• hakan@hakanlindgren.com

Etikettarkiv moscowbaby

2017 är över, länge leve 2018 :-)

God fortsättning!

2017 är tillända och året förde med sig så mycket kul.

Inte minst kom min andra roman, Moscow Baby,  ut med buller och bång. 21 oktober var det premiär, men redan dagen innan hade vi stor releasefest på Laika Hornhuset i Stockholm. Det blev mingelbilder i båda Gala Magazine och i QX. Tack Alexander Erwik för organisationen av den!

Dessförinnan hade jag också ”förfest” för Moscow Baby på Bokmässan i Göteborg 1:e oktober.

Tillsammans med familjen gästade vi Malou efter tio som visades 21 november. Det var en mycket trevlig upplevelse.

Under hösten har dessutom flera tidningsintervjuer gjorts, som jag är riktigt nöjd med, inte minst den i QX novembernummer.

Jag lät också en fyraårig flicka skriva brev till sin surrogatmamma och fick oerhört många positiva kommentarer (och några mindre så).

På våren släpptes Att raka en zebra som pocket. Ett nytt format för mig 🙂

Jag var också med med novellerna Rickyland i Över en sommarfika och med Jag kan inte andas i Över en fika i Svea RikeAriton Förlag.

Mina noveller hos Hoi Förlag (som ju också ger ut mina romaner) släpptes också som ljudböcker och syntes på nytt på topplistorna hos bland andra Storytel. Lunatique låg bland annat på en hedervärd femteplats bland erotiska noveller.

Under Bokmässan blev jag också intervjuad av Dennis på Ariton och fick vara med i deras podcast om personlig utveckling.

Jag har säkert glömt någonting, men det är ju å andra sidan bara att skrolla ned på min förstasida/ blogg 😉

2018 är här, men en massa spännande.

Jag arbetar hårt på min tredje roman, den helt fristående sådan som går under arbetsnamnet En fallen man. Jag har en deadline för utgivning 12 november och hoppas att jag kan hålla den.

Samtidigt skall jag vara med i ytterligare en antologi hos Ariton på temat Under ytan. Den här novellsamlingen skiljer sig från de tidigare, i det att alla berättelser ska vara självbiografiska och tala om det som inte syns utåt.
Ämnet är stort och Petra Ariton vill göra mer än bara en bok. Jag kommer också att delta med en krönika i deras webbtidning CoachingGuiden och även med ett eget avsnitt I deras webbradio. Otroligt roligt och spännande (och lite nervöst). Återkommer med mer om det.

Ariton har dessutom nyligen gått ut med inbjudan till en ny antologi, på temat HBTQ. Inspiration till det var bland annat det samtal Niclas Christoffer, Kristina Boman och jag hade på Hois scen under Bokmässan 2017. Mycket smickrande för vår del!

Sedan har jag förstås en del hemliga projekt också, som sig bör 😉

Och som sagt, god fortsättning till alla!

 

 

Biblioteken tipsar om HBTQ-litteratur

 

Allt fler bibliotek tipsar nu om bra HBTQ-litteratur. Nyligen hittade jag bland annat följande hos Värmdö Bibliotek, med både Att raka en zebra och Moscow Baby.

Även biblioteket i Laholm har en liknande lista.

Biblioteket i Härnösand har en särskild Regnbågshylla,

På nätet finns det flera bibliotek med egna regnbågshyllor, exempelvis Mina Bibliotek och BiblioteketMitt.

Böckerna finns förstås på många andra bibliotek också. Låna på 😉

 

”Fet lista” ¨på mellandagskul i Stockholm

 

Ja, tyvärr upptäckte jag det här en dag för sent, men roligt att bli uppmärksammad så här ändå 🙂

StockholmDirekt har en lista på Mellandagskul i Stockholm, och gissa vad som dyker upp under ”Finkultur”?

Igår, den 28/12, var det dags för Bögbokcirkeln på Bitter Pills. Skall bli mycket spännande att hära eller läsa hur det gick!

 

Signering hos Akademibokhandeln i Växjö 23 december

 

Dan före doppardan – sista dagen före julafton – är en lördag. Jag hoppas att inte alla redan köpt sina julklappar!

Då står jag nämligen hos Akademibokhandeln i Växjö City från klockan 12 till 16 och signerar. Om du är i stan – välkommen dit! Fixa en julklapp eller två och prata bort en stund med undertecknad 😉

Adressen? Sandgärdsgatan 15, mitt i stan.

 

 

En riktigt fin recension av Moscow Baby

Villa Freja ger Moscow Baby fyra (+) stjärnor och börjar sin recension med ”Vilken wow-bok”.

