• hakan@hakanlindgren.com

Etikettarkiv målgrupp

“Moscow Baby” är förlöst!

Jösses, vilken vecka! Snacka om händelserik!

På onsdagen 18 oktober, som redan är ett viktigt datum eftersom det är vår dotter Maïas födelsedag, var hela familjen, inbjudna till Malou efter tio. Temat var “Barn till varje pris”, med min bok Moscow Baby som bakgrund. Inte direktsändning utan inspelning, eftersom min man måste textas (han är ju fransman och pratar inte svenska) 😉 Det gick strålande – ett stort tack både till Malou och hela teamet för fantastiskt trevligt mottagande. Jag vet inte exakt när avsnittet sänds men det borde inte dröja så länge.

På torsdagen bjöd Alexander Erwik in oss till invigningsmingel för Internationella Komedifilmfestivalen. Det var både roligt och trevligt! Vi såg flera kända personer som dagen efter kom och hälsade på oss 😉

På fredagen var det dags för releasefest för Moscow Baby 🙂 Äntligen! Alexander (igen) hade ordnat med en fantastisk tillställning i sann baby shower-anda på Laika vid Hornstull – en perfekt inramning till kvällen!

Gästerna minglade och hade trevligt, jag signerade och hade minst lika trevligt 😉 Alexander höll ett kort välkomstal och Lars (Rambe, VD för Hoi Förlag) talade om vårt samarbete.

Jag tog chansen att prata om min man Alexandres och min resa, vårt äventyr, att få barn via surrogatmamma och hur det ledde fram till båda mina böcker, Att raka en zebra och inte minst Moscow Baby.

Här kommer lite mingelbilder att njuta av 😉 Moscow Baby finns förstås att köpa och läsa/ lyssnas på hos bland annat adlibris, bokus, Storytel, Nextory, Bookbeat m fl.

Bokmässan – en första delrapport

Två dagar av mässan avklarade redan – halva mässtiden! Drygt, om man räknar välkomstdrinken på onsdag kväll. Men nu börjar helgen och den stora massan kommer till mässan 🙂

Torsdagen och halva fredagen är för fackfolk, bibliotekarier, skolor. Första dagen var lugn, till och med för att vara en torsdag, som är mässans lugnaste dag. Men redan i morse kom det en del privatpersoner och trycket ökade sakta.

Första planerade signeringen är också avklarad. Montermingel hos andra förlag i går och hos Hoi i dag. Många spännande möten och samtal 🙂

I dag hade vi också samtal på scenen hos Hoi Förlag. Efter flera författarintervjuer av Niclas Christoffer med Åsa Schwarz, Cecilia Lindblad och Dan Nilsson, och ett mycket intressant samtal mellan förlagets VD Lars Rambe och Julian Lundsgaard från AV-Förlaget som har hand om alla våra ljudboksinspelningar, var det dags för en avslutande diskussion om “HBTQ i litteraturen”. Det blev stor uppslutning och fint intresse och mycket positiv respons efteråt. En härlig erfarenhet 🙂

Bland åhörarna fanns Petra och Dennis Ariton från Ariton Förlag (som bland annat gett ut novellantologierna Över en sommarfika och Över en vinterfika, där jag finns med). De samlar materiel till en podcast om personlig utveckling och bad om en kort intervju med mig. Vi får se vad det blir av det.

I december kommer Över en fika i Svea Rike, också från Ariton Förlag. Det är en antologi med 35 noveller om det som skrämmer oss. Det kan vara vad som helst och det är upp till var och en av författarna att tolka det på sitt sätt.

Någonting att bli rädd för att nynazisterna som i morgon kommer att demonstrera i Göteborg. Många av motdemonstrationerna är också oroande, eller rättare sagt de sammandrabbningar som kan komma att äga rum. Det lägger en minst sagt negativ stämning över staden. Själv tänker jag hålla mig inne på mässan hela dagen. Jag önskar att man kunde tiga ihjäl hela nazistdemonstrationen i stället för att ge den så oerhört mycket uppmärksamhet. Kärlek är det enda som kan lösa det här, inte mer våld.

Älska varandra!

