanske inte exakt. Jacob, Victor och Cristian har exempelvis alla varit och gästbloggat på min hemsida.
När jag fick syn på inbjudan till Ariton Förlags novellantologi Över en vinterfika, tänkte jag att det skulle vara kul att skriva en fristående novell, men som samtidigt bygger på vad som hänt i Att raka en zebra. Som en liten bonus till Zebrans läsare och en aptitretare till Moscow Baby.
I morse blev den klar, efter god hjälp av mina två trogna testläsare, och är nu inskickad till Ariton. Deadline är först 30:e maj, så jag får vänta lite för att veta om de tycker att den plastar i antologin. Jag får försöka att tänka på annat så länge …
Nu jäklar händer det saker. I Moskva. I Moscow Baby. Intrigerna blir tätare och saker och ting dras till sin spets. Det blir ännu bättre när jag ändrat om i början av boken, allt kommer att byggas upp precis som jag vill ha det. Blir kanon, det här 😉
Det här kapitlet var riktigt spännande att skriva och jag hoppas att det blir ännu mer spännande att läsa …
Bildkälla: Mooscow Times, 11.03.2015
[huge_it_videogallery id=”3″]
Så där, ja! Nu är boktrailern äntligen klar. Ett stort tack till Jens Daniel Burman som inte bara ät författare utan också filmskapare på Roadside Picnic, och fantastiskt duktig, dessutom 🙂
Det där med boktrailer har ända sedan Att raka en zebra kom ut lockat mig. När sedan Daniel hade gjort sin egen trailer och erbjöd sig att göra samma sak för sina förlagskollegor hoppade jag på direkt.
Du hittar den både på Vimeo och på YouTube.
Jag hoppas att du skall gilla den!
Kanske har du lust att lära dig att teckna? Varför inte en kurs i att måla digitalt? Titta in hos Intuos Art. De ser ut att ha zebror på menyn, men inte så som du tänkt dig …
Jag blir i alla fall sugen på att måla!
Min vän Carina Bonnevier bombarderar mig med zebror nu 🙂 Tack! Den ena är bättre än den andra, men på ett helt annat sätt. Ni såg zebraelefanten med fjärilsöron igår …
I dag kommer en helt annan typ av zebra. Ändå dras blicken till någonting helt annat. Tack Bruce Weber för att du tagit fotot!
Om den här bilden kan inspirera till skrivande? Vad tror du själv? 😉
Ja, vad skall man säga om den här bilden, annat än att den är helt underbar? Tack, min fina vän Carina Bonnevier 🙂
En idé till en ny bok, föreslog Carina. Att raka en elefant?
Temat är inte solklart, men en relationsthriller skulle man nog kunna klämma fram. Inte minst relationen mellan de fjärilstunna och färggranna öronen och resten av den inte riktigt lika lätta kroppen …
Om inte annat så får bilden tjäna som både inspirations- och energikälla 🙂
”“Han kommer, han kommer, Presidenten kommer, skynda er, ställ upp er nu! Raka led har jag ju sagt, in med magen, men så sträck på er! Förstår ni inte vilken ära det är att Presidenten vill komma och titta på vår skola? Två centimeter tillbaka, Sonya, skynda dig. Vilka stora skor du har, man ser ju ingenting annat, kunde du inte ha hittat någonting bättre? Göm dina stora öron bakom håret, Erin! Har ni ingen spegel hemma? Nu kommer han, tysta nu! Hyssj, sa jag.”
Det rådde hysteri i ivern att tillfredsställa en enda persons maniska sinne för ordning och reda, en enda människas tvångstankar att hela landet måste se ut som i en reklambroschyr. Som om ett till sterilitet skrubbat klassrum i en obetydlig landsortsskola skulle göra någon skillnad. Inte skulle omvärlden någonsin få veta om där låg en dammråtta i skåpet under katedern. Ingen av världens ledare skulle rynka på näsan om de fick höra om det svarta streck som jag inte kunde få bort på undersidan av min stol. Vår President skulle inte bli mindre populär, i något läger. Jag kunde inte låta bli att sucka inombords, men jag skulle aldrig våga låta någon höra mig, allra minst vår kära men inför överheten underdåniga lärarinna.
Under en veckas tid hade vi skurat varje vrå av vårt älskade klassrum. Alla lektioner hade varit inställda, utbytta mot städtjänst. Gratis gummihandskar hade vi också fått för att inga händer skulle vara rödfnasiga vid det stora ögonblicket. Vi hade levt för den här stunden sedan rektorn fått beskedet att Presidenten skulle komma, att han skulle besöka skolan och hälsa på alla elever. Gud
nåde den som var sjuk eller som på något annat vis störde harmonin i det intryck som skulle placera skolan på kartan.”
