Förra året deltog familjen och jag i en serie intervjuer som resulterade i boken ”Surrogacy Stories – 20 extraordinary journeys to parenthood”. Boken är utgiven i Australien och finns att beställa på Barnes & Noble, eller på Amazon.
Häromveckan kom en recension om boken på The Progress Educational Trust (PET), Bionews från Dr Kirsty Horsey, Senior Research Associate på London Women’s Clinic, och som forskat om surrogatmödraskap under 25 år.
Dr Kirsty Horsey säger bland annat:
”I have been researching surrogacy for 25 years and, in that time, it’s always been hard to find personal accounts of what undertaking surrogacy is actually like – other than the odd feature in the newspapers. There aren’t many books detailing personal stories of surrogacy, especially recent ones, and certainly none with many and varied – and raw – accounts of different, intimate journeys.”
”However, what the book also illustrates very clearly is that no-one seeks out surrogacy as their first choice. The stories indicate plainly that for those who are medically or socially infertile, the process of even getting to the point where surrogacy becomes the only option, let alone the surrogacy journey itself, can be a struggle. We are given true insight into the mental, physical – and in many cases financial – tolls surrogacy places on people and their relationships.”
”It truly illustrates the pain experienced by intended parents, and the bravery and empathy of surrogates. And one thing it reinforces for me is that much of the pain and heartache could be – at the point of deciding on surrogacy at least – ameliorated if countries have a legal route whereby their citizens who need to access safe and ethical surrogacy can do so, whether at home or abroad.”
”Reading the book draws you in to the personal and often difficult journeys of those who have navigated surrogacy; it relishes the highs while not shying away from the lows, or the emotional and bureaucratic complexity, or the challenges faced. While obviously helpful for (potential) intended parents and surrogates to read, especially those seeking overseas arrangements (not least because of the information in the Appendix), I hope this book is also read by people who are ambivalent about surrogacy.”
Det var svårt att välja stycken att ta med i detta inlägg. Läs gärna hela recensionen, den ger många tankar och en i mitt tycke intelligent och nyanserad syn på surrogatmödraskap.
Bilden i Dr Kirsty Horsey’s recension är gjord av Dr. Christina Weis
P.S. Boken, om än inte recensionen, tar också upp Moscow Baby, som är en romantiserad berättelse om två män som väljer att skaffa barn via surrogatmamma i Moskva, ”based on a true story.”
Pariskillarna Jacob och Victor vill skaffa barn. Vägen för dem till en surrogatmamma i Moskva och ett land där homofobin ligger som en mörk dimma över deras redan svåra val. Det blir inte enklare av att deras tillvägagångssätt kan leda till både böter och fängelse hemma i Frankrike.
Vi får följa svenske Jacobs och franske Victors både känslosamma och strapatsfyllda färd till Moskva, men det blir också en inre resa. Gör de rätt? Vad händer om och när de kommer tillbaka till Paris? Håller kärleken mellan dem? Är barnet ett bevis på deras starka band eller är drivkraften en annan? Omgivningens reaktioner och inblandning rör upp starka känslor och skapar konflikter från oväntat håll.
Moscow Baby är en laddad relationsroman om kärlek, uppoffringar, rädsla och drömmar.
I dag fick jag äran och nöjet att vara med i Mama Mia Regnbågspodd. Med tanke på dagens snöoväder, var det nog tur podden spelades in för ett par veckor sedan 😉
Dagens avsnitt handlar om surrogatmödraskap i allmänhet och min familjs resa mot föräldraskap i synnerhet. Lotta och Karin som driver podden hade också läst Moscow Baby, som de tyckte mycket om och som de sa ”var första gången de läst en skönlitterär historia om två killar som ställs inför frågeställningen om att skaffa barn tillsammans och vilka val som faktiskt finns”.
Gå gärna in och lyssna, jag tycker själv att det var både roligt och trevligt, mitt i allt det allvar som surrogatmödraskap kan föra med sig. Naturligtvis talar vi också om regnbågsfamiljer och jämför Frankrike, där vi bodde tills helt nyligen, och Sverige, där vi nu bor.
Podden finns där poddar finns (exempelvis Spotify).