Konferens om surrogatmödraskap i Stockholm 12 augusti

I dag kickar Stockholms Pridefestival igång! Jag hade så gärna varit där … Den håller på till 6 augusti, så för den som är i stan … Läs mer på hemsidan 🙂

Eduardo Afonso, pappa till två döttrar via surrogatmamma i Thailand.

Inte långt därefter hålls en nordisk konferens om surrogatmödraskap, anordnad av Families Through Surrogacy, också i den kungliga huvudstaden. Föräldrar, surrogatmödrar och experter, som medverkar på konferensen finns tillgängliga för intervjuer. Konferensen vänder sig till både homo- som heterosexuella. Man tar upp surrogatmödraskap via Ukraina, Grekland, USA och Canada. Medverkar gör bland andra Eduardo Afonso som fick två döttrar via surrogatmamma i Thailand. Läs mer om honom i tidningen QX.

Titta gärna på programmet för konferensen här.

 


Så här står det i pressreleasen:

PRESSMEDDELANDE: JULI 2017 

En majoritet av svenskarna stödjer surrogatmoderskap

Trots att inga lagar reglerar surrogatmoderskap, har många skandinaver bildat familj på detta sätt. Föreningen ”Families through surrogacy” gjorde år 2015 en undersökning för att ta reda på i vilka länder man mest använt sig av denna metod.

Av de 57 länder som deltog i undersökningen var Sverige den sjätte största och Norge tredje största användaren av surrogatmoderskap i proportion till befolkningen.

Nyligen offentliggjordes en undersökning om inställningen till surrogatmoderskap bland över 800 svenskar och norrmän i åldrarna 18-49 år. Undersökningen visade att en överväldigande majoritet (89%) ansåg att surrogatmoderskap ska tillåtas att genomföras i det egna landet. 80% ansåg att surrogatmoderskap ska tillåtas att genomföras i ett annat land där kvinnors rättigheter kan garanteras. Medan en majoritet ansåg att kvinnor ska tillåtas att använda metoden av medicinska skäl, ansåg avsevärt färre (53%) att surrogatmoderskap ska erbjudas gaypar. De flesta (76%) motsatte sig möjligheten att göra metoden tillgänglig för ensamstående män.

I länder där surrogatmoderskap inte varit tillgängligt i det egna landet har man främst vänt sig till USA, Indien och Thailand. Kulturella skillnader, maktobalans och andra orsaker har dock inneburit att flera länder såsom Indien, Thailand, Kambodja och Nepal, har stängt möjligheten för utländska medborgare och därmed endast tillåter surrogatmoderskap för sina egna medborgare. Därför vänder sig flertalet till USA och Kanada där utbildning och kompetens finns och där det formella arbetet efter födseln är lättare.

Barnlösa svenskar använder sig i större utsträckning av “hybrid – alternativ” som innebär att en surrogatmoder reser till ett billigare resmål såsom Cypern eller Indien för IVF-behandlingen.

Skandinaviens första konferens den 12 augusti i Stockholm gällande surrogatmoderskap har 23 talare och diskussionspaneler bestående av surrogatmödrar, föräldrar, akademiker och IVF – specialister från sex nationer. Konferensen kommer att behandla frågor såsom den förändrade inställningen till surrogatmoderskap globalt, försöken att införa altruistiska surrogatmoderskap i Sverige, praktiska råd, psykiskt hälsa hos surrogatmödrar/ blivande föräldrar och hur surrogatmödrar kan genomgå en graviditet och lämna bort barnet när det fötts.

Bland talarna finns åtta föräldrar som skapat familj via gränsöverskridande surrogatmoderskap. Vissa är svenska eller danska, andra kommer från Australien, England, Kanada och Israel för att dela med sig av sina erfarenheter. Många inledde sin surrogatprocess utan att förstå vilka svårigheter det kan innebära, såsom att pendla mellan hopp och förtvivlan. Några har också erfarenheter av olika tragedier och sorger.

– För några år sedan låg fokus på ett prisvärt surrogatupplägg, säger konferensens arrangör Sam Everingham, och fortsätter:

– Det har förändrats till en ökad vilja att skaffa sig kunskap om de olika aktörerna för att utröna vilka som har de bästa uppläggen och erfarenheterna. Under de senaste tolv månaderna har vi sett ett tredubblat intresse för surrogatmoderskap i Ukraina och USA.

