• hakan@hakanlindgren.com

Etikettarkiv annsofimunter

I väntan på Godot …

Eller ja, kanske inte Godot direkt, men på nästa utgivning (mer information mycket snart, fick det grymt snygga omslaget i går …), varför inte passa på att lyssna på eller läsa någon av de tidigare böckerna?

En del av dem finns dessutom på den stora bokrean 😉 Du hittar dem också hos Storytel, Nextory, Bookbeat, Bokus, Adlibris, Akademibokhandeln och många andra.

Förutom de tre romanerna Att raka en zebra, som kom 2015, Moscow Baby (2017) och En fallen man (2020), har du också sex noveller att njuta av, enskilt eller i en samlingsvolym.

Femton minuter för Ann-Sofi Munter – Livet har inte alltid farit väl fram med Ann-Sofi Munter. I brist på annat irrar hon planlöst omkring i sin brandgula Toyota Corolla. Stan är full av rödljus och när hon stannar inför ett av dem rycks dörren upp. ’Kör för helvete’, säger mannen och det blir början på ett oväntat möte med ett lika oväntat slut. För en gångs skull är det Ann-Sofi Munter som befinner sig mitt i händelsernas centrum.

Ann-Sofi Munters trista balkongliv – Om det är någonting som Ann-Sofi Munter har lärt sig i fängelset så är det att dra halsbloss. Men förutom detta är det inte så mycket som hon har tagit med sig från sitt sinkabirum. Det skulle vara beteckningen kåkfarare då. Och bankrånare. Inte så illa för en simpel hemmafru, förstås.

Ann-Sofi Munters franska band – Skärgårdsbåten lägger till vid Brännö Rödsten och Ann-Sofi Munter kliver i land med en känsla av förväntan. Borta är hennes gråa utseende: håret är mahognyfärgat och stora solglasögon täcker ögonen. Nu ska hon väl kunna tillbringa sommaren här utan att bli igenkänd.

Mister President – ’Han kommer, han kommer, Presidenten kommer, skynda er, ställ upp er nu! Raka led har jag ju sagt, in med magen!’ Förberedelserna är många och noggranna i byskolan inför Presidentens besök – och alla vet att han kommer att välja ut några av dem. Men vilka? Och är det en ynnest att bli utvald? Vi åkte och åkte. Jag vågade knappt röra på mig. Vad skulle hända nu? Hur skulle jag komma hem igen när Presidenten var färdig med mig? Skulle jag komma hem överhuvudtaget?

Soldier – Smärtan är outhärdlig, den är djävulsk, den är infernalisk. Blodet har sprutat ur honom och vad är det egentligen som har hänt? Oskar kan inte tro att det är sant, det som läkaren säger.

Lunatique – Det blev aldrig svart, ens på natten, inte i en stad som Paris. Det blev heller aldrig tyst, inte på riktigt. Gatlyktorna gav natten en orange lyster som blandades med ljuset från alla bilar som aldrig verkade behöva vila.

Favoriter i repris

Vad sägs om lite humor, så här inför helgen?

15 minuter för Ann-Sofi Munter: Livet har inte alltid farit väl fram med Ann-Sofi Munter. I brist på annat irrar hon planlöst omkring i sin brandgula Toyota Corolla. Stan är full av rödljus och när hon stannar inför ett av dem rycks dörren upp. ’Kör för helvete’, säger mannen och det blir början på ett oväntat möte med ett lika oväntat slut. För en gångs skull är det Ann-Sofi Munter som befinner sig mitt i händelsernas centrum.

Ann-Sofi Munters trista balkongliv: Om det är någonting som Ann-Sofi Munter har lärt sig i fängelset så är det att dra halsbloss. Men förutom detta är det inte så mycket som hon har tagit med sig från sitt sinkabirum. Det skulle vara beteckningen kåkfarare då. Och bankrånare. Inte så illa för en simpel hemmafru, förstås.

Ann-Sofi Munters franska band: Skärgårdsbåten lägger till vid Brännö Rödsten och Ann-Sofi Munter kliver i land med en känsla av förväntan. Borta är hennes gråa utseende – håret är mahognyfärgat och stora solglasögon täcker ögonen. Nu ska hon väl kunna tillbringa sommaren här utan att bli igenkänd.

Och om du är sugen på hela samlingsvolymen, med helt andra stämningar, hittar du även Soldier, Lunatique och Mister President.

