• hakan@hakanlindgren.com

Uncategorized

Vad händer mellan “Att raka en zebra” och “Moscow Baby”?

Ryska dockor 160419Att raka en zebra kom ut 2015. Moscow Baby kommer förhoppningsvis ut 2017. Men vad händer där emellan? Ja, med själva skrivandet händer det förstås en hel del. Och med marknadsföringen av Zebran också.

Karaktärerna i boken lever också sina liv. Moscow Baby tar vid ungefär där Zebran slutar, men kanske inte exakt. Jacob, Victor och Cristian har exempelvis alla varit och gästbloggat på min hemsida.

När jag fick syn på inbjudan till Ariton Förlags novellantologi Över en vinterfika, tänkte jag att det skulle vara kul att skriva en fristående novell, men som samtidigt bygger på vad som hänt i Att raka en zebra. Som en liten bonus till Zebrans läsare och en aptitretare till Moscow Baby.

I morse blev den klar, efter god hjälp av mina två trogna testläsare, och är nu inskickad till Ariton. Deadline är först 30:e maj, så jag får vänta lite för att veta om de tycker att den plastar i antologin. Jag får försöka att tänka på annat så länge …

Kortfilm om zebror

En bild säger mer än tusen ord?

12795483_992259180811883_3366518039343045943_nJa, vad skall man säga om den här bilden, annat än att den är helt underbar? Tack, min fina vän Carina Bonnevier 🙂

En idé till en ny bok, föreslog Carina. Att raka en elefant?

Temat är inte solklart, men en relationsthriller skulle man nog kunna klämma fram. Inte minst relationen mellan de fjärilstunna och färggranna öronen och resten av den inte riktigt lika lätta kroppen …

Om inte annat så får bilden tjäna som både inspirations- och energikälla 🙂

Ann-Sofi Munters trista balkongliv

Om det är någonting som Ann-Sofi Munter har lärt sig i fängelset så är det att dra halsbloss. Men förutom detta är det inte så mycket som hon har tagit med sig från sitt sinkabirum. Det skulle vara beteckningen kåkfarare då. Och bankrånare. Inte så illa för en simpel hemmafru, förstås. Andra delen om Ann-Sofi Munter.

“Om det var någonting som Ann-Sofi Munter hade lärt sig i fängelset så var det att dra halsbloss. Faktum var att hon hon före dess aldrig rökt en cigarett. Hon hade egentligen inte gjort särskilt mycket innan hon stiftat bekantskap med sin cell och sina medinterner, mer än att gifta sig med en karl som till slut gjorde henne olycklig.

Hon tittade in på Ylva genom det välputsade fönstret, där hon satt framför teven och stirrade på någon amerikansk serie med medskickade skratt. Av frisyrerna att döma var programmet inte från det här århundradet. Ylvas egen frisyr var inte mycket bättre, förresten. Kortklippt för maximal lättskötthet, men ett par nätters sömns på hjässan utan tvätt därefter var inte ett bra skönhetsstips. Hur många timmar om dagen satt hon där i sin fåtölj, syrran? Knappt medveten om vad som hände runt omkring henne. Vilket liv hon hade, Ylva. Det fick nästan hennes eget att framstå som glamoröst. Ann-Sofi vände sig på den trånga balkongen och blickade på nytt ut över det grå höghusområdet och lät tankarna vandra dit de ville.

Förutom halsblosset var det inte så mycket annat som Ann-Sofi hade tagit med sig från sitt sinkabirum. Det skulle vara beteckningen kåkfarare då. Och bankrånare. Inte så illa för en simpel hemmafru, tänkte hon. Ändå var hon nästan lika oskyldig som hon såg ut. Det var inte ens hon som hade begått rånet men det är en annan historia. Hon hade välkomnat avbrottet i vardagstristessen när polisen kommit med blåljus för att gripa henne. Varför protestera mot dem som erbjöd förnyelse. Även fängelset hade dock blivit vardag och livet därinne hade visat sig vara lika långtråkigt som med ex-maken.”

Femton minuter för Ann-Sofi Munter

15 minutes omslag 2“När banktjänstemannen, paniksvettig under sin välstrukna skjorta och med slipsen slarvigt lossad i halsen, äntligen vågade trycka på alarmknappen hade den lufsigt klädda rånaren med luvan neddragen över ansiktet redan hunnit ut genom den av de två dörrar som han, eller hon, inte tidigare blockerat genom att bryta av en nyckel i låset. Faktum var att boven med snabba steg också haft tid att försvinna in på den lilla och sällan frekventerade sidogata som sedan flera dagar blockerades av en skylt som annonserade vägarbete. Inga vägarbetare hade över huvud taget synts till, men detta faktum hade av någon anledning inte dragit till sig någon som helst uppmärksamhet. Den mycket observante kunde någon minut senare notera en sportig man i sina bästa år, möjligtvis något rufsig i håret, kliva ut från motsatt ända av sagda sidogata. I handen hade han en nylonväska av tillräcklig storlek för att exempelvis få plats med en rejäl omgång träningskläder, eller möjligtvis en likaledes rekorderlig hög av någonting helt annat, såsom ett större antal buntar av omärkta sedlar och ett skjutvapen av okänt märke och kaliber.

