I morse på väg till jobbet, hörde jag på fransk radio att man efterlyser blodgivare. Lagren minskar och man ber alla att donera. Jättebra uppmaning.
Jag skulle gärna ge blod. Men, jag är homosexuell. I Frankrike var det förbjudet att ge blod för homosexuella, fram tills 11 juli 2016 (alltså till för bara ett och ett halvt år sedan). Då kom den stora nyheten om det framåtskridande Frankrike – också homosexuella får donera blod. Att det varit helt förbjudet tidigare kan förstås förklaras med AIDS, men när slutade det att vara lika med ”bögpest”? Jag bara undrar …
På den officella hemsidan för bloddonation i Frankrike, EFS, kan man göra ett test för att se om man är lämplig som blodgivare. Man får svara på 13 frågor om blodtransfusion, operationer senaste tiden, nyligen gjorda tatueringar mm, samt om man haft flera sexuella partners de fyra sista månaderna. Om man kan svara nej på alla frågorna är man princip lämplig som blodgivare. ”En medlem av det medicinska teamet bestämmer er kapacitet att lämna blod”, får man sedan veta.
Det är klart att 13 frågor inte kan ta hänsyn till allt. Exempelvis vill man tydligen inte på sajten ställa frågan om du är homosexuell. Som homosexuell måste du nämligen ha levt i celibat minst 12 månader. Ett år! med andra ord. Som heterosexuell får man lov att ha levt rullan fram till fyra månader innan blodgivning. Jag undrar just hur många homosexuella blodgivare de får med det, eller om det kanske, kanske (jag har bara ett pyttelitet tvivel) är ett politiskt spel för att kunna säga att Frankrike är ett tolerant land där allas värde är lika …
Så sent som 28 december 2017 avslog man begäran om att ta bort celibatkravet. Man hänvisar till att HIV är 70 gånger vanligare hos män som har sex med andra män. Ett mycket gott argument i sig, det tycker jag verkligen. Men, finns det inget annat sätt att mäta risken än att dra alla homosexuella över en kant? Ska alla homosexuella som lever i parförhållanden, med eller utan barn, likställas med de som besöker vissa klubbar, backrooms mm och har oskyddat sex? För sådana ställen finns, i Paris och säkert i andra stora städer. År 2018 borde man inte behöva ta sådana drastiska åtgärder för att komma åt problemet med smittrisk.
Om jag vore tvungen att ta emot blod från någon annan, så skulle jag önska att blodet var testat, oavsett vem det kommer från, bade för HIV och andra sjukdomar. Jag kan inte annat än att tycka att fransmännens sätt att kräva celibat av homosexuella (vilket alltså innebär att du inte ens får älska med den du lever med, om du inte är ensamstående, en enda gång under tolv månader), är en enorm diskriminering mot HBTQ-samhället. Men det är ju bara min åsikt, förstås …
Moscow baby, inbunden 3D
I går kväll fick jag en kort men väldigt fin recension av Moscow Baby, av Jan Pålsson som i december också läst Att raka en zebra med väldigt positiv kritik.
Så här säger Jan:
God fortsättning!
2017 är tillända och året förde med sig så mycket kul.
Inte minst kom min andra roman, Moscow Baby, ut med buller och bång. 21 oktober var det premiär, men redan dagen innan hade vi stor releasefest på Laika Hornhuset i Stockholm. Det blev mingelbilder i båda Gala Magazine och i QX. Tack Alexander Erwik för organisationen av den!
Dessförinnan hade jag också ”förfest” för Moscow Baby på Bokmässan i Göteborg 1:e oktober.
Tillsammans med familjen gästade vi Malou efter tio som visades 21 november. Det var en mycket trevlig upplevelse.
Under hösten har dessutom flera tidningsintervjuer gjorts, som jag är riktigt nöjd med, inte minst den i QX novembernummer.
Jag lät också en fyraårig flicka skriva brev till sin surrogatmamma och fick oerhört många positiva kommentarer (och några mindre så).
På våren släpptes Att raka en zebra som pocket. Ett nytt format för mig 🙂
Jag var också med med novellerna Rickyland i Över en sommarfika och med Jag kan inte andas i Över en fika i Svea Rike på Ariton Förlag.
