I morse på väg till jobbet, hörde jag på fransk radio att man efterlyser blodgivare. Lagren minskar och man ber alla att donera. Jättebra uppmaning.
Jag skulle gärna ge blod. Men, jag är homosexuell. I Frankrike var det förbjudet att ge blod för homosexuella, fram tills 11 juli 2016 (alltså till för bara ett och ett halvt år sedan). Då kom den stora nyheten om det framåtskridande Frankrike – också homosexuella får donera blod. Att det varit helt förbjudet tidigare kan förstås förklaras med AIDS, men när slutade det att vara lika med ”bögpest”? Jag bara undrar …
På den officella hemsidan för bloddonation i Frankrike, EFS, kan man göra ett test för att se om man är lämplig som blodgivare. Man får svara på 13 frågor om blodtransfusion, operationer senaste tiden, nyligen gjorda tatueringar mm, samt om man haft flera sexuella partners de fyra sista månaderna. Om man kan svara nej på alla frågorna är man princip lämplig som blodgivare. ”En medlem av det medicinska teamet bestämmer er kapacitet att lämna blod”, får man sedan veta.
Det är klart att 13 frågor inte kan ta hänsyn till allt. Exempelvis vill man tydligen inte på sajten ställa frågan om du är homosexuell. Som homosexuell måste du nämligen ha levt i celibat minst 12 månader. Ett år! med andra ord. Som heterosexuell får man lov att ha levt rullan fram till fyra månader innan blodgivning. Jag undrar just hur många homosexuella blodgivare de får med det, eller om det kanske, kanske (jag har bara ett pyttelitet tvivel) är ett politiskt spel för att kunna säga att Frankrike är ett tolerant land där allas värde är lika …
Så sent som 28 december 2017 avslog man begäran om att ta bort celibatkravet. Man hänvisar till att HIV är 70 gånger vanligare hos män som har sex med andra män. Ett mycket gott argument i sig, det tycker jag verkligen. Men, finns det inget annat sätt att mäta risken än att dra alla homosexuella över en kant? Ska alla homosexuella som lever i parförhållanden, med eller utan barn, likställas med de som besöker vissa klubbar, backrooms mm och har oskyddat sex? För sådana ställen finns, i Paris och säkert i andra stora städer. År 2018 borde man inte behöva ta sådana drastiska åtgärder för att komma åt problemet med smittrisk.
Om jag vore tvungen att ta emot blod från någon annan, så skulle jag önska att blodet var testat, oavsett vem det kommer från, bade för HIV och andra sjukdomar. Jag kan inte annat än att tycka att fransmännens sätt att kräva celibat av homosexuella (vilket alltså innebär att du inte ens får älska med den du lever med, om du inte är ensamstående, en enda gång under tolv månader), är en enorm diskriminering mot HBTQ-samhället. Men det är ju bara min åsikt, förstås …
Bland alla julförberedelser hann vi i helgen med att fira lilla julafton hos mamie (franska farmor) i Gérardmer. Maïa fick julklappar (för andra gången redan och julafton är fortfarande nästan en vecka bort …).
Vi vuxna fick njuta av franska traditioner med sniglar och gåslever. Sniglar (escargots) är faktiskt gott och det smälta vitlökssmöret gör inte saken värre. Jag vet att jag inte borde äta gåslever, jag är fullt emot hur de tvångsmatar gässen för att få gåslevern som den ska (?!) vara. Ändå äter jag den, trots det dåliga samvetet …
Och så hann vi med en snögubbe, med morotsnäsa, öron av kottar, ögon av stenar och hår (maken är trots allt frisör 😉 ) Vad tycks om vår familjeselfie?
I dag fyller Maïa 50! Inte år, förstås, men dock månader. Tänk vad tiden går. Grattis på födelsedagen, älskling, säger i alla fall papsen. Alex (maken, tillika papa) säger. ”Typiskt papsen att räkna ut såna saker!” Han älskar inte matte, papa.
Mitt i allt julandet försöker jag skriva. Tredje romanen, En fallen man, ligger just nu på 225 sidor men är långt ifrån färdig. Jag gissar att den hamnar strax över 300 sidor som de tidigare.
