Gott Nytt År!
Jag hoppas att alla haft en skön jul- och nyårshelg. Familjen och jag hade det lugnt och fint. Lite datorproblem som gett mig en del gråa hår gjorde att också skrivandet fick ta en paus under helgerna …
Som man gör ibland kollade jag lite listor i morse och såg att min ”gamla” novell från 2013, Lunatique, nu ligger på Storytels topplista over populära e-böcker. Alldeles förträffliga nyheter, så här på årets första vardag 😉
God fortsättning och må 2017 föra en massa spännande och roligt med sig! I dag börjar förresten inläsningen av Att raka en zebra som ljudbok … 26 januari skall den vara färdigläst – återkommer med utgivningsdatum.
Det känns fortfarande som det är långt borta, förutom när man befinner sig på det vanliga jobbet och tänker på allt som skall göra innan – men snart är julen här! (Om någon nu missat det …)
Det har varit ett roligt år, nästan jämt. Mycket har hänt, både privat och på den skrivande fronten.
Jag har gift mig med hela den svenska familjen på plats i Frankrike 🙂
Vår dotter har fått sina franska papper 🙂
I början av året gick svärfar bort 🙁
Jag har skrivit klart Moscow Baby till 99% 🙂
Novellantologin ”Över en vinterfika” med min novell ”Ryska dockor” kom ut och har gått som smör i solen 🙂
Kontrakt påskrivet för ljudboksutgivning av Zebran 🙂
Listan kan göra mycket längre, men jag väljer att sluta medan tid är, för att önska
God Jul & Gott Nytt År
Oj, oj, oj! Vad göra när böckerna nästan är slut inför fikareleasen? Som tur var räckte det precis. Jag fick böckerna i slutet av november och fikan var bestämd till 14:e december …
Jag hade kunnat ha fikan tidigare, men eftersom jag gillar marginaler och inte var säker på hur lång tid det skulle ta att få hit böckerna från Sverige, så fick det bli så här. Jag hann alltså, om det är någon som inte förstått ännu, och böckerna hann också nästan ta slut. Nu finns det ett par stackare kvar, så om någon är sent ute, så kan man skynda sig till mig 😉
Utdrag ur Ryska dockor:
”Jag kunde knappast klandra honom om han ångrat sig. Ännu mindre om han kom några minuter försent. Jag tittade på klockan för säkert hundrade gången. Tjugofyra minuter. Café de la Paix var varmt och svetten rann nedför ryggraden. Jag borde inte ha tagit en polotröja på mig, men det var kallt ute. Några enstaka snöflingor visade att Paris försökte komma i julstämning. Skyltfönstren hos Galeries Lafayette och Printemps lite längre bort lyckades bättre.
Från bordet på den inglasade verandan fördrev jag tiden med att betrakta den parisiska eftermiddagsrusningen. Egentligen var det konstigt att de inte styrde undan trafiken framför Operan där alla turister slogs om det perfekta fotot framför den pampiga byggnaden. Men det var inte mitt problem och definitivt inte det som upptog mina tankar tjugofyra timmar om dygnet.
Det hade blivit så fel. Jag hade inte skött det snyggt, det visste jag. Om Jacob bara inte hört Fred och mig genom dörren, om han inte bestämt sig för att hälsa på just då, just när jag faktiskt talade om för Fred att det var Jacob jag ville ha.”
Jag vet att jag skrev om det förra året, på min gamla blogg, men jag kan inte låta bli att göra det igen 😉
Vår dotter föddes i Moskva i oktober 2013. Den 13:e december samma år kom hon till Frankrike, efter två månader med diverse administration i Ryssland, och efter fem år av väntan på att hon skulle komma till.
Lucia kommer för alltid att ha en speciell plats i våra hjärtan 🙂 När vi på papsens (min) arbetsplats firar Lucia, är Maïa och jag med. Vi firar mer än vad som kanske syns i bild 😉
Dessutom måste vi förstås värna om våra svenska traditioner, inte minst när vi bor utomlands och Maïa inte får dem i samma utsträckning som om vi bott i Sverige.
Jag vet, vi är inte helt politiskt korrekta. Pojkarna har fortfarande strutar på huvudet …
Äntligen!
Vår dotter föddes 2013 i Moskva. Inte oväntat mötte vi motstånd från franska konsulatet, som misstänkte att vi använt oss av surrogatmamma. Surrogatmödrar är inte olagligt i Ryssland, men i Frankrike där vi bor, är det inte tillåtet. De franska myndigheterna gjorde sitt bästa för att göra saker så krångliga som möjligt, eftersom vi kringgått fransk lag. Maktmissbruk, kallar jag det.
Vi var kvar i Moskva i två månader. Egentligen hade vi det bra; vi hyrde en lägenhet i ett bra område med promenadavstånd till både matvarubutiker och till Gorkijparken. Det som var så oerhört frustrerande var osäkerheten och väntan på att få komma hem till oss.
Anmälan om födsel till de ryska myndigheterna gick utan problem. De franska myndigheterna sa nej.
Dotter och äkta make
Vi ordnade med ett ryskt pass till vår dotter, för att hon skulle ha någon form av ID-handling. Vi ansökte om visum för att åka till Frankrike. De franska myndigheterna sa nej, med anledning av att de inte bedömde det som troligt att vi, med dottern, skulle komma tillbaka till Ryssland igen. Återigen hade de inte fel, även om vi förstås inte kunde acceptera deras beslut.
Den franska advokat vi anlitat skrev brev till franska utrikesministeriet. Parallellt med det skrev jag till franska ambassadören i Stockholm som jag träffat vid tillfälle.