Mina noveller hos Hoi Förlag (som ju också ger ut mina romaner) släpptes också som ljudböcker och syntes på nytt på topplistorna hos bland andra Storytel. Lunatique låg bland annat på en hedervärd femteplats bland erotiska noveller.
Under Bokmässan blev jag också intervjuad av Dennis på Ariton och fick vara med i deras podcast om personlig utveckling.
Jag har säkert glömt någonting, men det är ju å andra sidan bara att skrolla ned på min förstasida/ blogg 😉
2018 är här, men en massa spännande.
Jag arbetar hårt på min tredje roman, den helt fristående sådan som går under arbetsnamnet En fallen man. Jag har en deadline för utgivning 12 november och hoppas att jag kan hålla den.
Samtidigt skall jag vara med i ytterligare en antologi hos Ariton på temat Under ytan. Den här novellsamlingen skiljer sig från de tidigare, i det att alla berättelser ska vara självbiografiska och tala om det som inte syns utåt.
Ämnet är stort och Petra Ariton vill göra mer än bara en bok. Jag kommer också att delta med en krönika i deras webbtidning CoachingGuiden och även med ett eget avsnitt I deras webbradio. Otroligt roligt och spännande (och lite nervöst). Återkommer med mer om det.
Ariton har dessutom nyligen gått ut med inbjudan till en ny antologi, på temat HBTQ. Inspiration till det var bland annat det samtal Niclas Christoffer, Kristina Boman och jag hade på Hois scen under Bokmässan 2017. Mycket smickrande för vår del!
Sedan har jag förstås en del hemliga projekt också, som sig bör 😉
Och som sagt, god fortsättning till alla!
Allt fler bibliotek tipsar nu om bra HBTQ-litteratur. Nyligen hittade jag bland annat följande hos Värmdö Bibliotek, med både Att raka en zebra och Moscow Baby.
Även biblioteket i Laholm har en liknande lista.
Biblioteket i Härnösand har en särskild Regnbågshylla,
På nätet finns det flera bibliotek med egna regnbågshyllor, exempelvis Mina Bibliotek och BiblioteketMitt.
Böckerna finns förstås på många andra bibliotek också. Låna på 😉
Ja, tyvärr upptäckte jag det här en dag för sent, men roligt att bli uppmärksammad så här ändå 🙂
StockholmDirekt har en lista på Mellandagskul i Stockholm, och gissa vad som dyker upp under ”Finkultur”?
Igår, den 28/12, var det dags för Bögbokcirkeln på Bitter Pills. Skall bli mycket spännande att hära eller läsa hur det gick!
Gör som RFSL Stockholms Bögbokcirkel: läs och diskutera Moscow Baby!
Villa Freja ger Moscow Baby fyra (+) stjärnor och börjar sin recension med ”Vilken wow-bok”.
Hon skriver också: ”… en oerhört välskriven berättelse.”
Läs hela recensionen hos Villa Freja!
Bland alla julförberedelser hann vi i helgen med att fira lilla julafton hos mamie (franska farmor) i Gérardmer. Maïa fick julklappar (för andra gången redan och julafton är fortfarande nästan en vecka bort …).
Vi vuxna fick njuta av franska traditioner med sniglar och gåslever. Sniglar (escargots) är faktiskt gott och det smälta vitlökssmöret gör inte saken värre. Jag vet att jag inte borde äta gåslever, jag är fullt emot hur de tvångsmatar gässen för att få gåslevern som den ska (?!) vara. Ändå äter jag den, trots det dåliga samvetet …
Och så hann vi med en snögubbe, med morotsnäsa, öron av kottar, ögon av stenar och hår (maken är trots allt frisör 😉 ) Vad tycks om vår familjeselfie?
I dag fyller Maïa 50! Inte år, förstås, men dock månader. Tänk vad tiden går. Grattis på födelsedagen, älskling, säger i alla fall papsen. Alex (maken, tillika papa) säger. ”Typiskt papsen att räkna ut såna saker!” Han älskar inte matte, papa.
Mitt i allt julandet försöker jag skriva. Tredje romanen, En fallen man, ligger just nu på 225 sidor men är långt ifrån färdig. Jag gissar att den hamnar strax över 300 sidor som de tidigare.
