Påskharen tittade förbi med en härlig present, en recension av Ann-Sofi Munters franska band. Kaisakavatsåklart har läst och gillat 🙂
”Novellerna om Ann-Sofie Munther är briljanta i sin humor, sina oväntade kast och kluriga handlingar. ”
”Lyssna och förundras!!”
”Hans noveller är helt underbara ”
Tack som alltid också till fantastiska Christoffer Svensson som läst in och hjälp till att skapa magi 🙂
Om knappt två månader är det dags. Då kommer Dolt under ytan, 22 personliga berättelser om sådant som kan skapa förvirring, missförstånd, ilska, rädsla eller frustration för att det saknas kunskap eller förståelse.
Boken kommer på Ariton Förlag.
I den kommande antologin ”Dolt under ytan” (Ariton Förlag) delar 22 personer sina mycket personliga berättelser om panikångest, sorg, ansiktsblindhet, MS, muntorrhet, mobbing, …fibromyalgi, hörselnedsättning och annat som kan skapa utmaning i livet.
När du möter någon på kryckor med gipsat ben vet du utan att personen behöver säga någonting att det finns saker som för denne kan vara utmanande. Många människor bär på sjukdomar, sorg, tankar och känslor som inte syns på ytan. Saker som gör att vardagen kan bli utmanande i relation till andra. När det som inte syns på ytan skapar förvirring, missförstånd, ilska, rädsla eller frustration för att det saknas kunskap eller förståelse.
En av de 22 personerna är undertecknad. Jag hoppas att du ser fram emot boken lika mycket som jag 😉
I januari hade vi journalisten Lina Norman hemma tillsammans med fotografen Pernilla Wahlman. Förutom ett par trevliga timmar tillsammans resulterade det hela i en artikel i gårdagens GP. Ytterligare en längre artikel kommer inom kort i Allers veckotidning.
Hela artikeln i GP såg ut så här. Den finns förstås att läsa på Göteborgs-Posten på nätet, men man måste vara prenumerant för att kunna läsa den där. Vi fuskar därför lite och lägger den här. Klicka på bilden för att få den i fullt och mer läsbart format 😉
Bilderna ovan är från papperstidningen. I nätvarianten valde man några andra bilder, som kommer här 🙂
Min fantastiskt duktiga omslagsmakerska Cecilia Pson på Pica Pica Design har gjort om sin hemsida. Den är väl värd ett besök 🙂
Hon har inte bara gjort två otroligt fina omslag till Att raka en zebra och till Moscow Baby. Båda de valda omslagen föregicks dessutom av flera lika snygga omslagsförslag och att välja ett var en mardöm (av de behagliga slaget, om sådana finns …)
Jag har också fått en egen sida hos Pica Pica – tack Cecilia!
Cecilia lyckas väcka nyfikenhet med sina omslag, samtidigt som hon fångar det viktiga i bokens handling med sina grafiska och unika skapelser. För båda har jag fått höra att det är ”årets snyggaste bok”!
Nu gäller det att jag jobbar på med nästa bok, så att Cecilia får trolla med den också 😉 Den ska för övrigt vara färdigskriven nu till våren, fär den som är nyfiken.
Evas bokblogg har recenserat Att raka en zebra.
Så här fint beskriver Eva boken:
”En otrolig bra berättelse om detta gaypar. Så fint skrivet. Känslorna om du är gay eller hetero eller både. Linjerna suddas ut på ett mycket sofistikerat sätt.”
Läs hela recensionen på Evas Bokblogg!
För den som är trött på regn och rusk kan jag nu avslöja att sommaren kommer tidigt i år. Redan 17 februari, är det bestämt.
När Ariton Förlag frågade om jag ville spela in ett radioprogram ”à la Sommarpratarna i P1”, hade jag verkligen det i åtanke. Att det sedan sänds i februari spelar förstås ingen som helst roll.
Programmet kommer inte att sändas på P1 utan finns att lyssna på i Aritons webbradio (men alltså inte förrän om dryga två veckor – tänk att sommaren känns så långt bort ibland ;-). Programmet är en del av projektet ”Under ytan”, som också innefattar en novellantologi (kommer i maj). Jag kommer också inom kort att medverka med en krönika i webbtidningen CoachingGuiden.