Därefter väntar den tredje fristående delen om Jacob och Victor. Ämnet är helt annorlunda jämfört med Att raka en zebra och Moscow Baby och det ska bli grymt spännande att skriva den.
Apropå väntan, så borde jag/ vi denna vecka få veta vem som gått till final i QX gaygala 2018. Moscow Baby finns ju att nominera/ rösta på bland alla andra … Nervkittlande, minst sagt. Förresten, om du inte redan röstat/ nominerat, gör det! Länken har du här 😉
Klockan är sju, snart dags för lunch … Nej, nej, riktigt så länge har jag inte varit upp, men frukosten är avklarad och jag är på kontoret. Då kör vi ett litet skrivarpass innan kollegorna kommer in och telefonerna börjar ringar. Ha en fin vecka!
Jag har berättat det tidigare, men Lucia är så speciell för vår familj, mer än för de flesta, vill jag tro.
Den 13:e december 2013 kom vår Maïa hem till Frankrike, nästan två månader gammal. Min man och jag hämtade henne på bb i Moskva när hon var fyra dagar och under nästan två månader bodde vi i lägenheten vi hyrt vid Ulitsa Prechistenka. Det tog evigheter att få våra franska papper, mycket längre än våra ryska visum skulle räcka. Därför fick jag åka hem i början på december, själv, och lämna Alexandre och Maïa i Moskva. Det var en mardröm, men vi hade inte något val.
Så två veckor senare fick vi ett inresetillstånd till Frankrike för Maïa och de kunde ta planet till Paris. Väntan på Charles de Gaulle-flygplatsen var evighetslång, men jag fick sällskap av Maïas blivande franska gudmor (vi bad henne av bli det just på flygplatsen, när vi alla senare lugnat oss lite) och hennes pojkvän.
När Alexandre dök upp i dörren ut mot vänthallen med Maïa i bärsele och bagaget bakom sig släppte all spänning och glädjetårarna strömmade ymnigt, mycket ymnigt.
I dag är det fyra år sedan. Jag arbetar på en svensk bank i Luxemburg där vi firar Lucia varje år. Från 2014, när Maïa var drygt ett år, deltar vi två i lussetåget, i år alltså för fjärde gången. Själv har jag avancerat till Lucia-general (vilket innebär att organisera tåget, införskaffa glögg, pepparkakor och lussebullar och lite annat smått och got till alla barn som också är med) 😉
Traditioner är viktigt, kanske särskilt om man bor utomlands och man vill förmedla den nationella identiteten och allt det för med sig. Maïa är svensk, fransk men också rysk. Om just det sistnämnda kan vi inte så mycket, så vi koncentrerar oss på svenskt och franskt för tillfället. Det ryska får vi undersöka tillsammans lite senare.
Trevlig Lucia!
Hej mamma,
Det är Adèle som skriver. Adèle, din dotter. Kommer du ihåg mig? Jag måste få fråga dig några saker.
Jag måste erkänna att jag inte minns dig så mycket. Inte alls, faktiskt, fast jag vet att du finns och att du heter Irina. Pappa och papsen har berättat om dig, men att du bor långt bort. De har sagt att när jag föddes var jag med dig på sjukhuset i Moskva i fyra dagar, innan jag fick komma med dem till hem lägenheten de hyrt.
När jag var två månader flyttade vi tillbaka från Moskva till Frankrike. Det vet du förstås, för du fick ju också stanna i Moskva ett tag för vår skull. Jag kom till Paris den trettonde december. Papsen säger att jag kom som ljusets drottning till dem, som en riktig Lucia.
I dag fyller jag fyra år. Pappa och papsen har förklarat att de så gärna ville ha barn tillsammans. De kunde inte att göra det i Frankrike eller i Sverige, så därför fick de åka ända till dig i Ryssland. Jag vet inte var det ligger, bara att det är ännu längre bort än Sverige, där farmor och farfar bor. Och att det är så långt dit att man måste åka flygplan.