Ann-Sofi Munter irrade planlöst omkring i sin brandgula Toyota Corolla, årsmodell 1973. Kanske var det slumpen, kanske var det ett undermedvetet behov att få någonting att hända runt omkring henne, som gjorde att hon höll sig inne i stan, trots alla rödljus och enkelriktade gator. Men Ann-Sofi hade ingenting emot trafikljusen. Tvärtom gav de tillfälle till eftertanke, även om tid inte var någonting hon saknade. Tvärtom.

Livet hade inte alltid farit väl fram med henne. Efter en högst medelmåttig skolgång hade hon mot all förmodan hittat en i bästa fall medioker anställning på kontoret till en av stadens större fotbeklädnadskedjor. Hon hade ett behagligt ansikte och ett tilltalande sätt att bemöta människor, men tyvärr var hennes fötter alltför stora för att hon skulle kunna jobba i själva butiken, föreståndaren var rädd att hon skulle skrämma iväg kunderna.”

Zebra-Cristian: “Kom Oscar, kom till tant Cristian!”

Zebra-Cristian om sina chanser att få fatt i en “golden boy”


Image-1

Allvarligt talat, hur bestämmer Oscarsjuryn vem som har huvudrollen och vem som har en biroll i en relationsfilm? Okej, okej, när en film har en pojke och en flicka som blir kära, då har man en manlig och en kvinnlig huvudrollsinnehavare. Jag fattar. Men om det är en kärlekshistoria mellan två män? Vem av de underbara killarna har huvudrollen och vem har birollen då? Jag bara undrar …

Egentligen spelar det ingen roll. När en av de tänkta birollsinnehavarna stjäl hela showen, ja faktiskt hela filmen, då måste Oscarn förstås gå till honom. De andra kan få varsin buckla för sina stora biroller, det bryr jag mig inte om. Men man måste kunna vända på saker här i livet och se dem ur nya persektiv, eller hur?

Och vem talar jag om? Moi, naturligtvis! Little ol’ me! Tant Cristian! Den som läst Att raka en zebra vet att jag äger. För den som mot all förmodan inte läst boken, så är det alltså så här:

Jag, alltså Cristian Andersohn, alias Fjollan från Fjällbacka, är Jacobs bäste vän. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Från början en av två vänner, men ändå den absolut bäste (jag vet, jag vet, stating the obvious, men bara så att det inte finns några oklarheter). När Anton har den dåliga smaken att gå och bli mördad, så blir jag dessutom Jacobs ende gode vän. Eller goda vän, om du föredrar. Tant Cristian är inte så petig och definitivt inte homofob (snacka om att skjuta sig själv i foten …).

Historien handlar om Jacob och alla hans män, men mest om den siste. Det händer saker, spännande och hemska saker, men jag tycker att man borde fokusera på den som faktiskt finns där hela tiden, i vått och torrt, som aldrig ger upp och som ser till att Jacob tar sig igenom alla prövningar som alla killar försätter honom i. Jacob är en underbar kille och jag vet att mina känslor kanske inte är helt sunda, men så låt mig då synda.

Dessutom är det knappast någon överdrift att säga att det är jag som gett Att raka en zebra sin färg. Victor sög ju åt sig själva titeln när han bloggade, så jag tycker inte att det är mer än rätt att jag också pinkar in mitt revir. (Hoppas att alla språkbegåvade ser ordvitsen …) Det behövs lite glitter och glamour när vardagen blir för grå och vem ringer man då? Tant Cristian, förstås!

Ja, jag vet att det inte blir jag som får Oscar för rollen som Tant Cristian. Jag kan väl inte spela mig själv. Egentligen hade jag tänkt mig Leonardo DiCaprio som lilla mig. Problemet är att nu lär han vara så förbannat dyr efter sin Oscar och så uppbokad att Svensk Film aldrig någonsin kommer att ha råd med honom. Kanske när Hollywood bestämmer att göra en amerikansk version, som de gjorde med Tre män och en baby? Men för den svenska filmen tänker jag mig Erik Sinclair. Han är faktiskt perfekt.  Somliga kanske tycker att han är för manlig för rollen som mig? Men kolla bilden! Vi har precis samma tvättbräda och leendet är inte olikt heller. Samma oförställda charm, helt enkelt.