Hoppas att du har möjlighet att lyssna 😉
Skuggan av paradiset har fått ett underbart mottagande, det är helt fantastiskt. Boken kom ut 21 september, dagen innan Bokmässan, och jag fick fira den i dagarna fyra – helt otroligt. Ändå har jag inte haft någon releasefest – än! Men, det ska bli ändring på den salen! Alexander Erwik på Erwik Communication hjälper mig nu att ordna en sådan, två månader efter det att boken släpptes. 22 november är det dags. Alexander håller dessutom i gästlistan, så jag har inte mycket att säga till om där 😉 Mer information och rapportering utlovas.
Dessutom har boksläppet fört med sig fokus på en av mina tidigare böcker, Moscow Baby, vilket förstås är otroligt kul. Frågan om surrogatmödraskap är lika aktuell nu som den var 2017, när boken kom ut. Familjen och jag satt i tevesoffan och berättade och vi var med i flera tidningar. 21 november medverkar jag i Mama Mias Regnbågspodd. Avsnittet är redan inspelat och om den färdiga versionen blir lika bra och trevlig som samtalet, blir jag riktigt nöjd. Jag hoppas att du vill lyssna – den kommer att finnas överallt där poddar sänds.
Snart blir det julmarknad på stan och Stockholms Bokhelg ordnar bokbord på Stadsmuseet (Stockholm) lördag 3 december, klockan 12 – 17. Läs gärna mer på Svensk Bokhandels hemsida. Hoi Förlag kommer att finnas på plats med ett antal författare, däribland jag. Vi hoppas på fint väder, mysig julstämning och många nyfikna och lässugna gäster 🙂
I onsdags var det dags för invigning av Pride Park på Östermalms IP, allt inom ramarna för Stockholm Pride. Alexander Erwik hade fixat minglet, en given succé – och vi var bjudna 🙂 Det är dags att bekänna färg och mottot för tillställningen var just färg, färg, färg! Självklart ägde fotograferingen rum på rosa mattan <3.
Det blev lite boksignering också, närmare bestämt i Pride House som i år höll hus på Clarion Hotel på Ringvägen. Tillsammans med Tallbergs Förlag, som numera tillhör Hoi Publishing, signerade jag böcker både i måndags och på fredagen.
Men vad är väl Pride utan paraden? I dag drog familjen in till stan och tittade på det enorma tåget som tog i runda slängar två och en halv timme att rulla och dansa förbi! Maïa var grymt imponerad av sitt livs första Pride-tåg. Mycket färg, mycket musik, men också viktiga budskap, som sig bör <3
Medan festen säkerligen fortsatte på olika håll i Stockholm, unnade vi oss en underbart god glass på Triple Oh! Ice Cream på Nybrogatan – mums!
En av fördelarna med att bo i Sverige, och i den kungliga huvudstaden, är att man kan vara med på en massa skojigheter 🙂 Tillsammans med Alexander Erwik ska vi vara med på invigningen av Pride Park på onsdagen 3 augusti, bara en sådan sak! Vi = maken och jag, som dessutom får lov att ta med oss dottern, eftersom det är barnvänlig tid (kl 15) och det fortfarande är sommarlov. Mer om detta senare 😉
Dessutom har Tallbergs Förlag, som nu för en del av Hoi Publishing, ordnat med signeringar i Pride House. På måndag och fredag eftermiddag får jag vara med och skriva. Spännande! Bland annat kommer jag att ha med en rejäl laddning av Moscow Baby, som ju handlar om gaykillarna Jacob och Victor som bestämmer sig för att skaffa barn via en surrogatmamma i Moskva.
Pariskillarna Jacob och Victor vill skaffa barn. Vägen för dem till en surrogatmamma i Moskva och ett land där homofobin ligger som en mörk dimma över deras redan svåra val. Det blir inte enklare av att deras tillvägagångssätt kan leda till både böter och fängelse hemma i Frankrike.
Vi får följa svenske Jacobs och franske Victors både känslosamma och strapatsfyllda färd till Moskva, men det blir också en inre resa. Gör de rätt? Vad händer om och när de kommer tillbaka till Paris? Håller kärleken mellan dem? Är barnet ett bevis på deras starka band eller är drivkraften en annan? Omgivningens reaktioner och inblandning rör upp starka känslor och skapar konflikter från oväntat håll.
Moscow Baby är en laddad relationsroman om kärlek, uppoffringar, rädsla och drömmar.
