Det är Pride i Stockholm med allt vad det innebär! Om du missat det, titta in på QX eller ta dig ut på stan (i kungliga huvudstaden), så hänger du med 😉
Hoi Förlag vill också vara med i karnevalyran. Bland annat har de ordnat den här minitrailern till Att raka en zebra.
Visst är den fin?
Finns ju både som inbunden och e-bok 😉
Dagen började bra. I bilen på väg till jobbet sjunger en förförisk röst ”Je ne ne suis qu’un homme” (Jag är bara en man)/ ”Should’ve gone home”, precis den sorts musik jag älskar, inte minst på morgonen. Kör en snabb Shazam och ser att det är allas vår Måns Zelmerlöw som sjunger för mig. Strålande skrivarinspiration denna måndagsmorgon.
Måns Zelmerlöw – Je ne suis qu’un homme
Nås sedan av budet att min före detta svärmor, som jag förvisso inte träffat på snart tjugo år, men som jag minns med stor ömhet, gått bort. En tår rullar nedför kinden när jag skickar mitt varma deltagande. Mycket känslor att börja både dagen och veckan med.
Vann rätt låt i Eurovision? Kanske, men den var inte min favorit. För första gången på länge höll jag på Frankrike, inte bara för att jag skulle önskat att Frankrike, mitt adoptivland, skulle fått vinna i mitt hemland.
Jag har nyss varit på gymmet för ett pass Stairmaster. Jag lyssnade på J’ai cherché och vad kan jag säga annat än att den ger mig massor av energi, och att den gör mig glad 🙂
Titta och lyssna på Youtube. Texten har du nedan, på franska och på engelska 😉 Jag gillar speciellt:
I have thrown…
Too many bottles to the sea,
Drank so much bitter liquor,
It made my lips as cold as stone
J’AI CHERCHÉ
J’ai cherché
un sens à mon existence
J’y ai laissé mon innocence
J’ai fini le coeur sans défense
J’ai cherché
L’amour et la reconnaissance
J’ai payé
Le prix du silence
Je me blesse et je recommence
Tu m’as
Comme donné l’envie d’être moi
Donné un sens à mes pourquoi
Tu as tué la peur
Qui dormait là
Qui dormait là
Dans mes bras
You
You’re the one that’s making me strong
I’ll be looking looking for
You
Like the melody of my song
You
You’re the one that’s making me strong
I’ll be looking looking for
You
Like the melody of my song
J’ai cherché
Un sens, un point de repère
Partagé en 2 hémisphères
Comme une erreur de l’univers
J’ai jeté
Tellement de bouteilles à la mer
J’ai bu tant de liqueurs amères
Que j’en ai les lèvres de pierre
You
You’re the one that’s making me strong
I’ll be looking looking for
You
Like the melody of my song
You
You’re the one that’s making me strong
I’ll be looking looking for
You
Like the melody of my song
Au gré de nos blessures
Et de nos désinvoltures
C’est quand on n’y croit plus du tout
Qu’on trouve un paradis perdu
En nous
Oh you you you you
You
You’re the one that’s making me strong
I’ll be looking looking for
You
Like the melody of my song
Like the melody of my song
You
You’re the one that’s making me strong
I’ll be looking looking for
You
Like the melody of my song
Like the melody of my song
You’re the one that’s making me strong
I’ll be looking looking for
giving you love with my song
giving you love with my song
I’VE BEEN LOOKING FOR
I have looked for a sense to my existence,
It made me leave my innocence behind
I’ve finished with an unprotected heart
I have looked for…
Love and recognition,
I have paid the price of silence,
I am getting hurt but starting all over again
You gave me the will to be myself,
Gave a meaning to my questions,
You have killed the fear that was sleeping here,
that was sleeping here, in my arms.