Hon skriver också: ”… en oerhört välskriven berättelse.”

Läs hela recensionen hos Villa Freja!

 

 

 

Lucia kommer med ljus

 

 

 

Jag har berättat det tidigare, men Lucia är så speciell för vår familj, mer än för de flesta, vill jag tro.

Den 13:e december 2013 kom vår Maïa hem till Frankrike, nästan två månader gammal. Min man och jag hämtade henne på bb i Moskva när hon var fyra dagar och under nästan två månader bodde vi i lägenheten vi hyrt vid Ulitsa Prechistenka. Det tog evigheter att få våra franska papper, mycket längre än våra ryska visum skulle räcka. Därför fick jag åka hem i början på december, själv, och lämna Alexandre och Maïa i Moskva. Det var en mardröm, men vi hade inte något val.

Så två veckor senare fick vi ett inresetillstånd till Frankrike för Maïa och de kunde ta planet till Paris. Väntan på Charles de Gaulle-flygplatsen var evighetslång, men jag fick sällskap av Maïas blivande franska gudmor (vi bad henne av bli det just på flygplatsen, när vi alla senare lugnat oss lite) och hennes pojkvän.

När Alexandre dök upp i dörren ut mot vänthallen med Maïa i bärsele och bagaget bakom sig släppte all spänning och glädjetårarna strömmade ymnigt, mycket ymnigt.

I dag är det fyra år sedan. Jag arbetar på en svensk bank i Luxemburg där vi firar Lucia varje år. Från 2014, när Maïa var drygt ett år, deltar vi två i lussetåget, i år alltså för fjärde gången. Själv har jag avancerat till Lucia-general (vilket innebär att organisera tåget, införskaffa glögg, pepparkakor och lussebullar och lite annat smått och got till alla barn som också är med)  😉

Traditioner är viktigt, kanske särskilt om man bor utomlands och man vill förmedla den nationella identiteten och allt det för med sig. Maïa är svensk, fransk men också rysk. Om just det sistnämnda kan vi inte så mycket, så vi koncentrerar oss på svenskt och franskt för tillfället. Det ryska får vi undersöka tillsammans lite senare.

Trevlig Lucia!

 

 

 

 

Nyanserad intervju i Göteborgs Fria Tidning

 

Gustav PåhlssonGöteborgs Fria Tidning intervjuade mig för ett tag sedan och jag har varit nyfiken på att se slutresultatet. Vi hade ett mycket trevligt samtal och Gustav skickade mig utdrag innan för godkännande. Jag blev inte besviken 🙂

Här kommer några klipp från intervjun, men läs den gärna i sin helhet här.

”Genom en surrogatmamma uppfylldes deras önskan om att skaffa barn. I dag är dottern Maïa fyra år gammal och i den nya romanen Moscow Baby berättar Håkan Lindgren delvis fiktivt, delvis verklighetsbaserat om den långa resan.”

Kultur.

I Håkan Lindgrens nya roman Moscow Baby får vi följa fransmannen Victor och svensken Jacob och deras liv i Paris innerstad. När de bestämmer sig för att skaffa barn tillsammans ställs de inför en stor utmaning, i Frankrike är det inte tillåtet för samkönade par att adoptera och att flytta till Sverige går inte. Via kontakter på internet får de upp ögonen för möjligheten att försöka med en surrogatmamma – i Moskva.

Förutom bokens karaktärer och en del utvecklande händelser är väldigt mycket hämtat från verkligheten i denna relationsroman.”

”Jag känner flera par som haft problem med att få barn och vissa har lyckats, vissa har det inte. I boken handlar det om en familjekonstellation som kallas regnbågsfamilj, men i mångt och mycket är den som vilken annan familj som helst, säger han.”

P.S. På bilden min underbara lilla familj: Alexandre, Maïa och undertecknad 🙂

 

Få ”Att raka en zebra” för halva priset när du köper ”Moscow Baby”

Julerbjudande!

När du köper ”Moscow Baby” direkt från Hoi Förlag får du ”Att raka en zebra” till halva priset 🙂 Båda böcker inbundna, förstås. Lägg dem i varukorgen, så sköter Hoi Förlag Shop resten!

Där finns också många andra spännande julklappstips …

P.S. Håll med om att de är jäkligt snygga tillsammans 😉

 

Nu kan du rösta inför QX gaygala 2018!

Nu kan du rösta/ nominera till QX Gaygala 2018! Via länken nedan hittar du alla kategorier. Klicka sedan på NOMINERA HÄR, efter alla förslag på nomineringar.