Eller ja, kanske inte Godot direkt, men på nästa utgivning (mer information mycket snart, fick det grymt snygga omslaget i går …), varför inte passa på att lyssna på eller läsa någon av de tidigare böckerna?
En del av dem finns dessutom på den stora bokrean 😉 Du hittar dem också hos Storytel, Nextory, Bookbeat, Bokus, Adlibris, Akademibokhandeln och många andra.
Förutom de tre romanerna Att raka en zebra, som kom 2015, Moscow Baby (2017) och En fallen man (2020), har du också sex noveller att njuta av, enskilt eller i en samlingsvolym.
Femton minuter för Ann-Sofi Munter – Livet har inte alltid farit väl fram med Ann-Sofi Munter. I brist på annat irrar hon planlöst omkring i sin brandgula Toyota Corolla. Stan är full av rödljus och när hon stannar inför ett av dem rycks dörren upp. ’Kör för helvete’, säger mannen och det blir början på ett oväntat möte med ett lika oväntat slut. För en gångs skull är det Ann-Sofi Munter som befinner sig mitt i händelsernas centrum.
Ann-Sofi Munters trista balkongliv – Om det är någonting som Ann-Sofi Munter har lärt sig i fängelset så är det att dra halsbloss. Men förutom detta är det inte så mycket som hon har tagit med sig från sitt sinkabirum. Det skulle vara beteckningen kåkfarare då. Och bankrånare. Inte så illa för en simpel hemmafru, förstås.
Ann-Sofi Munters franska band – Skärgårdsbåten lägger till vid Brännö Rödsten och Ann-Sofi Munter kliver i land med en känsla av förväntan. Borta är hennes gråa utseende: håret är mahognyfärgat och stora solglasögon täcker ögonen. Nu ska hon väl kunna tillbringa sommaren här utan att bli igenkänd.
Mister President – ’Han kommer, han kommer, Presidenten kommer, skynda er, ställ upp er nu! Raka led har jag ju sagt, in med magen!’ Förberedelserna är många och noggranna i byskolan inför Presidentens besök – och alla vet att han kommer att välja ut några av dem. Men vilka? Och är det en ynnest att bli utvald? Vi åkte och åkte. Jag vågade knappt röra på mig. Vad skulle hända nu? Hur skulle jag komma hem igen när Presidenten var färdig med mig? Skulle jag komma hem överhuvudtaget?
Soldier – Smärtan är outhärdlig, den är djävulsk, den är infernalisk. Blodet har sprutat ur honom och vad är det egentligen som har hänt? Oskar kan inte tro att det är sant, det som läkaren säger.
Lunatique – Det blev aldrig svart, ens på natten, inte i en stad som Paris. Det blev heller aldrig tyst, inte på riktigt. Gatlyktorna gav natten en orange lyster som blandades med ljuset från alla bilar som aldrig verkade behöva vila.
Precis när jag lämnat dottern vid skolbussen i morse ringde mamma. Ett snabbt ögonblick av oro byttes mot glädje när hon berättade att hon råkat på en artikel och foto om mig, med helsida i tidningen Magazinet.
Artiklen berättar både om den kommande romanen En fallen man och vidare personligt om varför jag flyttade från Växjö till Göteborg, senare till Paris och hur jag därefter hamnade i nordöstra Frankrike på gränsen till Luxemburg.
Som Isabelle Haag skriver, komma En fallen man ut 21 september. Jag hoppas att hon följer upp med en recension 😉
Under september månad får man 10% rabatt om man förhandsbeställer En fallen man på Hoi Förlags webbshop och dessutom 20% på mina tidigare böcker Att raka en zebra och Moscow Baby.
Läs gärna hela artiklen här.
I dag har vi haft en digital bokmässa. Men vad är en digital mässa?Jo, en massa spännande möten med författare, modererade av Kicki Westerberg på Digitala Moderatorer och samtal ledda av Hoi Förlags VD Lars Rambe.
Så här såg det ut när jag själv blev intervjuad av Lars i diskussionen Relationsromaner med udd. Vad utmärker en sådan roman, och inte minst, varför är Moscow Baby en relationsroman med udd?
I både Att raka en zebra och Moscow Baby har HBTQ-frågan en viktig roll, självklart för att huvudpersonerna är ett homosexuellt par, men också för att det handlar om deras önskan att skaffa barn och alla svårigheter det kan medföra.