Vi ordnade med visum till Tjeckien och därmed Schengen för att ta bilen därifrån.
I sista minuten, dagen innan det bar av till Prag, fick vi besked om att vi kunde komma förbi och hämta ett inresetillstånd hos konsulatet, för en, säger en, inresa till Frankrike. Om det berodde på brevet till utrikesministeriet eller till ambassadören i Stockholm får vi väl aldrig veta.
Hela Rysslandsvistelsen hade varit en kamp mot tiden. Vi hade själva bara visum på tre månader. I dagarna mellan jul och nyår skulle de gå ut, och vad skulle vi göra med Maïa då? Lyckligtvis behövde vi inte fundera så mycket på det. Den 13 december stod vi alla på fransk mark. Vilken lycka!
Därmed inte sagt att alla papper kom på plats. De franska myndigheterna vägrade fortfarande att godkänna en registrering av vår dotter i Frankrike. Inga franska ID-handlingar. Sedan Maïa kom till Frankrike har vi inte kunnat ta flyget. Vi har bilat upp till Sverige ett par gånger, men med nuvarande gränskontroller vågade vi inte försöka oss på det i år. Det var inte förrän Frankrike blivit dömda i EU-domstolen för mänskliga rättigheter, ett beslut som man valde att inte överklaga, som det sakta började röra på sig. Lyckligtvis har allt det här inte inneburit några problem med att ordna med sjukförsäkring och dagis/ skola …
I fredags, alltså drygt tre år senare, fick vi en kopia på Maïas franska födselbevis! Franska konsulatet hade fått i uppdrag av ministeriet att överföra handlingen till Frankrike.
Nu ska vi ansöka om pass och ID-kort – sedan tar vi flyget. I år får vi fortfarande fira jul i Frankrike, men nästa år blir det Sverige J
Häromdagen upptäckte jag att förlaget (Hoi) gjort en fin liten reklamfilm inför jul 🙂 Har du inte sett den än, titta gärna här! Själv tycker jag att den blev kanonbra 😉
Nu är det klart! Att raka en zebra blir ljudbok! Om allt går som tänkt, har vi boken ute att lyssna på i början av 2017.
En viktig del är förstås rösten på inläsaren. Jag har lyssnat på några och har två stycken klart godkända. Vi får se om det kommer ytterligare röster att välja mellan.
Sedan måste ju personen ifråga vara disponibel, och dessutom vilja läsa just min bok …
Hm, mycket är klart, men där finns fortfarande många kanske. Spännande är det 🙂
Som några redan sett och kommenterat på Facebook och Instagram, så har jag skaffat nya författarbilder. Jacob Nordström, alias Foto-Jacob, hjälpte mig att se hyfsad och polerad ut 😉
Dessutom skrev han en liten artikel om mig på sin Facebook- och sin Instagramsida 🙂 Stort tack, Jacob!
Bilderna togs på Hotel Skeppsholmen – tack också till Joachim Olausson, hotellchef och en av mina bästa vänner 🙂
Så här skriver Jacob:
Håkan Lindgren – mästaren på relationsthrillers.
Håkan Lindgren kom ända från Frankrike för att bli fotograferad av mig. Vilken ära!
Håkans senaste relationsthriller heter ”Att raka en zebra”. Jag är mitt uppe i den och ser med spänning fram mot det avgörande slutet.
Sedan flera år tillbaka bor Håkan i Frankrike. På dagarna jobbar han på bank, men sedan några år tillbaka tar skrivandet allt mer plats.
Det började med ett par låttexter och noveller på skrivarsajten Kapitel1 och fortsatte med novellsamlingen ”Vildsint gryning” på Hoi Förlag innan ”Att raka en zebra” släpptes.
Romanen är en relationsthriller. Handlingen är en blandning av Håkans egna erfarenheter och fantasi. Att skaffa barn i Frankrike som homosexuell ligger som en röd tråd i boken.
Uppföljaren, Moscow Baby, jobbar Håkan just nu på som allra mest. Även om ”Att raka en zebra” är en helt fristående bok, så kan den ses som upptakten till Moscow Baby, där saker och ting dras än mer till sin spets.
Porträttbilderna är tagna på Hotell Skeppsholmen.
Tack för en trevlig fotostund, Håkan, och lycka till med kommande romaner!
Mer om Håkan här:
https://hakanlindgren.com/
www.facebook.com/hakan.lindgren.forfattare
Behöver du också porträtt- och pressbilder, liksom Håkan?:
http://www.fotojacob.se/
Hej, hej!
Min fina kusin Erika (känd från teve där hon var med i årets Hela Sverige Bakar 😉 driver båda café och tårtfabrik, The Cake Shop. Om ni inte redan tittat in, så gör det! Hennes tårtskapelser är helt fantastiska!
Hon är också en mästare på att hitta på saker som driver henne framåt. I sitt café (Långedragsvägen 72 i Göteborg) säljer hon också lite smått och gott. Inte minst kan man hitta en och annan bok där 😉
Dessutom kan man beställa på nätet. Här poserar Chanel och Claudia, mina söta kusinbarn, med varsin godbit 😉
I går var jag på middag med Lars och Sandra från Hoi Förlag. Kanontrevligt och dessutom pratade vi om skrivande och författarskap. Mycket intressant!
Jag kan redan nu avslöja att jag kommer att ha saker att avslöja inom kort 😉 Spännade, minsann. Tankar finns om både Zebran och om Moscow Baby, och en hel del annat också …
Håll ögon och öron öppna, snart kommer mer …