Och så till sist ett scoop: Tant Cristian håller just nu på att skaffa sig en strålande roll i uppföljaren Moscow Baby. När den blir film kommer Leonardo att knacka på dörren, det lovar jag 😉

 

LÄNGTAN – en ny förening för de ofrivilligt barnlösas rättigheter: PRESSRELEASE 22 februari 2016

En sida om ofrivillig barnlöshet

 

Längtan-pressbild-945x520Källa: PRESSRELEASE 22 februari 2016

Här finns många fina och intressanta artiklar. Jag har ännu bara hunnit läsa några. Titta gärna in!

Legalisera surrogatmödraskap? Och i så fall för vem?

11137061_10153233478806310_191649369_nI SVT Opinion den 17 februari skriver Lydiah Wålsten en mycket intressant artikel om rätten för en kvinna att själv få bestämma om hon vill bära och föda en annan kvinnas barn.

Hon gör det som svar på en annan artikel, den 15 februari, också i SVT Opinion, där S-kvinnor säger nej till samma sak. Allt detta i samband med en statlig utredning om ofrivillig barnlöshet som skall presenteras den 24 februari.

S-kvinnor hårdrar det hela och säger att där man tillåter altruistiskt surrogatmödraskap (där en kvinna utan betalning bär och föder någon annans barn), ökar också det kommersiella surrogatmödraskapet (då en kvinna får betalt för att göra samma sak). S-kvinnor menar vidare att det senare är detsamma som att man köper en kvinnas kropp och till och med köper ett barn. De talar om det som ett sätt att reducera kvinnor och barn till verktyg och till handelsvaror.

Lydiah Wålsten har lyckligtvis en mer nyanserad syn på det hela. Medan S-kvinnor lägger fram det hela som att i stort sett hela världen inser, eller borde inse, att de har rätt, och att resultatet av utredningen måste bli en bekräftelse av det, så belyser Lydiah en undersökning av Timbro där 53% av Sveriges kvinnor är för en legalisering av surrogatmödraskap. Lydiah hävdar att “kvinnor äger rätten till sin egen kropp”. Hon argumenterar vidare att om en kvinna har rätt att göra abort, så ska hon också ha rätt att föda det barn hon vill.

Om det inte redan framgått, så bekräftar jag gärna att jag står på Lydiahs sida. S-kvinnor kan förstås argumentera att jag är man och att jag inte vet vad jag talar om. Må så vara. Jag är man, jag har aldrig varit gravid och kan aldrig bli det. Jag lever med en annan man. Han har aldrig varit gravid och kan aldrig bli det. Men vi har ett barn tillsammans, ett barn som vi fått med hjälp av en surrogatmamma. Jag hoppas att det ger mig en viss legitimitet i debatten, min kön till trots.

Apropå legitimitet i debatten, så skulle jag gärna vilja veta vilka av motståndarna till surrogatmödraskap som INTE har barn, och då på grund av att de inte KAN få barn. Jag bor i Frankrike där de har varit flera demonstrationer på senare år, för och emot samkönade äktenskap och rätten att adoptera för ett homosexuellt par. I teve ställs frågan om motstånd till samkönad adoption till en kärnfamilj med ett eller två friska barn. Svaret blir att “ett barn behöver en mamma och en pappa”. Nej, jag rör inte ihop saker och ting. Jag vill bara visa på hur motståndarna, vare sig det rör surrogatmödraskap eller adoption, i stort sett utan undantag befinner sig i en situation där de själva kunnat, eller skulle kunna, få barn den naturliga vägen. Då är det väldigt lätt att sätta sig på sina höga hästar och säga att allt annat är fel.

Det handlar om kärlek, om kärlek till sitt barn, om önskan att ha ett barn att älska. Vår dotter är snart två och ett halvt år och hon är älskad, av oss och av alla runt om henne. Det vet hon, det känner hon, och jag kan ärligt säga att hon är lycklig.

Ja, vi har betalat en surrogatmamma (utomlands) för att få hjälp till att föda vårt barn. Surrogatmamman fick tillräckligt för att klara sig ut ur en skuldsituation med kronofogden tillsammans med sina tre barn, så visst kan man diskutera om vi utnyttjat en kvinna i “ekonomisk utsatthet”. Pengarna är inte desamma, men visst får man en slant för att ge blod och en snabb sökning på nätet säger att man får 500 kronor för att donera sperma. En människa måste få ha rätt att själv bestämma, inom vissa gränser, hur långt han eller hon vill gå och till vilket pris. Att ge blod eller sperma går snabbt och motiverar ingen hög ersättning. Men att en kvinna som bestämmer sig för att bära och föda någon annans barn, inte skulle kunna få betalt för det, känns också orimligt.