Soldier: Smärtan är outhärdlig, den är djävulsk, den är infernalisk. Blodet har sprutat ur honom – och vad är det egentligen som har hänt? Oskar kan inte tro att det är sant, det som läkaren säger.

Lunatique: Det blev aldrig svart, ens på natten, inte i en stad som Paris. Det blev heller aldrig tyst, inte på riktigt. Gatlyktorna gav natten en orange lyster som blandades med ljuset från alla bilar som aldrig verkade behöva vila.

Mister President: ’Han kommer, han kommer, Presidenten kommer, skynda er, ställ upp er nu! Raka led har jag ju sagt, in med magen’ Förberedelserna är många och noggranna i byskolan inför Presidentens besök – och alla vet att han kommer att välja ut några av dem. Men vilka? Och är det en ynnest att bli utvald?
Vi åkte och åkte. Jag vågade knappt röra på mig.Vad skulle hända nu? Hur skulle jag komma hem igen när Presidenten var färdig med mig? Skulle jag komma hem överhuvudtaget?

”Novellerna om Ann-Sofi Munter är briljanta i sin humor, sina oväntade kast och kluriga handlingar.”

Påskharen tittade förbi med en härlig present, en recension av Ann-Sofi Munters franska band. Kaisakavatsåklart har läst och gillat 🙂

”Novellerna om Ann-Sofie Munther är briljanta i sin humor, sina oväntade kast och kluriga handlingar. ”

”Lyssna och förundras!!”

”Hans noveller är helt underbara ”

Tack som alltid också till fantastiska Christoffer Svensson som läst in och hjälp till att skapa magi 🙂

 

 

 

Ljudböckerna på frammarsch

En vecka efter det att mina sex noveller Hoi Förlag blivit ljudböcker är det fantastiskt att se hur väl mottagna de blivit.

Lunatique ligger på fjärde plats på Storytels erotiklista. Före Lunatique ligger tre andra noveller från Hoi. Härligt lagarbete!

Novellerna om Ann-Sofi Munter ligger på andra, tredje respektive sjätteplats på novellistan. Soldier är inte långt efter på fin tioendeplats. Soldier finns ju också som bonus i slutet på Moscow Baby, för den som ännu inte hunnit läsa/ lyssna på den.

Vi hörs, och ses, snart igen 😉

Ann-Sofi Munters franska band

Cover A-S franska band”Skärgårdsbåten la till vid Brännö Rödsten och Ann-Sofi Munter klev i land med en känsla av förväntan. Strax bakom den lilla väntkuren sträckte ön ut sig med sin vackra natur av grönska och klipphällar. En liten gångväg var kantad av små pittoreska trähus i olika färger. Hon undrade om lokalbefolkningen var lika målerisk.

”Kan jag hjälpa tösen?” ropade en vithårig farbror från sin flakmoppe. ”Hon ser lite vilsen ut.”

”Tack, vad snällt. Det skulle vara att ta väskan på flaket till Källängen då. Jag har hyrt mig en liten stuga där.”

”Ser man på. Ja men så släng upp den då. Skulle göra det själv, men jag är lite klen i ryggen. Klarar hon att gå själv?”

”Jag ska nog hänga med. Moppen din måste vara äldre än jag”, sa Ann-Sofi som ändå var femtiofem fyllda.

Stugan såg ut precis som på bilderna, liten och röd på utsidan, ljus och hemtrevlig på insidan. Trädgården var inte större än vad som behövdes för att njuta av sommaren. Hon skulle kanske inte våga sig ned till havet med risken att bli sedd och igenkänd, men hon kunde känna en lätt bris som skulle hjälpa att hålla en potentiellt tryckande värme stången. Ett stort körsbärsträd skuggade halva tomten men där fanns också plats i solen. Vilken skillnad mot systerns lägenhet där hon hållt sig gömd den senaste tiden.

AnnSofi undrade hur det gått för Aurora och Zoran. Hon hade inte sett dem sedan de hjälpte henne ut från den oväntade fångenskap som vistelsen inneburit. Zorans styvpappa hade inte låtit pojken gå i skolan utan hade insisterat på att mamman skulle undervisa honom hemma. Det kanske kunde fungera, men stackarn hade ju inga kompisar och det fanns inga skäl till att Zoran skulle tillbringa hela dagarna hemma i en lägenhet. Ann-Sofi hoppades att Aurora, som visat sig vara en dam med krut i, kunnat hjälpa till att övertala styvpappan att släppa ut både Zoran och hans mamma bland folk igen. Hon måste höra av sig till dem och undrade om telefonkiosken hon sett på vägen fortfarande var i funktion.”

