Min fantastiskt duktiga omslagsmakerska Cecilia Pson på Pica Pica Design har gjort om sin hemsida. Den är väl värd ett besök 🙂
Hon har inte bara gjort två otroligt fina omslag till Att raka en zebra och till Moscow Baby. Båda de valda omslagen föregicks dessutom av flera lika snygga omslagsförslag och att välja ett var en mardöm (av de behagliga slaget, om sådana finns …)
Jag har också fått en egen sida hos Pica Pica – tack Cecilia!
Cecilia lyckas väcka nyfikenhet med sina omslag, samtidigt som hon fångar det viktiga i bokens handling med sina grafiska och unika skapelser. För båda har jag fått höra att det är ”årets snyggaste bok”!
Nu gäller det att jag jobbar på med nästa bok, så att Cecilia får trolla med den också 😉 Den ska för övrigt vara färdigskriven nu till våren, fär den som är nyfiken.
För den som är trött på regn och rusk kan jag nu avslöja att sommaren kommer tidigt i år. Redan 17 februari, är det bestämt.
När Ariton Förlag frågade om jag ville spela in ett radioprogram ”à la Sommarpratarna i P1”, hade jag verkligen det i åtanke. Att det sedan sänds i februari spelar förstås ingen som helst roll.
Programmet kommer inte att sändas på P1 utan finns att lyssna på i Aritons webbradio (men alltså inte förrän om dryga två veckor – tänk att sommaren känns så långt bort ibland ;-). Programmet är en del av projektet ”Under ytan”, som också innefattar en novellantologi (kommer i maj). Jag kommer också inom kort att medverka med en krönika i webbtidningen CoachingGuiden.
Min studio? Nej, jag åkte inte till Sverige för att spela in i någon anläggning där. I stället satt jag på mitt rum på Mondrian, mitt favorithotell i London och läste in på mobiltelefonen, valde min musik och skickade allt till Petra på Ariton. Hon har nu klippt samman allt och jag är oerhört spänd på resultatet … 17 februari, som sagt 😉
Allt fler bibliotek tipsar nu om bra HBTQ-litteratur. Nyligen hittade jag bland annat följande hos Värmdö Bibliotek, med både Att raka en zebra och Moscow Baby.
Även biblioteket i Laholm har en liknande lista.
Biblioteket i Härnösand har en särskild Regnbågshylla,
På nätet finns det flera bibliotek med egna regnbågshyllor, exempelvis Mina Bibliotek och BiblioteketMitt.
Böckerna finns förstås på många andra bibliotek också. Låna på 😉
Gör som RFSL Stockholms Bögbokcirkel: läs och diskutera Moscow Baby!
Bland alla julförberedelser hann vi i helgen med att fira lilla julafton hos mamie (franska farmor) i Gérardmer. Maïa fick julklappar (för andra gången redan och julafton är fortfarande nästan en vecka bort …).
Vi vuxna fick njuta av franska traditioner med sniglar och gåslever. Sniglar (escargots) är faktiskt gott och det smälta vitlökssmöret gör inte saken värre. Jag vet att jag inte borde äta gåslever, jag är fullt emot hur de tvångsmatar gässen för att få gåslevern som den ska (?!) vara. Ändå äter jag den, trots det dåliga samvetet …
Och så hann vi med en snögubbe, med morotsnäsa, öron av kottar, ögon av stenar och hår (maken är trots allt frisör 😉 ) Vad tycks om vår familjeselfie?
I dag fyller Maïa 50! Inte år, förstås, men dock månader. Tänk vad tiden går. Grattis på födelsedagen, älskling, säger i alla fall papsen. Alex (maken, tillika papa) säger. ”Typiskt papsen att räkna ut såna saker!” Han älskar inte matte, papa.
Mitt i allt julandet försöker jag skriva. Tredje romanen, En fallen man, ligger just nu på 225 sidor men är långt ifrån färdig. Jag gissar att den hamnar strax över 300 sidor som de tidigare.
Därefter väntar den tredje fristående delen om Jacob och Victor. Ämnet är helt annorlunda jämfört med Att raka en zebra och Moscow Baby och det ska bli grymt spännande att skriva den.
Apropå väntan, så borde jag/ vi denna vecka få veta vem som gått till final i QX gaygala 2018. Moscow Baby finns ju att nominera/ rösta på bland alla andra … Nervkittlande, minst sagt. Förresten, om du inte redan röstat/ nominerat, gör det! Länken har du här 😉
Klockan är sju, snart dags för lunch … Nej, nej, riktigt så länge har jag inte varit upp, men frukosten är avklarad och jag är på kontoret. Då kör vi ett litet skrivarpass innan kollegorna kommer in och telefonerna börjar ringar. Ha en fin vecka!