Bland kategorierna finns ÅRETS BOK. Jag hoppas att du röstar och blir förstås extra glad om du lägger din röst på MOSCOW BABY. Då ger du boken och mig en chans att komma till finalen

Några röster om Moscow Baby:

“TACK för en underbar roman.”, “… lätt att läsa in en så välskriven bok med flyt, hjärta, kött och blod.” Christoffer Svensson, inläsare av ljudboken

”Stark, gripande & vackert skriven!” Jenniesboklista

Kom igen och rösta nu!

 

 

Brev från en fyraåring till sin surrogatmamma

Hej mamma,

Det är Adèle som skriver. Adèle, din dotter. Kommer du ihåg mig? Jag måste få fråga dig några saker.

Jag måste erkänna att jag inte minns dig så mycket. Inte alls, faktiskt, fast jag vet att du finns och att du heter Irina. Pappa och papsen har berättat om dig, men att du bor långt bort. De har sagt att när jag föddes var jag med dig på sjukhuset i Moskva i fyra dagar, innan jag fick komma med dem till hem lägenheten de hyrt.

När jag var två månader flyttade vi tillbaka från Moskva till Frankrike. Det vet du förstås, för du fick ju också stanna i Moskva ett tag för vår skull. Jag kom till Paris den trettonde december. Papsen säger att jag kom som ljusets drottning till dem, som en riktig Lucia.

I dag fyller jag fyra år. Pappa och papsen har förklarat att de så gärna ville ha barn tillsammans. De kunde inte att göra det i Frankrike eller i Sverige, så därför fick de åka ända till dig i Ryssland. Jag vet inte var det ligger, bara att det är ännu längre bort än Sverige, där farmor och farfar bor. Och att det är så långt dit att man måste åka flygplan.

Först fick jag inte flyga. Det var därför vi fick stanna i Moskva så länge. Jag hade bara ett ryskt pass och franska konsulatet ville inte ge mig några franska papper. Inte ens ett visum fick jag. Papsen skrev till en ambassadör han träffat och de fick skaffa en advokat i Paris som skrev till utrikesdepartementet; så en dag fick jag ett speciellt papper för att åka hem till Frankrike, även om det bara gällde en gång.

Frankrike blev faktiskt dömt i Europadomstolen för mänskliga rättigheter, för att de gjort fel och inte gav alla barn som mig sina franska papper. Vi kallades Frankrikes fantombarn, för att vi fanns men ändå inte. Ändå dröjde det jättelänge till innan de rättade till vad de gjort fel. Man skulle kunna tro att Frankrike ändå tyckte att de skulle få bestämma själva. Jag hann bli nästan tre och ett halvt innan jag fick bli fransyska på riktigt. Nu är jag i alla fall inget spöke längre och vi kan resa till Sverige och hälsa på familjen där.

Alla mina kompisar har en mamma. När vi skulle göra en present i skolan sa fröken att Mors dag också är Papsens dag, för att du bor så långt bort. Ingen av mina kompisar har en papsen som jag, men jag har en mamma som dem. Ibland leker jag att jag är mamma till mina dockor, men jag har inte fått någon morsdagspresent ännu. Äh, jag bara skojar.

Somliga tror att bara för att jag har två pappor, så har jag inga vuxna flickor i mitt liv. Ja, jag vet att det heter kvinnor egentligen. Så är det i alla fall inte. Jag har massor av stora flickor runt mig. I skolan har jag två fröknar och en hjälpfröken. Och jag har min kompis Victoire och hennes mamma Sophie och jag har farmor i Sverige och mamie i Frankrike. Pappa och papsen har en massa tjejkompisar. Ibland får jag låna deras läppstift och måla mig. En tant på teve sa att man måste ha kvinnliga förebilder. Det var ett väldigt krångligt ord, men jag har i alla fall en massa bilder på kvinnor, både före, efter och vid sidan om. En del har läppstift, andra inte. Varför måste somliga bestämma hur många sådana bilder man ska ha? Det beror väl på hur duktiga de är på att visa mig saker?

En annan kompis, Alice, har ingen pappa alls. Hennes mamma säger att pappan är dum och att hon inte vill ha några mer pojkar i huset. Egentligen säger hon ”karlar”, men jag vet att det betyder pojkar. Alice har inga ”manliga förebilder”, säger pappa, men det är det ingen som verkar bry sig om. Varför ska somliga då tjata om mina kvinnliga sådana?