Om konferensen

Konferensen hålls på Elite Palace Hotel, 12 augusti, St Eriksgatan 115, StockholmDet fullständiga programmet återfinns på:www.familiesthrusurrogacy.com/scandinavian-conference-12-august-2017/

Om Families through surrogacy

Families through surrogacy är en icke-vinstdrivande organisation som fokuserar på forskning och utbildning. Vi sammanför surrogatmödrar, blivande föräldrar och Families through surrogacy att nätverka, dela med sig av sina berättelser och hålla sig informerade om bästa metoder gällande surrogatmoderskap. Vi stöttar blivande föräldrar & surrogatmödrar som planerar, eller som redan har bildat familj, via surrogatmoderskap.

Foto: Eduardo Afonso

Alexander Erwik

Erwik Communication

+46734 48 66 78

www.erwikcommunication.com

www.facebook.com/ErwikCommunication/

Zebra-Jacob gråter ut efter dubbelmordet

“Hur kunde det gå så långt?” – Zebra-Jacob talar ut, för första gången sedan boken


Erik ParisFörst av allt vill jag tacka Håkan som låter mig komma och blogga här. Sedan han gav mig liv (jag vet, det låter dramatiskt, men det var ju faktiskt så. Men han behövde i alla fall inte använda sig av surrogatmamma, för någon av oss rollinnehavare i Att raka en zebra för den delen, och tur är väl det, annars hade det blivit dyrt. Förbannat dyrt, faktiskt!), så har jag fått hålla mig till manus. Nu ska det bli skönt att få komma till tals på riktigt. Jag har förstås lovat att inte avslöja för mycket av vad som händer i boken, eller i fortsättningen Moscow Baby för den delen (med risk för att bli censurerad), så jag får väl försöka komma runt det hela så gott jag kan.

När Att raka en zebra börjar, bor jag i Göteborg tillsammans med William. Prince William skulle han väl helst vilja bli kallad, men det finns, och fanns, gränser till och med för min dumhet. “Engelmansjävel” är snarare det epitet jag tycker passar bäst. Det är tillräckligt illa att jag lät honom hållas när han bestämt sig för att ta pianolektioner. Tro mig, det var inte så oskyldigt som det låter, tvärtom, faktiskt. Att spela fyrhändigt fick en annan innebörd, om man säger så. Fan vet om det räckte med fyra, förresten … Jag får vara glad att jag inte fick klåda mellan tangenterna. Å andra sidan var vare sig William eller någon annan i närheten av mitt stämjärn under hela den tiden, så risken var väl minimal.

Så stack vi till Paris. Ja, William och jag. Det kan man förstås diskutera om det var en bra idé, men det kändes i alla fall rätt just då. Eller snarare, att stanna kvar i Göteborg i vardagstrampet lät inte särskilt roligt, så då kunde man lika gärna trampa i klaveret i den franska huvudstaden. Och det gjorde vi, båda två, fast på olika sätt. Rejält, kan man säga. Frågan är om jag någonsin kommer att hämta mig …

Till min hjälp hade jag min vän Cristian Andersohn (just det, lägg märke till hur elegant, enligt honom själv, han flyttat ut h:et från Christian till efternamnet). “Fjollan från Fjällbacka” var det någon som kallade honom och även om det inte är osant, någon del av det, så är han världens bästa vän. Kanske har han alltid varit lite väl förtjust i mig, men det är faktiskt väldigt smickrande, riktigt charmigt, om sanningen ska fram. Ingen var mer förtjust än han, när William började missköta sig på allvar. Jag lät mig tröstas, men inte blev det bättre av det. Hade jag trott det?

“Sitter han där och tror att han är så jäkla felfri?” undrar någon, eller kanske alla, om lilla mig. Nej. Jag vet att jag gjort misstag. Riktigt rejäla björnlabbar till misstag. Ibland har jag som sagt fått hjälp att tabba mig, men andra gånger har jag klarat det alldeles utmärkt på egen hand. Fråga Palle, för den delen. Men han håller nog inte med, när jag tänker efter.

Så träffade jag drömprinsen. Trodde jag, dumma mig. Vad var det som sa att han var bättre än något av de andra stolpskotten? Ingenting, om jag ska vara ärlig. Kanske var det för att han spelade svårflörtad så länge som jag inte kunde hålla fingrarna i styr? Så här i efterhand kan man fråga sig om det var så klokt. Egentligen. Om jag raggat upp någon på en gaybar i stället hade allting kanske varit annorlunda? Enklare? Tråkigare?