Först fick jag inte flyga. Det var därför vi fick stanna i Moskva så länge. Jag hade bara ett ryskt pass och franska konsulatet ville inte ge mig några franska papper. Inte ens ett visum fick jag. Papsen skrev till en ambassadör han träffat och de fick skaffa en advokat i Paris som skrev till utrikesdepartementet; så en dag fick jag ett speciellt papper för att åka hem till Frankrike, även om det bara gällde en gång.
Frankrike blev faktiskt dömt i Europadomstolen för mänskliga rättigheter, för att de gjort fel och inte gav alla barn som mig sina franska papper. Vi kallades Frankrikes fantombarn, för att vi fanns men ändå inte. Ändå dröjde det jättelänge till innan de rättade till vad de gjort fel. Man skulle kunna tro att Frankrike ändå tyckte att de skulle få bestämma själva. Jag hann bli nästan tre och ett halvt innan jag fick bli fransyska på riktigt. Nu är jag i alla fall inget spöke längre och vi kan resa till Sverige och hälsa på familjen där.
Alla mina kompisar har en mamma. När vi skulle göra en present i skolan sa fröken att Mors dag också är Papsens dag, för att du bor så långt bort. Ingen av mina kompisar har en papsen som jag, men jag har en mamma som dem. Ibland leker jag att jag är mamma till mina dockor, men jag har inte fått någon morsdagspresent ännu. Äh, jag bara skojar.
Somliga tror att bara för att jag har två pappor, så har jag inga vuxna flickor i mitt liv. Ja, jag vet att det heter kvinnor egentligen. Så är det i alla fall inte. Jag har massor av stora flickor runt mig. I skolan har jag två fröknar och en hjälpfröken. Och jag har min kompis Victoire och hennes mamma Sophie och jag har farmor i Sverige och mamie i Frankrike. Pappa och papsen har en massa tjejkompisar. Ibland får jag låna deras läppstift och måla mig. En tant på teve sa att man måste ha kvinnliga förebilder. Det var ett väldigt krångligt ord, men jag har i alla fall en massa bilder på kvinnor, både före, efter och vid sidan om. En del har läppstift, andra inte. Varför måste somliga bestämma hur många sådana bilder man ska ha? Det beror väl på hur duktiga de är på att visa mig saker?
En annan kompis, Alice, har ingen pappa alls. Hennes mamma säger att pappan är dum och att hon inte vill ha några mer pojkar i huset. Egentligen säger hon ”karlar”, men jag vet att det betyder pojkar. Alice har inga ”manliga förebilder”, säger pappa, men det är det ingen som verkar bry sig om. Varför ska somliga då tjata om mina kvinnliga sådana?
Jag har två kärlekar. Det är pappa och papsen. Jag älskar dem och jag vet att de älskar mig. Jag älskar dig också, mamma, fast jag inte känner dig. Men pappa och papsen säger att de är så lyckliga för att du hjälpte dem att få mig. De älskar mig så mycket att det nästan rinner över, säger de, och jag vet att det är sant.
”Stackars flicka”, sa en tant, ”som inte har sin mamma”. Louis, en pojke i min förskoleklass, är adopterad. Han har en mamma och en pappa här i Paris, men han känner inte sin andra mamma och pappa i Columbia där han föddes. Han undrar också vilka de är. ”Men vilken tur han har som fick komma till Frankrike och bli adopterad av Joëlle och Laurent”, sa en mamma till en annan. Varför är det synd om mig och inte om honom? Jag bor ju med min biologiska pappa.
På teve såg jag att några tycker att det är konstigt att två pojkar kan bo tillsammans. Det förstår inte jag. Alla säger att alla är lika mycket värda och att alla kan göra vilket jobb de vill, att alla ska tjäna lika mycket pengar, alla ska vara mamma- eller pappalediga och allt det där. Varför får inte en pojke älska en pojke då, om han vill? Eller en flicka och en annan flicka? De där personerna måste ha missat någonting, om de inte förstår att de har fel. Har de inte fattat vad kärlek är? Kanske den aldrig har svämmat över hos dem?