”När Oskar öppnade ögonen var det inte utan obehag. Solen lyste stark och han hade svårt att se klart. Solglasögonen hade hamnat snett när han somnat på magen och han rättade mödosamt till dem. Oskar var varm och tänkte att enda sättet att råda bot på det var att slänga sig i vattnet. Stel i kroppen efter den besynnerliga ställning som stenformationerna på Saltholmen tvingat honom till, reste han sig först på knä och ryckte till när en manslem dinglade förbi framför ansiktet på honom. Nakenbad i all ära, Oskar gillade frihetskänslan, men han hade svårt för de som släppte alla spärrar och saknade respekt för dem som fanns runt omkring. Bara för att man gillade att sola och bada utan kläder behövde man väl inte ligga på och nästan med varandra på stranden?
Oskar tittade på de skinntorra skinkorna som avlägsnade sig och han var lättad över att vara mer eller mindre ensam igen. Han älskade Västkustens klippor och lyckades nästan alltid hitta en liten håla som gav honom lä och där han kunde får vara i alla fall nästan för sig själv. Men i morse hade Oskar sovit länge, veckan hade varit hektisk och han hade behövt vila ut. Inte för att en dag vid havet var särskilt tröttsam, han gjorde inte mycket annat än att vila här heller. Hur som helst, solen hade skinit från en klarblå himmel från arla morgonstund och alla Oskars favoritplatser hade varit upptagna när han ställt cykeln och tillryggalagt de sista hundra metrarna till fots. Det var väl inte hela världen, nu låg han där han låg, kanske skulle han ge sig av hemåt när han torkat.
Med en nästan desperat iver klev han iväg mot vattnet och gjorde en elegant dykning. Oskar var stolt över sin förmåga i vattnet, han dök och simmade bättre än de flesta och han kunde ofta inte låta bli att skratta inombords åt andras försök att göra som han. Även om han aldrig simmat professionellt hade hans egna ihärdiga träning dessutom gett honom en smidig kropp som han kunde visa upp utan att skämmas. Han var till och med lite stolt över den, men det skulle han aldrig erkänna högt.
Oskar hade gärna låtit en och annan kvinna beundra hans lekamen på närmare håll, men han hade tyvärr sin blyghet att övervinna, en blyghet som inte låg på det fysiska planet utan på det mentala. Hur gjorde alla de andra, alla de män som promenerade med vackra kvinnor vid sin sida? Hur bar de sig åt, de som lyckades få med sig någon hem efter en kväll på krogen? Oskar hade ingen aning. Så fort han försökte, så låste det sig för honom.”
”Det blev aldrig svart, ens på natten, inte i en stad som Paris. Det blev heller aldrig tyst, inte på riktigt. Gatlyktorna gav natten en orange lyster som blandades med ljuset från alla bilar som aldrig verkade behöva vila. Kyrkor, katedraler och andra ståtliga byggnader var vackert upplysta med strålkastare vars melongula sken spreds som ett behagligt brus runt omkring dem.
Den presumtiva stillheten stördes av motorer som startades, som gasade vid trafikljusen innan de drog iväg, hem eller vidare till någonting mer spännande, någonting mer exalterande. Det fanns alltid någonting roligare, någonting intressantare, för den som sökte. Och sökarna var många.
Tre män, uppenbarligen på jakt, kom ut från en bar, rejält runda under fötterna. De visslade efter henne. Vanessa var van, men det här var vare sig rätt tid eller plats. Hon försökte ignorera dem och koncentrerade sig på vad hon hade framför sig.
”Får man känna lite?” ropade en av männen.
”Ge oss varsin puss!” tjöt en annan.
”Rue Saint Denis ligger bara ett stenkast bort. Där kan ni få vad ni vill”, muttrade Vanessa, drog sin korta jacka om sig och fortsatte raskt mot tunnelbanan. Det utsläppta håret tjänade som ett mentalt skydd för insyn. Sminket, i ett tjockare lager än vanligt, tjänade också som en sköld. Närmaste metrostation låg hur som helst inte långt bort, men i kväll kändes sträckan längre än vanligt. De burdusa männen verkade lämna henne åt sitt öde. Hon hörde dem vissla, men vände sig inte om för att se om det var efter henne eller om de redan funnit ett annat offer för sin missriktade beundran.”