Ett barn som föds via surrogatmamma är minst sagt både önskat och planerat. Hur kan man påstå att barnet är reducerat till verktyg och handelsvara? Barnet är målet, barnet är drömmen. Använd inte argumentet om att barnet skulle lida, jag är övertygad om att andelen olyckliga barn är betydligt lägre än hos alla kvinnor som råkat bli med barn efter en kväll på krogen eller där man skaffar barn för att försöka rädda ett förhållande som inte längre fungerar. Jag tror att de är lika lyckliga som i vilken “normal” familj som helst.

Det ska bli intressant att se den statliga utredningen. S-kvinnor förväntar sig “att utredningen synliggör hur kvinnor drabbas av surrogatmödraskap och vilka konsekvenser det får, oavsett om det kallas altruistiskt eller inte”. Självklart, där håller jag med. Om man gör en utredning, så måste den belysa alla aspekter. Men då menar jag också ALLA aspekter. Timbros undersökning (eller liknande) måste också tas med.

Därför ska det också bli intressant att se hur begreppet “ofrivillig barnlöshet” tolkas. Jag antar att det är underförstått att det enbart gäller heterosexuella par, även om barnlöshet i ett homosexuellt par, om paret vill ha barn, knappast kan definieras som annat än ofrivilligt. Andra aspekter på barn hos ett homosexuellt par tar jag inte upp här. Det är (kanske) en annan debatt, vid ett annat tillfälle. Ändå vill jag återigen påpeka att jag inte tror att ett barn hos ett homosexuellt par på något sätt är mindre lyckligt än hos ett heterosexuellt par. Mot argumentet som jag hört flera gånger, att barnet kan bli retat i skolan, så vill jag bara säga att om så är fallet, så beror det bara på en sak: föräldrarna till de andra eleverna sprider homofoba tankar hos sina barn. Problemet ligger alltså inte i det faktum att ett barn har två mammor eller två pappor, utan i synen hos somliga andra föräldrar. Som för alla problem, angrip roten till problemet och försök inte bara dölja symptomen.

Sammanfattningsvis, och för att anknyta till rubriken på inlägget, så hoppas jag att utredningen visar på att man ska legalisera surrogatmödraskap, och att man dessutom etablerar att rätten att använda sig av en surrogatmamma för att få barn inte får vara begränsat till vare sig kön eller sexuell läggning.

 

Zebra-Victor: “Hon sköt mig i hjärtat!”

Zebra-Victor om planerna som gick överstyr


 

Erik Victor 3
Putain Håkan, tack för att jag också får komma hit och prata av mig lite. Ibland känns det som att man typ glömmer bort mig. Jag vet inte. Det är inte så att Jacob inte förtjänar den uppmärksamhet han får, för det gör han. Han är antagligen världens snällaste, men jag är inte det svarta lamm som somliga vill få mig att framstå som. Det är jag faktiskt inte. Men man måste väl ändå få lov att se om sitt hus, typ?

Nu har Jacob satt ramen, så jag får väl också berätta för de som eventuellt inte läst Att raka en zebra ännu, att när boken börjar, så har jag precis blivit skjuten. Bildligt talat , men ändå. Chloé, som jag bott med i nästan tjugo år och som jag alltid trott att jag skulle bli gammal med, sa att vi inte hade någon framtid tillsammans, att hon ville ha spänning, att hon ville ha mer. Hon trodde att hon ska få det bättre utan mig. Att hon skulle få mer än mig! Allvarligt talat, med facit i handen, blev det verkligen det? Skulle inte tro det.

Hon drev ut mig på gatorna, det gjorde hon faktiskt. Vad skulle jag göra? Sitta inne och lipa? Definitivt inte min stil! Jag erkänner att jag gjorde vad säkert hälften av alla killar skulle göra i min situation – jag gick på krogen. Än sen då? Ni kan knappast säga att jag var otrogen när jag precis blivit singel. Och ingen kan kalla det för hämnd, av exakt samma anledning.

Fråga: Är det fel att vilja veta vad som händer? Jag tycker inte det. Chloé sa att hon inte träffat någon annan, men jag är fortfarande inte övertygad. Alla tecken fanns där. Hon klädde sig sexigare, hon sminkade sig mer och så pratade hon hela tiden om den där fantastiske nye kollegan. Klart att man vill kolla läget. Konkurrensen, typ.