You
You’re the one that’s making me strong
I’ll be looking looking for
You
Like the melody of my song
You
You’re the one that’s making me strong
I’ll be looking looking for
You
Like the melody of my song
I have looked for, a direction, a landmark,
Split into two hemispheres,
Like a mistake of the universe,
I have thrown…
Too many bottles to the sea,
Drank so much bitter liquor,
It made my lips as cold as stone
You
You’re the one that’s making me strong
I’ll be looking looking for
You
Like the melody of my song
You
You’re the one that’s making me strong
I’ll be looking looking for
You
Like the melody of my song
Along our injuries and our flippancies,
It’s when we completely lose our faith,
That we find a lost paradise inside ourselves,
Oh you…
You
You’re the one that’s making me strong
I’ll be looking looking for
You
Like the melody of my song
Like the melody of my song
You
You’re the one that’s making me strong
I’ll be looking looking for
You
Like the melody of my song
Like the melody of my song
You’re the one that’s making me strong
I’ll be looking looking for
giving you love with my song
giving you love with my song
I går fyllde jag femtio! Ett halvt sekel!!! Det känns som att man då borde hunnit göra någon form av intryck här i världen 😉 Men nej, jag har ingen femtioårskris, och jag hade ingen kris när jag fyllde trettio eller fyrtio heller, för den delen.
Jag fick så många fina gratulationer i går, från så många underbara vänner, att jag verkligen kände att jag kan vara mer än nöjd med mitt ”intryck”. Jag kan inte önska mig bättre 🙂 Stort tack till er alla!
Jag tog ledigt från jobbet. Mannen och jag lämnade Maïa på dagis och stack iväg på en 
dag av lugnt strosande, lunchande, kaffedrickande … Jag fick äntligen beställt mina nya glasögon. För den som såg fotot för någon månad sedan, så blev det inte de bågarna, utan i stället ett par andra Charles Mosa, ”very 1950’s …
Tack än en gång till alla som hjälpte till att göra min dag så fantastisk:-)
Tack också Christine Deluteau för födelsedagszebran 😉
Välkommen Tango kom ut i USA redan 2005 och i Sverige 2012. Jag blev tipsad om den i helgen som gick, av barnboksförfattaren Linda Eklund som skrivit och illustrerat Grodan som sa miau. Tack Linda 🙂
Välkommen Tango handlar om två manliga pingviner som älskar varandra, och som får barn tillsammans. Det är en riktigt fin bok. Så här säger Kabusa om boken:
”På Central Park Zoo i New York finns det många sorters familjer. Här finns kattbjörnsfamiljer, apfamiljer, padd-familjer och tukanfamiljer. Men det finns en familj som inte är som någon annan. Roy och Silo bygger ett bo precis som de andra pingvinparen på Zoo. Men stenen vill inte kläckas, och deras skötare ger dem ett ägg som behöver tas om hand. Ur ägget kliver Tango, som blir den första pingvinungen med två pappor.
Berättelsen om Tango är sann. Hakremspingvinerna Roy och Silo hade levt sida vid sida i Central Park Zoo i New York i många år, när de plötsligt fick upp ögonen för varandra 1998 och sedan dess har de varit ett par. Tango är deras enda unge, och hon föddes ur ett ägg som hade lagts av ett annat pingvinpar.”
http://www.kabusabocker.se/bocker/valkommen-tango-1
Att raka en zebra kom ut 2015. Moscow Baby kommer förhoppningsvis ut 2017. Men vad händer där emellan? Ja, med själva skrivandet händer det förstås en hel del. Och med marknadsföringen av Zebran också.
Karaktärerna i boken lever också sina liv. Moscow Baby tar vid ungefär där Zebran slutar, men kanske inte exakt. Jacob, Victor och Cristian har exempelvis alla varit och gästbloggat på min hemsida.
När jag fick syn på inbjudan till Ariton Förlags novellantologi Över en vinterfika, tänkte jag att det skulle vara kul att skriva en fristående novell, men som samtidigt bygger på vad som hänt i Att raka en zebra. Som en liten bonus till Zebrans läsare och en aptitretare till Moscow Baby.
I morse blev den klar, efter god hjälp av mina två trogna testläsare, och är nu inskickad till Ariton. Deadline är först 30:e maj, så jag får vänta lite för att veta om de tycker att den plastar i antologin. Jag får försöka att tänka på annat så länge …
Ja, vad skall man säga om den här bilden, annat än att den är helt underbar? Tack, min fina vän Carina Bonnevier 🙂
En idé till en ny bok, föreslog Carina. Att raka en elefant?