Jag har två kärlekar. Det är pappa och papsen. Jag älskar dem och jag vet att de älskar mig. Jag älskar dig också, mamma, fast jag inte känner dig. Men pappa och papsen säger att de är så lyckliga för att du hjälpte dem att få mig. De älskar mig så mycket att det nästan rinner över, säger de, och jag vet att det är sant.

”Stackars flicka”, sa en tant, ”som inte har sin mamma”. Louis, en pojke i min förskoleklass, är adopterad. Han har en mamma och en pappa här i Paris, men han känner inte sin andra mamma och pappa i Columbia där han föddes. Han undrar också vilka de är. ”Men vilken tur han har som fick komma till Frankrike och bli adopterad av Joëlle och Laurent”, sa en mamma till en annan. Varför är det synd om mig och inte om honom? Jag bor ju med min biologiska pappa.

På teve såg jag att några tycker att det är konstigt att två pojkar kan bo tillsammans. Det förstår inte jag. Alla säger att alla är lika mycket värda och att alla kan göra vilket jobb de vill, att alla ska tjäna lika mycket pengar, alla ska vara mamma- eller pappalediga och allt det där. Varför får inte en pojke älska en pojke då, om han vill? Eller en flicka och en annan flicka? De där personerna måste ha missat någonting, om de inte förstår att de har fel. Har de inte fattat vad kärlek är? Kanske den aldrig har svämmat över hos dem?

Och så säger de att man inte borde få be någon annan om hjälp om man vill ha barn och inte kan själv. Då skulle pappa och papsen inte ha fått lov att fråga dig och du skulle inte få bestämma själv om du ville hjälp till. Men det är märkligt: papsen säger att du får lov att ge bort din livmoder, men du får inte låna ut den medan du har den kvar. Är inte det väldigt konstigt? Skulle du hellre ha skänkt din mage än att låna ut den?

Jag skulle inte vilja byta bort pappa eller papsen mot någon. Du blir väl inte ledsen när jag säger så? Jag har världens bästa föräldrar och kärlek från alla håll och kanter. Jag äter grönsaker och frukt varje dag, och jag får en liten bit choklad om jag äter upp allt på tallriken på lunchen. Jag går i skolan och har många kompisar. Jag skrattar varje dag och hittar på en massa bus. Jag sover på natten och kan gå upp och kissa själv. Jag kan räkna till mer än tjugo på franska, svenska och engelska Och så kan jag cykla utan stödhjul!

Räcker inte det? Varför ska en del människor bestämma att man inte kan bo med två pappor? Varför ska en farbror och en tant som är gifta och som har barn tillsammans, bestämma att ingen annan får skaffa barn på något annat vis? Varför räcker det inte med kärlek?

Visst är det märkligt egentligen? Här går vi och tycker att vi är lyckliga – och så sitter det någon som vi aldrig ens har träffat, som säger att vi inte har det så bra som tror att vi har det. Bara för att vi inte lever som dem?

Hur gör du, mamma, som har tre barn men ingen man? Säger folk konstiga saker till dig också?

Nu måste jag sluta, för papsen och jag ska baka en tårta. I eftermiddag ska jag ha födelsedagskalas. Det kommer båda pojkar och flickor, för den som undrar. Och några mammor. Oj! Vi kanske borde ha bett om lov först?

Kram från Adèle


”Adèle” är en påhittad flicka. Även om hon har likheter med min egen dotter, så förblir hennes tankar och situation i brevet mitt eget verk.

I motsats till vad någon läsare förstått, så försöker jag alltså inte att lägga orden i min dotters mun eller låtsas att det är hon som skriver.

Mer än till mig och min familj ska kopplingen snarare ses till min roman Moscow BabyDen är också skönlitterär men bygger på många egna upplevelser i samband med surrogatmödraskapet.

Pariskillarna Jacob och Victor vill skaffa barn. Vägen för dem till en surrogatmamma i Moskva och ett land där homofobin ligger som en mörk dimma över deras redan svåra val. Det blir inte enklare av att deras tillvägagångssätt kan leda till både böter och fängelse hemma i Frankrike.

Vi får följa svenske Jacobs och franske Victors både känslosamma och strapatsfyllda färd till Moskva, men det blir också en inre resa. Gör de rätt? Vad händer om och när de kommer tillbaka till Paris? Håller kärleken mellan dem? Är barnet ett bevis på deras starka band eller är drivkraften en annan? Omgivningens reaktioner och inblandning rör upp starka känslor och skapar konflikter från oväntat håll.

Moscow Baby är en laddad relationsroman om kärlek, uppoffringar, rädsla och drömmar.