Ann-Sofi Munters trista balkongliv

Om det är någonting som Ann-Sofi Munter har lärt sig i fängelset så är det att dra halsbloss. Men förutom detta är det inte så mycket som hon har tagit med sig från sitt sinkabirum. Det skulle vara beteckningen kåkfarare då. Och bankrånare. Inte så illa för en simpel hemmafru, förstås. Andra delen om Ann-Sofi Munter.

”Om det var någonting som Ann-Sofi Munter hade lärt sig i fängelset så var det att dra halsbloss. Faktum var att hon hon före dess aldrig rökt en cigarett. Hon hade egentligen inte gjort särskilt mycket innan hon stiftat bekantskap med sin cell och sina medinterner, mer än att gifta sig med en karl som till slut gjorde henne olycklig.

Hon tittade in på Ylva genom det välputsade fönstret, där hon satt framför teven och stirrade på någon amerikansk serie med medskickade skratt. Av frisyrerna att döma var programmet inte från det här århundradet. Ylvas egen frisyr var inte mycket bättre, förresten. Kortklippt för maximal lättskötthet, men ett par nätters sömns på hjässan utan tvätt därefter var inte ett bra skönhetsstips. Hur många timmar om dagen satt hon där i sin fåtölj, syrran? Knappt medveten om vad som hände runt omkring henne. Vilket liv hon hade, Ylva. Det fick nästan hennes eget att framstå som glamoröst. Ann-Sofi vände sig på den trånga balkongen och blickade på nytt ut över det grå höghusområdet och lät tankarna vandra dit de ville.

Förutom halsblosset var det inte så mycket annat som Ann-Sofi hade tagit med sig från sitt sinkabirum. Det skulle vara beteckningen kåkfarare då. Och bankrånare. Inte så illa för en simpel hemmafru, tänkte hon. Ändå var hon nästan lika oskyldig som hon såg ut. Det var inte ens hon som hade begått rånet men det är en annan historia. Hon hade välkomnat avbrottet i vardagstristessen när polisen kommit med blåljus för att gripa henne. Varför protestera mot dem som erbjöd förnyelse. Även fängelset hade dock blivit vardag och livet därinne hade visat sig vara lika långtråkigt som med ex-maken.”

Femton minuter för Ann-Sofi Munter

15 minutes omslag 2”När banktjänstemannen, paniksvettig under sin välstrukna skjorta och med slipsen slarvigt lossad i halsen, äntligen vågade trycka på alarmknappen hade den lufsigt klädda rånaren med luvan neddragen över ansiktet redan hunnit ut genom den av de två dörrar som han, eller hon, inte tidigare blockerat genom att bryta av en nyckel i låset. Faktum var att boven med snabba steg också haft tid att försvinna in på den lilla och sällan frekventerade sidogata som sedan flera dagar blockerades av en skylt som annonserade vägarbete. Inga vägarbetare hade över huvud taget synts till, men detta faktum hade av någon anledning inte dragit till sig någon som helst uppmärksamhet. Den mycket observante kunde någon minut senare notera en sportig man i sina bästa år, möjligtvis något rufsig i håret, kliva ut från motsatt ända av sagda sidogata. I handen hade han en nylonväska av tillräcklig storlek för att exempelvis få plats med en rejäl omgång träningskläder, eller möjligtvis en likaledes rekorderlig hög av någonting helt annat, såsom ett större antal buntar av omärkta sedlar och ett skjutvapen av okänt märke och kaliber.

Ann-Sofi Munter irrade planlöst omkring i sin brandgula Toyota Corolla, årsmodell 1973. Kanske var det slumpen, kanske var det ett undermedvetet behov att få någonting att hända runt omkring henne, som gjorde att hon höll sig inne i stan, trots alla rödljus och enkelriktade gator. Men Ann-Sofi hade ingenting emot trafikljusen. Tvärtom gav de tillfälle till eftertanke, även om tid inte var någonting hon saknade. Tvärtom.

Livet hade inte alltid farit väl fram med henne. Efter en högst medelmåttig skolgång hade hon mot all förmodan hittat en i bästa fall medioker anställning på kontoret till en av stadens större fotbeklädnadskedjor. Hon hade ett behagligt ansikte och ett tilltalande sätt att bemöta människor, men tyvärr var hennes fötter alltför stora för att hon skulle kunna jobba i själva butiken, föreståndaren var rädd att hon skulle skrämma iväg kunderna.”

1