Egentligen är allt det där så förbannat världsligt. Mitt i allt det, så gick Anton och Anna och dog! Mördade! Vad spelar lite kärleksbrist för roll när det bara är hjärtat som brustit, och inte hela huvudet? Både två fick ju skallen inslagen. Jag blir illamående bara jag tänker på det. Och inte blev det bättre när polisen antydde att jag också var misstänkt. Som om inte sorgen var tillräcklig. Och skuldkänslorna! Var det mitt fel? Om jag bara hållit min tunga i styr, hade det kanske aldrig hänt?

När jag sedan fick redan på att Anton och Anna ville att jag skulle ta hand om Alfred, min gudson, på riktigt, på heltid, blev det om möjligt ännu värre. Ärligt talat, vem var jag att ta hand om en tvååring? De tyckte visst det, men Annas mamma var med all önskvärd tydlighet inte av samma åsikt. Men att hon skulle behöva gå så långt för att nå dit hon ville, att hon måste vara så elak! Jag tror allvarligt att den människan inte har några som helst känslor.

Sedan gick resten åt helvete, det med. Raka vägen nedåt. Det är nästan så att man måste skratta åt det. Om någon en dag kommer och säger att de ska göra en film av det, eller en teveserie, så skulle jag inte bli förvånad. Faktiskt! Sanningen om morden på Anna och Anton Eklundh skulle den kunna heta. Om vi nu en dag får reda på sanningen, vill säga, för jag måste säga att jag inte är övertygad om att man hittade den …

Men, som Bette Midler sa: “Nu pratar vi inte mer om mig. Nu pratar vi om dig. Vad tycker du om mig?” Jag vill inte verka ytlig i allt det här, men allvarligt: om det skulle bli en film av det här – vem skulle spela mig? Erik Sinclair? Erkänn att likheten är slående!

Vilken är din målgrupp?

Jag måste erkänna att jag inte alls tänkte på det när jag skrev Att raka en zebra. Jag hade min historia som jag ville berätta, på mitt sätt, och med alla detaljer som jag funderat ut och arbetat med. Och det var nog bra. Om jag skulle ändrat min text beroende på vem jag trodde skulle läsa boken, skulle det inte känts naturligt. Kanske beror det också på att jag skriver för vuxna, precis som jag själv, med egna livserfarenheter som ibland kanske liknar mina. För den som skriver barn- och ungdomsböcker är det naturligtvis annorlunda.

Mitt uppvaknade vad gäller just målgruppen kom på min (och Lars Rambes) releasefest i juni förra året. Jag hade min säljpitch om en relationsthriller om önskan att få barn, jag berättade att den handlar om två par som bryter upp, ett hetero- och ett homosexuellt par, och frustrationen när den ene desperat vill ha barn men den andre inte. That’s it. Vi sålde jättebra på releasefesten, så jag ifrågasatte inte det på något sätt. Medvetet hade jag ändå låtit bli att trycka på att barnfrågan rörde det homosexuella paret, av rädsla att skrämma iväg någon som kanske var homofob.

Så, när nästan alla gästar gått hem, kom Tove Alsterdal dit, direkt från Liza Marklunds fest. Det var första gången jag träffade henne, en väldigt trevlig och intressant bekantskap. När hon frågade vad boken handlar om, drog jag min lilla sammanfattning. Vi pratade lite innan hon frågade: “Så det handlar om ett homosexuellt par? Varför sa du inte det direkt?” Jag svarade lite undanglidande att det ju inte var någonting märkvärdigt, att jag ville att det skulle vara naturligt, att det inte skulle spela någon roll. “Men det är ju just det som gör att din bok sticker ut!” Äh, ja just det, ja. Tänkte inte på det.

Lika självklart som det plötsligt blev, lika fegt som jag försökt att dölja det innan, lika befriande kändes det efteråt. Och lika rädd som jag varit att skrämma iväg eventuella homofober, lika bra är det förstås bättre att just de inte köper boken, än att de blir besvikna och arga när de senare börjat läsa.

Ja jösses, vad man kan komplicera saker och ting ibland …

0080-ZEBRA-OMSL-HOI