Jag har berättat det tidigare, men Lucia är så speciell för vår familj, mer än för de flesta, vill jag tro.
Den 13:e december 2013 kom vår Maïa hem till Frankrike, nästan två månader gammal. Min man och jag hämtade henne på bb i Moskva när hon var fyra dagar och under nästan två månader bodde vi i lägenheten vi hyrt vid Ulitsa Prechistenka. Det tog evigheter att få våra franska papper, mycket längre än våra ryska visum skulle räcka. Därför fick jag åka hem i början på december, själv, och lämna Alexandre och Maïa i Moskva. Det var en mardröm, men vi hade inte något val.
Så två veckor senare fick vi ett inresetillstånd till Frankrike för Maïa och de kunde ta planet till Paris. Väntan på Charles de Gaulle-flygplatsen var evighetslång, men jag fick sällskap av Maïas blivande franska gudmor (vi bad henne av bli det just på flygplatsen, när vi alla senare lugnat oss lite) och hennes pojkvän.
När Alexandre dök upp i dörren ut mot vänthallen med Maïa i bärsele och bagaget bakom sig släppte all spänning och glädjetårarna strömmade ymnigt, mycket ymnigt.
I dag är det fyra år sedan. Jag arbetar på en svensk bank i Luxemburg där vi firar Lucia varje år. Från 2014, när Maïa var drygt ett år, deltar vi två i lussetåget, i år alltså för fjärde gången. Själv har jag avancerat till Lucia-general (vilket innebär att organisera tåget, införskaffa glögg, pepparkakor och lussebullar och lite annat smått och got till alla barn som också är med) 😉
Traditioner är viktigt, kanske särskilt om man bor utomlands och man vill förmedla den nationella identiteten och allt det för med sig. Maïa är svensk, fransk men också rysk. Om just det sistnämnda kan vi inte så mycket, så vi koncentrerar oss på svenskt och franskt för tillfället. Det ryska får vi undersöka tillsammans lite senare.
Trevlig Lucia!
Gustav Påhlsson på Göteborgs Fria Tidning intervjuade mig för ett tag sedan och jag har varit nyfiken på att se slutresultatet. Vi hade ett mycket trevligt samtal och Gustav skickade mig utdrag innan för godkännande. Jag blev inte besviken 🙂
Här kommer några klipp från intervjun, men läs den gärna i sin helhet här.
”Genom en surrogatmamma uppfylldes deras önskan om att skaffa barn. I dag är dottern Maïa fyra år gammal och i den nya romanen Moscow Baby berättar Håkan Lindgren delvis fiktivt, delvis verklighetsbaserat om den långa resan.”
”Kultur.
I Håkan Lindgrens nya roman Moscow Baby får vi följa fransmannen Victor och svensken Jacob och deras liv i Paris innerstad. När de bestämmer sig för att skaffa barn tillsammans ställs de inför en stor utmaning, i Frankrike är det inte tillåtet för samkönade par att adoptera och att flytta till Sverige går inte. Via kontakter på internet får de upp ögonen för möjligheten att försöka med en surrogatmamma – i Moskva.
Förutom bokens karaktärer och en del utvecklande händelser är väldigt mycket hämtat från verkligheten i denna relationsroman.”
”Jag känner flera par som haft problem med att få barn och vissa har lyckats, vissa har det inte. I boken handlar det om en familjekonstellation som kallas regnbågsfamilj, men i mångt och mycket är den som vilken annan familj som helst, säger han.”
P.S. På bilden min underbara lilla familj: Alexandre, Maïa och undertecknad 🙂
I lördags fick jag en recension av Att raka en zebra som jag verkligen blev glad av. Stort tack, Jan! Så här säger han:
”Hej! Har just läst Att raka en Zebra med stor behållning och kommer att ta tag i din nästa roman så snart jag klarat av ett par romaner av Ishiguro, vilka jag fick i födelsedagspresent av uppenbarligen synska vänner. Jag fascinerades av berättartekniken i din bok. Dubbla perspektiv, dubbla tidszoner som efterhand gled ihop. Det uppskattas av en avdankad svensklärare och litteraturvetare..”
Jan Pålsson
Då hoppas jag att du tycker lika mycket om Moscow Baby, Jan!