Frågan är om just HBTQ-ämnet ger en udd i en skönlitterär roman och svaret är ja, även om jag önskar att det inom kort blir en normalitet, att ett älskande par är ett älskande par, den person är blond, den andra mörk, vitt eller svart, man och kvinna, man och man eller kvinna och kvinna. Det spelar ju ingen roll och borde inte behöva betyda en extra udd i sig. Att sedan problematiken blir annorlunda beroende på hur paret ser ut, är förstås en annan sak.
Moscow Baby, för den som inte vet, bygger på makens och min resa att skaffa barn via surrogatmamma i Moskva. Gräv där du står, och så vidare … Självklart har vårt äventyr tjänat som bas till denna i övriga påhittade historia, och jag vill tro att de egna erfarenheterna har gett trovärdighet åt boken. Udden i det här är förstås det ännu ovanliga ämnet och de diskussioner som det har fört och fortsätter att föra med sig.
Nu ser vi fram emot att min nästa roman, En fallen man, kommer ut 21 september och hoppas att det blir åtminstone en digital bokmässa till under hösten. Och att vi ses där 😉
Äntligen är det dags för Moscow Baby i pocketformat. Historien är förstås densamma och omslaget också, men nu har fram- och insidan uppdaterats med utdrag ur fina recensioner och dessutom med ett av de kanonfina foton som min gamla kompis Peter Cederling tagit.
Dessutom kan du läsa min novell Soldier, en annorlunda historia (minst sagt 😉 )
Finns att köpa hos alla näthandlare, liksom förstås på förlagets egen webshop. Om du vill lyssna (eller läsa) finns boken förstås också på Storytel, Nextory, Bookbeat m fl.
I slutet av 2008 bestämde maken och jag att vi skulle försöka skaffa barn via en familjejurist och surrogatmamma i Moskva. Efter nästan fem år, i oktober 2013, föddes vår underbara Maïa. Två månader senare var vi hemma på fransk mark och vardagen som barnfamilj kunde börja på riktigt. Trots att Maïa har två pappor har vi alltid känt oss som vilken familj som helst. Vi ÄR som vilken familj som helst!
Fransk administration kan dock ta lite tid. Maïa fick vänta i drygt tre år innan hon blev ”godkänd” som fransk medborgare, trots att maken, som är biologisk pappa, är fransman. Vi gifte oss för övrigt inte förrän det var klart, eftersom vi inte vill störa systemet genom att ändra på några som helst detaljer i familjebilden.
I oktober 2018 körde vi igång adoptionsprocessen. Jag, som inte är biologisk pappa, har utan den inga lagliga rättigheter om något skulle hända. Man vill ju inte måla fan på väggen, men visst måste man se om sitt hus och vara beredd på allt.
Vi tog kontakt med en advokat, densamma som hjälpte oss att få inresetillstånd för Maïa till Frankrike från Moskva 2013, och samlade ihop alla papper som behövdes, ryska sådana med notariestämplade översättningar om surrgoatmammans medgivande till adoption och flera andra dokument. Familj och vänner fick hjälpa till och skriva intyg på att jag var en bra pappa, vi fixade ett fotoalbum som visade att jag funnits med i bilden sedan Maïa föddes, med mera, med mera.
Så gick tiden, tills vi en dag fick ett mejl från advokaten som sa att domstolen saknade viktiga originalhandlingar. Panik! Jag som skickat in allt – hade de kommit bort? När advokaten och jag sedan mindes att vi som försiktighetsåtgärd behållit vissa papper tills vidare, och att det var just dessa som efterfrågades, kunde vi andas ut igen. Sedan största möjliga tystnad ytterligare ett halvår eller så.
Tills i går … I dag ringde advokaten och talade om att adoptionen gått igenom! Jag är nu pappa också på papperet 🙂 Om något skulle hända kan ingen ifrågasätta mina rättigheter. Självklart förändrar det inte det allra viktigaste – kärleken till vårt barn. Vi älskar Maïa mest av allt och det kan ingenting ta ifrån oss. Love is love is love!
Maken och jag var i Neapel förra veckan. Inget coronavirus där enligt pressen och vi känner oss säkra på att inte ha smittats, men hur som helst sitter jag i karantän och arbetar hemifrån under två veckor. Vi får fira tillsammans, Maïa, maken och jag. Och fira ska vi 🙂