Och så säger de att man inte borde få be någon annan om hjälp om man vill ha barn och inte kan själv. Då skulle pappa och papsen inte ha fått lov att fråga dig och du skulle inte få bestämma själv om du ville hjälp till. Men det är märkligt: papsen säger att du får lov att ge bort din livmoder, men du får inte låna ut den medan du har den kvar. Är inte det väldigt konstigt? Skulle du hellre ha skänkt din mage än att låna ut den?
Jag skulle inte vilja byta bort pappa eller papsen mot någon. Du blir väl inte ledsen när jag säger så? Jag har världens bästa föräldrar och kärlek från alla håll och kanter. Jag äter grönsaker och frukt varje dag, och jag får en liten bit choklad om jag äter upp allt på tallriken på lunchen. Jag går i skolan och har många kompisar. Jag skrattar varje dag och hittar på en massa bus. Jag sover på natten och kan gå upp och kissa själv. Jag kan räkna till mer än tjugo på franska, svenska och engelska Och så kan jag cykla utan stödhjul!
Räcker inte det? Varför ska en del människor bestämma att man inte kan bo med två pappor? Varför ska en farbror och en tant som är gifta och som har barn tillsammans, bestämma att ingen annan får skaffa barn på något annat vis? Varför räcker det inte med kärlek?
Visst är det märkligt egentligen? Här går vi och tycker att vi är lyckliga – och så sitter det någon som vi aldrig ens har träffat, som säger att vi inte har det så bra som tror att vi har det. Bara för att vi inte lever som dem?
Hur gör du, mamma, som har tre barn men ingen man? Säger folk konstiga saker till dig också?
Nu måste jag sluta, för papsen och jag ska baka en tårta. I eftermiddag ska jag ha födelsedagskalas. Det kommer båda pojkar och flickor, för den som undrar. Och några mammor. Oj! Vi kanske borde ha bett om lov först?
Kram från Adèle
”Adèle” är en påhittad flicka. Även om hon har likheter med min egen dotter, så förblir hennes tankar och situation i brevet mitt eget verk.
I motsats till vad någon läsare förstått, så försöker jag alltså inte att lägga orden i min dotters mun eller låtsas att det är hon som skriver.
Mer än till mig och min familj ska kopplingen snarare ses till min roman Moscow Baby. Den är också skönlitterär men bygger på många egna upplevelser i samband med surrogatmödraskapet.
Pariskillarna Jacob och Victor vill skaffa barn. Vägen för dem till en surrogatmamma i Moskva och ett land där homofobin ligger som en mörk dimma över deras redan svåra val. Det blir inte enklare av att deras tillvägagångssätt kan leda till både böter och fängelse hemma i Frankrike.
Vi får följa svenske Jacobs och franske Victors både känslosamma och strapatsfyllda färd till Moskva, men det blir också en inre resa. Gör de rätt? Vad händer om och när de kommer tillbaka till Paris? Håller kärleken mellan dem? Är barnet ett bevis på deras starka band eller är drivkraften en annan? Omgivningens reaktioner och inblandning rör upp starka känslor och skapar konflikter från oväntat håll.
Moscow Baby är en laddad relationsroman om kärlek, uppoffringar, rädsla och drömmar.
Den 18:e oktober, på min dotter Maïas födelsedag, var vi på TV4 och spelade in Malou efter tio. Det var en mycket trevlig intervju med en avslappad Malou som gjorde att vi också kände oss bekväma. Att det inte skickades direkt berodde bland annat på att min man Alexandre pratar franska och hans svar behövde textas. Dessutom har Malou den här veckan ett tema som är ”Barn till varje pris”.
I går skickades äntligen avsnittet 🙂 Vi har fått otroligt mycket uppskattning och kärlek för intervjun.
Se den gärna här via TV4 Play. Jag kommer också att få klippet skickat till mig och kommer då att lägga upp det direkt här på hemsidan.
Programmet följdes av en debatt för och emot surrogatmödraskap. Den var intressant, men förde kanske inte ämnet framåt så mycket. Både Anna Kullendorff från Föreningen för surrogatmödraskap, och Clara Berglund, Sveriges Kvinnolobby, stod fast vid sina åsikter. Självklart står jag och min familj med Anna Kullendorff och är för kvinnors rätt att själva bestämma om de vill vara surrogatmödrar (inte minst som det står dem fritt att donera sin livmoder, vilket för mig känns som ett ännu större ingrepp än att bära någon annans barn, även om det är enormt).