Min studio? Nej, jag åkte inte till Sverige för att spela in i någon anläggning där. I stället satt jag på mitt rum på Mondrian, mitt favorithotell i London och läste in på mobiltelefonen, valde min musik och skickade allt till Petra på Ariton. Hon har nu klippt samman allt och jag är oerhört spänd på resultatet … 17 februari, som sagt 😉
I morse på väg till jobbet, hörde jag på fransk radio att man efterlyser blodgivare. Lagren minskar och man ber alla att donera. Jättebra uppmaning.
Jag skulle gärna ge blod. Men, jag är homosexuell. I Frankrike var det förbjudet att ge blod för homosexuella, fram tills 11 juli 2016 (alltså till för bara ett och ett halvt år sedan). Då kom den stora nyheten om det framåtskridande Frankrike – också homosexuella får donera blod. Att det varit helt förbjudet tidigare kan förstås förklaras med AIDS, men när slutade det att vara lika med ”bögpest”? Jag bara undrar …
På den officella hemsidan för bloddonation i Frankrike, EFS, kan man göra ett test för att se om man är lämplig som blodgivare. Man får svara på 13 frågor om blodtransfusion, operationer senaste tiden, nyligen gjorda tatueringar mm, samt om man haft flera sexuella partners de fyra sista månaderna. Om man kan svara nej på alla frågorna är man princip lämplig som blodgivare. ”En medlem av det medicinska teamet bestämmer er kapacitet att lämna blod”, får man sedan veta.
Det är klart att 13 frågor inte kan ta hänsyn till allt. Exempelvis vill man tydligen inte på sajten ställa frågan om du är homosexuell. Som homosexuell måste du nämligen ha levt i celibat minst 12 månader. Ett år! med andra ord. Som heterosexuell får man lov att ha levt rullan fram till fyra månader innan blodgivning. Jag undrar just hur många homosexuella blodgivare de får med det, eller om det kanske, kanske (jag har bara ett pyttelitet tvivel) är ett politiskt spel för att kunna säga att Frankrike är ett tolerant land där allas värde är lika …
Så sent som 28 december 2017 avslog man begäran om att ta bort celibatkravet. Man hänvisar till att HIV är 70 gånger vanligare hos män som har sex med andra män. Ett mycket gott argument i sig, det tycker jag verkligen. Men, finns det inget annat sätt att mäta risken än att dra alla homosexuella över en kant? Ska alla homosexuella som lever i parförhållanden, med eller utan barn, likställas med de som besöker vissa klubbar, backrooms mm och har oskyddat sex? För sådana ställen finns, i Paris och säkert i andra stora städer. År 2018 borde man inte behöva ta sådana drastiska åtgärder för att komma åt problemet med smittrisk.
Om jag vore tvungen att ta emot blod från någon annan, så skulle jag önska att blodet var testat, oavsett vem det kommer från, bade för HIV och andra sjukdomar. Jag kan inte annat än att tycka att fransmännens sätt att kräva celibat av homosexuella (vilket alltså innebär att du inte ens får älska med den du lever med, om du inte är ensamstående, en enda gång under tolv månader), är en enorm diskriminering mot HBTQ-samhället. Men det är ju bara min åsikt, förstås …
Moscow baby, inbunden 3D
I går kväll fick jag en kort men väldigt fin recension av Moscow Baby, av Jan Pålsson som i december också läst Att raka en zebra med väldigt positiv kritik.
Så här säger Jan:
Allt fler bibliotek tipsar nu om bra HBTQ-litteratur. Nyligen hittade jag bland annat följande hos Värmdö Bibliotek, med både Att raka en zebra och Moscow Baby.
Även biblioteket i Laholm har en liknande lista.
Biblioteket i Härnösand har en särskild Regnbågshylla,
På nätet finns det flera bibliotek med egna regnbågshyllor, exempelvis Mina Bibliotek och BiblioteketMitt.
Böckerna finns förstås på många andra bibliotek också. Låna på 😉