Jag gjorde det som jag kanske inte direkt är stolt över – jag började följa efter henne. Och sedan honom. Det jag upptäckte var väl inte riktigt vad jag väntat mig, om man säger så … Men det gjorde inte direkt saken bättre.

Sedan kom Gatsby tillbaka. “Den store Gatsby”, precis som jag mindes honom, så som han alltid sett sig själv. På många sätt var det egentligen hans fel. Så här i efterhand undrar jag om han inte hade baktankar från första början, om han såg sin chans att väva sitt nät och att håva in sin fångst. Allvarligt talat – visst var det så?

Dessutom kom hela idén från honom, när jag tänker efter. Okej, jag slängde kanske ur mig någonting vid något tillfälle, men i så fall var det inte på allvar, verkligen inte. Men sedan vägrade han att släppa taget. Det var som om han ville driva mig till det. Putain! Det var inte mitt fel, det var det inte. Merde!

Jag måste hålla med Jacob om en sak, och det är att det här skulle kunna bli en förbannat bra film. En psykologisk thriller, typ. Och jag vet vad jag talar om, jag har sett alla stora filmer. Allt från När lammen tystnar till alla James Bond-filmer. Vem som ska spela mig? Erik Sinclair, förstås! Kolla bilden här och håll med om att han är mycket mer lik mig än Jacob. Precis samma Beckham-stil som jag, jag tror  till och med att jag har exakt samma luva hemma och jag lånar gärna ut den för filmningen. Nittio euro, minst, som de kan lägga på specialeffekter i stället. Eller på att filma Moscow Baby, när Erik fått en Oscar för rollen som Victor Morel.

Till sist vill jag bara säga, helt pretentionslöst förstås, att det var jag som myntade begreppet “Att raka en zebra“. Kan man be Spielberg att få betalt för det?

Zebra-Jacob om Alla Hjärtans dag och ensamhet

Den som uppfann Alla Hjärtans Dag var en självisk romantiker


Erik Paris

“Ensamma hjärtans dag” skulle den hellre kallas. De som har någon hos sig behöver väl ingen särskild dag för att fira det. Och vi som är ensamma behöver absolut ingen ytterligare anledning för att få det skrivet på näsan!

Jag har varit kär. Jag har till och med varit väldigt kär. Väldigt många gånger, för den delen. Och det är väl inget fel i det? Är det mitt fel att jag har svårt att hitta rätt? Och jag har firat Alla Hjärtans Dag. Många men inte tillräckligt.

I Att raka en zebra är det väl lite av varje. Jag hinner med att både vara singel och i par, mer eller mindre lyckade sådana om man tänker på det sistnämnda. Det förstnämnda har väl alltid varit ganska misslyckat. Jag är helt enkelt inte gjord för att vara själv. Inte så att jag inte klarar mig ensam, för det gör jag. Bättre än de flesta, kanske. Jag kan vara pragmatisk när det behövs och jag kan ge min kärlek till dem som behöver.

Missförstå mig rätt, nu menar jag inte att jag springer runt och ger mig själv till alla som behöver lite mänsklig värme. Faktiskt inte, även om jag inte är så pryd som somliga tror. Jag har en gudson, jag har en syster, föräldrar och vänner. Ibland kan man behöva skämma bort dem också, och varför inte just den fjortonde februari? Jag får dessutom alltid ett kort från mamma och pappa och det är kärlek i den allra renaste form.

Men, jag erkänner, helst skulle jag vilja fira Alla Hjärtans med en och samma person, år efter år, tills döden skiljer oss åt. Som Anton och Anna. De hade bara en så satans otur att döden kom i form av en mördare, och alldeles för tidigt …

Än så länge leder William, med antal Alla Hjärtans-dagar tillsammans med mig, och med flest presenter, mest pengar spenderade. Men vad spelar statistiken för roll, när engelsmansjäveln ändå kastade bort alltihop? Egentligen borde jag be att få tillbaka presenterna som han inte förtjänat. Det där guldarmbandet som jag skulle smälta ned eller ge till någon annan, om det nu blir någon annan.

Just nu är det lite av ett vakuum. Men Alfred, min gudson, behöver kärlek. När han blir lite större kan han gärna få det armbandet. Om ingen annan hunnit dit och stulit mitt hjärta.

Jag behöver inte Alla Hjärtan, för den delen. Mitt eget och någon annans att ta hand om, så lovar jag att spela med igen och köpa presenter, blommor och allt annat som får samhället att gå runt.

Nu ska jag gå och köpa lite blommor till mig själv, om inte alla kärlekskranka redan tömt floristernas butiker …