Därefter väntar den tredje fristående delen om Jacob och Victor. Ämnet är helt annorlunda jämfört med Att raka en zebra och Moscow Baby och det ska bli grymt spännande att skriva den.
Apropå väntan, så borde jag/ vi denna vecka få veta vem som gått till final i QX gaygala 2018. Moscow Baby finns ju att nominera/ rösta på bland alla andra … Nervkittlande, minst sagt. Förresten, om du inte redan röstat/ nominerat, gör det! Länken har du här 😉
Klockan är sju, snart dags för lunch … Nej, nej, riktigt så länge har jag inte varit upp, men frukosten är avklarad och jag är på kontoret. Då kör vi ett litet skrivarpass innan kollegorna kommer in och telefonerna börjar ringar. Ha en fin vecka!
Jag har berättat det tidigare, men Lucia är så speciell för vår familj, mer än för de flesta, vill jag tro.
Den 13:e december 2013 kom vår Maïa hem till Frankrike, nästan två månader gammal. Min man och jag hämtade henne på bb i Moskva när hon var fyra dagar och under nästan två månader bodde vi i lägenheten vi hyrt vid Ulitsa Prechistenka. Det tog evigheter att få våra franska papper, mycket längre än våra ryska visum skulle räcka. Därför fick jag åka hem i början på december, själv, och lämna Alexandre och Maïa i Moskva. Det var en mardröm, men vi hade inte något val.
Så två veckor senare fick vi ett inresetillstånd till Frankrike för Maïa och de kunde ta planet till Paris. Väntan på Charles de Gaulle-flygplatsen var evighetslång, men jag fick sällskap av Maïas blivande franska gudmor (vi bad henne av bli det just på flygplatsen, när vi alla senare lugnat oss lite) och hennes pojkvän.
När Alexandre dök upp i dörren ut mot vänthallen med Maïa i bärsele och bagaget bakom sig släppte all spänning och glädjetårarna strömmade ymnigt, mycket ymnigt.
I dag är det fyra år sedan. Jag arbetar på en svensk bank i Luxemburg där vi firar Lucia varje år. Från 2014, när Maïa var drygt ett år, deltar vi två i lussetåget, i år alltså för fjärde gången. Själv har jag avancerat till Lucia-general (vilket innebär att organisera tåget, införskaffa glögg, pepparkakor och lussebullar och lite annat smått och got till alla barn som också är med) 😉
Traditioner är viktigt, kanske särskilt om man bor utomlands och man vill förmedla den nationella identiteten och allt det för med sig. Maïa är svensk, fransk men också rysk. Om just det sistnämnda kan vi inte så mycket, så vi koncentrerar oss på svenskt och franskt för tillfället. Det ryska får vi undersöka tillsammans lite senare.
Trevlig Lucia!
Gustav Påhlsson på Göteborgs Fria Tidning intervjuade mig för ett tag sedan och jag har varit nyfiken på att se slutresultatet. Vi hade ett mycket trevligt samtal och Gustav skickade mig utdrag innan för godkännande. Jag blev inte besviken 🙂
Här kommer några klipp från intervjun, men läs den gärna i sin helhet här.
”Genom en surrogatmamma uppfylldes deras önskan om att skaffa barn. I dag är dottern Maïa fyra år gammal och i den nya romanen Moscow Baby berättar Håkan Lindgren delvis fiktivt, delvis verklighetsbaserat om den långa resan.”
”Kultur.
I Håkan Lindgrens nya roman Moscow Baby får vi följa fransmannen Victor och svensken Jacob och deras liv i Paris innerstad. När de bestämmer sig för att skaffa barn tillsammans ställs de inför en stor utmaning, i Frankrike är det inte tillåtet för samkönade par att adoptera och att flytta till Sverige går inte. Via kontakter på internet får de upp ögonen för möjligheten att försöka med en surrogatmamma – i Moskva.
Förutom bokens karaktärer och en del utvecklande händelser är väldigt mycket hämtat från verkligheten i denna relationsroman.”
”Jag känner flera par som haft problem med att få barn och vissa har lyckats, vissa har det inte. I boken handlar det om en familjekonstellation som kallas regnbågsfamilj, men i mångt och mycket är den som vilken annan familj som helst, säger han.”
P.S. På bilden min underbara lilla familj: Alexandre, Maïa och undertecknad 🙂