Temat är inte solklart, men en relationsthriller skulle man nog kunna klämma fram. Inte minst relationen mellan de fjärilstunna och färggranna öronen och resten av den inte riktigt lika lätta kroppen …
Om inte annat så får bilden tjäna som både inspirations- och energikälla 🙂
”Om det var någonting som Ann-Sofi Munter hade lärt sig i fängelset så var det att dra halsbloss. Faktum var att hon hon före dess aldrig rökt en cigarett. Hon hade egentligen inte gjort särskilt mycket innan hon stiftat bekantskap med sin cell och sina medinterner, mer än att gifta sig med en karl som till slut gjorde henne olycklig.
Hon tittade in på Ylva genom det välputsade fönstret, där hon satt framför teven och stirrade på någon amerikansk serie med medskickade skratt. Av frisyrerna att döma var programmet inte från det här århundradet. Ylvas egen frisyr var inte mycket bättre, förresten. Kortklippt för maximal lättskötthet, men ett par nätters sömns på hjässan utan tvätt därefter var inte ett bra skönhetsstips. Hur många timmar om dagen satt hon där i sin fåtölj, syrran? Knappt medveten om vad som hände runt omkring henne. Vilket liv hon hade, Ylva. Det fick nästan hennes eget att framstå som glamoröst. Ann-Sofi vände sig på den trånga balkongen och blickade på nytt ut över det grå höghusområdet och lät tankarna vandra dit de ville.
Förutom halsblosset var det inte så mycket annat som Ann-Sofi hade tagit med sig från sitt sinkabirum. Det skulle vara beteckningen kåkfarare då. Och bankrånare. Inte så illa för en simpel hemmafru, tänkte hon. Ändå var hon nästan lika oskyldig som hon såg ut. Det var inte ens hon som hade begått rånet men det är en annan historia. Hon hade välkomnat avbrottet i vardagstristessen när polisen kommit med blåljus för att gripa henne. Varför protestera mot dem som erbjöd förnyelse. Även fängelset hade dock blivit vardag och livet därinne hade visat sig vara lika långtråkigt som med ex-maken.”
”När banktjänstemannen, paniksvettig under sin välstrukna skjorta och med slipsen slarvigt lossad i halsen, äntligen vågade trycka på alarmknappen hade den lufsigt klädda rånaren med luvan neddragen över ansiktet redan hunnit ut genom den av de två dörrar som han, eller hon, inte tidigare blockerat genom att bryta av en nyckel i låset. Faktum var att boven med snabba steg också haft tid att försvinna in på den lilla och sällan frekventerade sidogata som sedan flera dagar blockerades av en skylt som annonserade vägarbete. Inga vägarbetare hade över huvud taget synts till, men detta faktum hade av någon anledning inte dragit till sig någon som helst uppmärksamhet. Den mycket observante kunde någon minut senare notera en sportig man i sina bästa år, möjligtvis något rufsig i håret, kliva ut från motsatt ända av sagda sidogata. I handen hade han en nylonväska av tillräcklig storlek för att exempelvis få plats med en rejäl omgång träningskläder, eller möjligtvis en likaledes rekorderlig hög av någonting helt annat, såsom ett större antal buntar av omärkta sedlar och ett skjutvapen av okänt märke och kaliber.
Ann-Sofi Munter irrade planlöst omkring i sin brandgula Toyota Corolla, årsmodell 1973. Kanske var det slumpen, kanske var det ett undermedvetet behov att få någonting att hända runt omkring henne, som gjorde att hon höll sig inne i stan, trots alla rödljus och enkelriktade gator. Men Ann-Sofi hade ingenting emot trafikljusen. Tvärtom gav de tillfälle till eftertanke, även om tid inte var någonting hon saknade. Tvärtom.
Livet hade inte alltid farit väl fram med henne. Efter en högst medelmåttig skolgång hade hon mot all förmodan hittat en i bästa fall medioker anställning på kontoret till en av stadens större fotbeklädnadskedjor. Hon hade ett behagligt ansikte och ett tilltalande sätt att bemöta människor, men tyvärr var hennes fötter alltför stora för att hon skulle kunna jobba i själva butiken, föreståndaren var rädd att hon skulle skrämma iväg kunderna.”