Hej mamma,
Det är Adèle som skriver. Adèle, din dotter. Kommer du ihåg mig? Jag måste få fråga dig några saker.
Jag måste erkänna att jag inte minns dig så mycket. Inte alls, faktiskt, fast jag vet att du finns och att du heter Irina. Pappa och papsen har berättat om dig, men att du bor långt bort. De har sagt att när jag föddes var jag med dig på sjukhuset i Moskva i fyra dagar, innan jag fick komma med dem till hem lägenheten de hyrt.
När jag var två månader flyttade vi tillbaka från Moskva till Frankrike. Det vet du förstås, för du fick ju också stanna i Moskva ett tag för vår skull. Jag kom till Paris den trettonde december. Papsen säger att jag kom som ljusets drottning till dem, som en riktig Lucia.
I dag fyller jag fyra år. Pappa och papsen har förklarat att de så gärna ville ha barn tillsammans. De kunde inte att göra det i Frankrike eller i Sverige, så därför fick de åka ända till dig i Ryssland. Jag vet inte var det ligger, bara att det är ännu längre bort än Sverige, där farmor och farfar bor. Och att det är så långt dit att man måste åka flygplan.
Först fick jag inte flyga. Det var därför vi fick stanna i Moskva så länge. Jag hade bara ett ryskt pass och franska konsulatet ville inte ge mig några franska papper. Inte ens ett visum fick jag. Papsen skrev till en ambassadör han träffat och de fick skaffa en advokat i Paris som skrev till utrikesdepartementet; så en dag fick jag ett speciellt papper för att åka hem till Frankrike, även om det bara gällde en gång.
Frankrike blev faktiskt dömt i Europadomstolen för mänskliga rättigheter, för att de gjort fel och inte gav alla barn som mig sina franska papper. Vi kallades Frankrikes fantombarn, för att vi fanns men ändå inte. Ändå dröjde det jättelänge till innan de rättade till vad de gjort fel. Man skulle kunna tro att Frankrike ändå tyckte att de skulle få bestämma själva. Jag hann bli nästan tre och ett halvt innan jag fick bli fransyska på riktigt. Nu är jag i alla fall inget spöke längre och vi kan resa till Sverige och hälsa på familjen där.
Alla mina kompisar har en mamma. När vi skulle göra en present i skolan sa fröken att Mors dag också är Papsens dag, för att du bor så långt bort. Ingen av mina kompisar har en papsen som jag, men jag har en mamma som dem. Ibland leker jag att jag är mamma till mina dockor, men jag har inte fått någon morsdagspresent ännu. Äh, jag bara skojar.
Somliga tror att bara för att jag har två pappor, så har jag inga vuxna flickor i mitt liv. Ja, jag vet att det heter kvinnor egentligen. Så är det i alla fall inte. Jag har massor av stora flickor runt mig. I skolan har jag två fröknar och en hjälpfröken. Och jag har min kompis Victoire och hennes mamma Sophie och jag har farmor i Sverige och mamie i Frankrike. Pappa och papsen har en massa tjejkompisar. Ibland får jag låna deras läppstift och måla mig. En tant på teve sa att man måste ha kvinnliga förebilder. Det var ett väldigt krångligt ord, men jag har i alla fall en massa bilder på kvinnor, både före, efter och vid sidan om. En del har läppstift, andra inte. Varför måste somliga bestämma hur många sådana bilder man ska ha? Det beror väl på hur duktiga de är på att visa mig saker?
En annan kompis, Alice, har ingen pappa alls. Hennes mamma säger att pappan är dum och att hon inte vill ha några mer pojkar i huset. Egentligen säger hon ”karlar”, men jag vet att det betyder pojkar. Alice har inga ”manliga förebilder”, säger pappa, men det är det ingen som verkar bry sig om. Varför ska somliga då tjata om mina kvinnliga sådana?
Jag har två kärlekar. Det är pappa och papsen. Jag älskar dem och jag vet att de älskar mig. Jag älskar dig också, mamma, fast jag inte känner dig. Men pappa och papsen säger att de är så lyckliga för att du hjälpte dem att få mig. De älskar mig så mycket att det nästan rinner över, säger de, och jag vet att det är sant.
”Stackars flicka”, sa en tant, ”som inte har sin mamma”. Louis, en pojke i min förskoleklass, är adopterad. Han har en mamma och en pappa här i Paris, men han känner inte sin andra mamma och pappa i Columbia där han föddes. Han undrar också vilka de är. ”Men vilken tur han har som fick komma till Frankrike och bli adopterad av Joëlle och Laurent”, sa en mamma till en annan. Varför är det synd om mig och inte om honom? Jag bor ju med min biologiska pappa.