Självklart måste man först och främst se till barnens bästa, men jag tror inte att barnen lider av att komma till en kärleksfull familj. I motsats till en del av de barn som adopteras och som kommer till en lika kärleksfull familj men från eländiga förhållanden, så har barn som fötts via surrogatmödrar inte några sådana trauman bakom sig. Allt det negativa som de eventuellt får till sig kommer från människor (ingen nämnd, ingen glömd) som talar om för barnen att de borde ha problem. Kärnan till dessa barns eventuella problem, enligt nämnda domedagsprofeter, är alltså domedagsprofeterna själva. Utan dem och deras negativa inlägg skulle både barn och de som inte kan få barn den traditionella vägen, vara mycket lyckligare.
Några kanske minns mitt inlägg från den sjätte december där jag berättade att min dotter Maïa nu är fransk medborgare? Hon fyllde tre i oktober, och vi hade hållit på sedan hon föddes 2013 i Moskva, så lyckan och lättnaden var enorm.
Därmed inte sagt att alla frågetecken var uträtade … Trots alla papper vi skickat in till franska konsulatet i Moskva, så ansåg de sig inte ha tillräckligt för att fastställa mammans födelsedag och -ort. I Frankrike skall det stå i din/ ditt födelseattest/ personbevis. I Maïas papper, de som vi fick i december, finns mammans namn, men ingenting mer om henne.
Och personbevis behövs när man ansöker om ID-kort och pass. Vi började med ID-kortet och tog med allt man sagt behövdes. Men, det blev bakläxa, om än inte oväntat. ”Mammans födelsedatum och -ort saknas på födelseattesten!” Med lätt panik letade vi i alla papper vi har om vad vi kunde bifoga för att bekräfta det som saknades. Informationen hade vi, men konsulatet hade alltså inte tyckt att våra papper var tillräckliga.
Borgmästeriet i vår by, där man lämnar in ansökan, kunde inte svara på hur lång tid det skulle ta att få kortet. Lite googlande sa fem till sex veckor. Prefekturen i närmaste storstad, där det hela behandlas, sa sex till åtta. Det var bara att hoppas att de inte först skulle återkomma och säga att de papper vi lämnat in var otillräckliga …
Sent igår kväll kom ett mejl från borgmästeriet, med ett kort meddelande: ”God kväll, Maïas ID-kort finns att hämta i borgmästeriet …”. Jag vågade nästan inte tro att det var sant – tänk om det bara var ett brev som sa att någonting saknades.
Men, nu har vi det – äntligen! Då kör vi igång med passet 🙂
Det känns fortfarande som det är långt borta, förutom när man befinner sig på det vanliga jobbet och tänker på allt som skall göra innan – men snart är julen här! (Om någon nu missat det …)
Det har varit ett roligt år, nästan jämt. Mycket har hänt, både privat och på den skrivande fronten.
Jag har gift mig med hela den svenska familjen på plats i Frankrike 🙂
Vår dotter har fått sina franska papper 🙂
I början av året gick svärfar bort 🙁
Jag har skrivit klart Moscow Baby till 99% 🙂
Novellantologin ”Över en vinterfika” med min novell ”Ryska dockor” kom ut och har gått som smör i solen 🙂
Kontrakt påskrivet för ljudboksutgivning av Zebran 🙂
Listan kan göra mycket längre, men jag väljer att sluta medan tid är, för att önska
God Jul & Gott Nytt År
Jag vet att jag skrev om det förra året, på min gamla blogg, men jag kan inte låta bli att göra det igen 😉
Vår dotter föddes i Moskva i oktober 2013. Den 13:e december samma år kom hon till Frankrike, efter två månader med diverse administration i Ryssland, och efter fem år av väntan på att hon skulle komma till.
Lucia kommer för alltid att ha en speciell plats i våra hjärtan 🙂 När vi på papsens (min) arbetsplats firar Lucia, är Maïa och jag med. Vi firar mer än vad som kanske syns i bild 😉
Dessutom måste vi förstås värna om våra svenska traditioner, inte minst när vi bor utomlands och Maïa inte får dem i samma utsträckning som om vi bott i Sverige.