På teve såg jag att några tycker att det är konstigt att två pojkar kan bo tillsammans. Det förstår inte jag. Alla säger att alla är lika mycket värda och att alla kan göra vilket jobb de vill, att alla ska tjäna lika mycket pengar, alla ska vara mamma- eller pappalediga och allt det där. Varför får inte en pojke älska en pojke då, om han vill? Eller en flicka och en annan flicka? De där personerna måste ha missat någonting, om de inte förstår att de har fel. Har de inte fattat vad kärlek är? Kanske den aldrig har svämmat över hos dem?
Och så säger de att man inte borde få be någon annan om hjälp om man vill ha barn och inte kan själv. Då skulle pappa och papsen inte ha fått lov att fråga dig och du skulle inte få bestämma själv om du ville hjälp till. Men det är märkligt: papsen säger att du får lov att ge bort din livmoder, men du får inte låna ut den medan du har den kvar. Är inte det väldigt konstigt? Skulle du hellre ha skänkt din mage än att låna ut den?
Jag skulle inte vilja byta bort pappa eller papsen mot någon. Du blir väl inte ledsen när jag säger så? Jag har världens bästa föräldrar och kärlek från alla håll och kanter. Jag äter grönsaker och frukt varje dag, och jag får en liten bit choklad om jag äter upp allt på tallriken på lunchen. Jag går i skolan och har många kompisar. Jag skrattar varje dag och hittar på en massa bus. Jag sover på natten och kan gå upp och kissa själv. Jag kan räkna till mer än tjugo på franska, svenska och engelska Och så kan jag cykla utan stödhjul!
Räcker inte det? Varför ska en del människor bestämma att man inte kan bo med två pappor? Varför ska en farbror och en tant som är gifta och som har barn tillsammans, bestämma att ingen annan får skaffa barn på något annat vis? Varför räcker det inte med kärlek?
Visst är det märkligt egentligen? Här går vi och tycker att vi är lyckliga – och så sitter det någon som vi aldrig ens har träffat, som säger att vi inte har det så bra som tror att vi har det. Bara för att vi inte lever som dem?
Hur gör du, mamma, som har tre barn men ingen man? Säger folk konstiga saker till dig också?
Nu måste jag sluta, för papsen och jag ska baka en tårta. I eftermiddag ska jag ha födelsedagskalas. Det kommer båda pojkar och flickor, för den som undrar. Och några mammor. Oj! Vi kanske borde ha bett om lov först?
Kram från Adèle
”Adèle” är en påhittad flicka. Även om hon har likheter med min egen dotter, så förblir hennes tankar och situation i brevet mitt eget verk.
I motsats till vad någon läsare förstått, så försöker jag alltså inte att lägga orden i min dotters mun eller låtsas att det är hon som skriver.
Mer än till mig och min familj ska kopplingen snarare ses till min roman Moscow Baby. Den är också skönlitterär men bygger på många egna upplevelser i samband med surrogatmödraskapet.
Pariskillarna Jacob och Victor vill skaffa barn. Vägen för dem till en surrogatmamma i Moskva och ett land där homofobin ligger som en mörk dimma över deras redan svåra val. Det blir inte enklare av att deras tillvägagångssätt kan leda till både böter och fängelse hemma i Frankrike.
Vi får följa svenske Jacobs och franske Victors både känslosamma och strapatsfyllda färd till Moskva, men det blir också en inre resa. Gör de rätt? Vad händer om och när de kommer tillbaka till Paris? Håller kärleken mellan dem? Är barnet ett bevis på deras starka band eller är drivkraften en annan? Omgivningens reaktioner och inblandning rör upp starka känslor och skapar konflikter från oväntat håll.
Moscow Baby är en laddad relationsroman om kärlek, uppoffringar, rädsla och drömmar.
En vecka efter det att mina sex noveller på Hoi Förlag blivit ljudböcker är det fantastiskt att se hur väl mottagna de blivit.
Lunatique ligger på fjärde plats på Storytels erotiklista. Före Lunatique ligger tre andra noveller från Hoi. Härligt lagarbete!
Novellerna om Ann-Sofi Munter ligger på andra, tredje respektive sjätteplats på novellistan. Soldier är inte långt efter på fin tioendeplats. Soldier finns ju också som bonus i slutet på Moscow Baby, för den som ännu inte hunnit läsa/ lyssna på den.
Vi hörs, och ses, snart igen 😉