Jag vet, vi är inte helt politiskt korrekta. Pojkarna har fortfarande strutar på huvudet …
Äntligen!
Vår dotter föddes 2013 i Moskva. Inte oväntat mötte vi motstånd från franska konsulatet, som misstänkte att vi använt oss av surrogatmamma. Surrogatmödrar är inte olagligt i Ryssland, men i Frankrike där vi bor, är det inte tillåtet. De franska myndigheterna gjorde sitt bästa för att göra saker så krångliga som möjligt, eftersom vi kringgått fransk lag. Maktmissbruk, kallar jag det.
Vi var kvar i Moskva i två månader. Egentligen hade vi det bra; vi hyrde en lägenhet i ett bra område med promenadavstånd till både matvarubutiker och till Gorkijparken. Det som var så oerhört frustrerande var osäkerheten och väntan på att få komma hem till oss.
Anmälan om födsel till de ryska myndigheterna gick utan problem. De franska myndigheterna sa nej.
Dotter och äkta make
Vi ordnade med ett ryskt pass till vår dotter, för att hon skulle ha någon form av ID-handling. Vi ansökte om visum för att åka till Frankrike. De franska myndigheterna sa nej, med anledning av att de inte bedömde det som troligt att vi, med dottern, skulle komma tillbaka till Ryssland igen. Återigen hade de inte fel, även om vi förstås inte kunde acceptera deras beslut.
Den franska advokat vi anlitat skrev brev till franska utrikesministeriet. Parallellt med det skrev jag till franska ambassadören i Stockholm som jag träffat vid tillfälle.
Vi ordnade med visum till Tjeckien och därmed Schengen för att ta bilen därifrån.
I sista minuten, dagen innan det bar av till Prag, fick vi besked om att vi kunde komma förbi och hämta ett inresetillstånd hos konsulatet, för en, säger en, inresa till Frankrike. Om det berodde på brevet till utrikesministeriet eller till ambassadören i Stockholm får vi väl aldrig veta.
Hela Rysslandsvistelsen hade varit en kamp mot tiden. Vi hade själva bara visum på tre månader. I dagarna mellan jul och nyår skulle de gå ut, och vad skulle vi göra med Maïa då? Lyckligtvis behövde vi inte fundera så mycket på det. Den 13 december stod vi alla på fransk mark. Vilken lycka!
Därmed inte sagt att alla papper kom på plats. De franska myndigheterna vägrade fortfarande att godkänna en registrering av vår dotter i Frankrike. Inga franska ID-handlingar. Sedan Maïa kom till Frankrike har vi inte kunnat ta flyget. Vi har bilat upp till Sverige ett par gånger, men med nuvarande gränskontroller vågade vi inte försöka oss på det i år. Det var inte förrän Frankrike blivit dömda i EU-domstolen för mänskliga rättigheter, ett beslut som man valde att inte överklaga, som det sakta började röra på sig. Lyckligtvis har allt det här inte inneburit några problem med att ordna med sjukförsäkring och dagis/ skola …
I fredags, alltså drygt tre år senare, fick vi en kopia på Maïas franska födselbevis! Franska konsulatet hade fått i uppdrag av ministeriet att överföra handlingen till Frankrike.
Nu ska vi ansöka om pass och ID-kort – sedan tar vi flyget. I år får vi fortfarande fira jul i Frankrike, men nästa år blir det Sverige J
Min fina kusin Erika (känd från teve där hon var med i årets Hela Sverige Bakar 😉 driver båda café och tårtfabrik, The Cake Shop. Om ni inte redan tittat in, så gör det! Hennes tårtskapelser är helt fantastiska!
Hon är också en mästare på att hitta på saker som driver henne framåt. I sitt café (Långedragsvägen 72 i Göteborg) säljer hon också lite smått och gott. Inte minst kan man hitta en och annan bok där 😉
Dessutom kan man beställa på nätet. Här poserar Chanel och Claudia, mina söta kusinbarn, med varsin godbit 😉
