I går var det Mors dag, både i Sverige och i Frankrike. Jag ringde till min ömma moder, mannen till sin, förstås. Vår dotter har en mamma, på sätt och vis, men det är en surrogatmamma i Ryssland. Vi håller en viss kontakt med henne, men inte så att vi firar mors dag, eller ens refererar till henne som mamma.
I stället har vi delat upp firandet i fars dag och i papsens dag. Det är jag som är papsen 🙂 Så jag fick present i går, en fin kom-ihåg-tavla som Maïa gjort på dagis, med små runda lappar att skriva på. På den första lappens står det Grattis och Maïa. Hur skall jag då bära mig åt för att använda lapparna? Jag vill ju inte ta bort den första … Den lilla trätavlan har inte fått någon plats på väggen ännu, men den skall sparas som den är. Jag får minnas saker på annat sätt, jag har ju både iPhone och iPad.
Snart är det Fars dag i Frankrike. Bra, då ligger det så när i tiden att man inte hinner glömma bort det 😉 Men på dagis har de koll!
Vi var ute på lekplatsen, Maïa och jag, både i lördags och söndags. Det dåliga vädret det lovat höll sig nästan borta, så vi fick en eller två timmar om dagen med gungande och rutschkanor, och kompisar som kommer att gå i samma klass när förskolan drar igång till hösten. ”Jag är stor, jag ska gå i skolan”, säger Maïa stolt. Men ännu stoltare är papa och papsen 🙂
Välkommen Tango kom ut i USA redan 2005 och i Sverige 2012. Jag blev tipsad om den i helgen som gick, av barnboksförfattaren Linda Eklund som skrivit och illustrerat Grodan som sa miau. Tack Linda 🙂
Välkommen Tango handlar om två manliga pingviner som älskar varandra, och som får barn tillsammans. Det är en riktigt fin bok. Så här säger Kabusa om boken:
”På Central Park Zoo i New York finns det många sorters familjer. Här finns kattbjörnsfamiljer, apfamiljer, padd-familjer och tukanfamiljer. Men det finns en familj som inte är som någon annan. Roy och Silo bygger ett bo precis som de andra pingvinparen på Zoo. Men stenen vill inte kläckas, och deras skötare ger dem ett ägg som behöver tas om hand. Ur ägget kliver Tango, som blir den första pingvinungen med två pappor.
Berättelsen om Tango är sann. Hakremspingvinerna Roy och Silo hade levt sida vid sida i Central Park Zoo i New York i många år, när de plötsligt fick upp ögonen för varandra 1998 och sedan dess har de varit ett par. Tango är deras enda unge, och hon föddes ur ett ägg som hade lagts av ett annat pingvinpar.”
http://www.kabusabocker.se/bocker/valkommen-tango-1
Att raka en zebra kom ut 2015. Moscow Baby kommer förhoppningsvis ut 2017. Men vad händer där emellan? Ja, med själva skrivandet händer det förstås en hel del. Och med marknadsföringen av Zebran också.
Karaktärerna i boken lever också sina liv. Moscow Baby tar vid ungefär där Zebran slutar, men kanske inte exakt. Jacob, Victor och Cristian har exempelvis alla varit och gästbloggat på min hemsida.
När jag fick syn på inbjudan till Ariton Förlags novellantologi Över en vinterfika, tänkte jag att det skulle vara kul att skriva en fristående novell, men som samtidigt bygger på vad som hänt i Att raka en zebra. Som en liten bonus till Zebrans läsare och en aptitretare till Moscow Baby.
I morse blev den klar, efter god hjälp av mina två trogna testläsare, och är nu inskickad till Ariton. Deadline är först 30:e maj, så jag får vänta lite för att veta om de tycker att den plastar i antologin. Jag får försöka att tänka på annat så länge …
Nu jäklar händer det saker. I Moskva. I Moscow Baby. Intrigerna blir tätare och saker och ting dras till sin spets. Det blir ännu bättre när jag ändrat om i början av boken, allt kommer att byggas upp precis som jag vill ha det. Blir kanon, det här 😉
Det här kapitlet var riktigt spännande att skriva och jag hoppas att det blir ännu mer spännande att läsa …
Bildkälla: Mooscow Times, 11.03.2015
[huge_it_videogallery id=”3″]
Så där, ja! Nu är boktrailern äntligen klar. Ett stort tack till Jens Daniel Burman som inte bara ät författare utan också filmskapare på Roadside Picnic, och fantastiskt duktig, dessutom 🙂
Det där med boktrailer har ända sedan Att raka en zebra kom ut lockat mig. När sedan Daniel hade gjort sin egen trailer och erbjöd sig att göra samma sak för sina förlagskollegor hoppade jag på direkt.
Du hittar den både på Vimeo och på YouTube.
Jag hoppas att du skall gilla den!
Kanske har du lust att lära dig att teckna? Varför inte en kurs i att måla digitalt? Titta in hos Intuos Art. De ser ut att ha zebror på menyn, men inte så som du tänkt dig …
Jag blir i alla fall sugen på att måla!
Min vän Carina Bonnevier bombarderar mig med zebror nu 🙂 Tack! Den ena är bättre än den andra, men på ett helt annat sätt. Ni såg zebraelefanten med fjärilsöron igår …
I dag kommer en helt annan typ av zebra. Ändå dras blicken till någonting helt annat. Tack Bruce Weber för att du tagit fotot!
Om den här bilden kan inspirera till skrivande? Vad tror du själv? 😉
Ja, vad skall man säga om den här bilden, annat än att den är helt underbar? Tack, min fina vän Carina Bonnevier 🙂
En idé till en ny bok, föreslog Carina. Att raka en elefant?
Temat är inte solklart, men en relationsthriller skulle man nog kunna klämma fram. Inte minst relationen mellan de fjärilstunna och färggranna öronen och resten av den inte riktigt lika lätta kroppen …
Om inte annat så får bilden tjäna som både inspirations- och energikälla 🙂
”“Han kommer, han kommer, Presidenten kommer, skynda er, ställ upp er nu! Raka led har jag ju sagt, in med magen, men så sträck på er! Förstår ni inte vilken ära det är att Presidenten vill komma och titta på vår skola? Två centimeter tillbaka, Sonya, skynda dig. Vilka stora skor du har, man ser ju ingenting annat, kunde du inte ha hittat någonting bättre? Göm dina stora öron bakom håret, Erin! Har ni ingen spegel hemma? Nu kommer han, tysta nu! Hyssj, sa jag.”
Det rådde hysteri i ivern att tillfredsställa en enda persons maniska sinne för ordning och reda, en enda människas tvångstankar att hela landet måste se ut som i en reklambroschyr. Som om ett till sterilitet skrubbat klassrum i en obetydlig landsortsskola skulle göra någon skillnad. Inte skulle omvärlden någonsin få veta om där låg en dammråtta i skåpet under katedern. Ingen av världens ledare skulle rynka på näsan om de fick höra om det svarta streck som jag inte kunde få bort på undersidan av min stol. Vår President skulle inte bli mindre populär, i något läger. Jag kunde inte låta bli att sucka inombords, men jag skulle aldrig våga låta någon höra mig, allra minst vår kära men inför överheten underdåniga lärarinna.
Under en veckas tid hade vi skurat varje vrå av vårt älskade klassrum. Alla lektioner hade varit inställda, utbytta mot städtjänst. Gratis gummihandskar hade vi också fått för att inga händer skulle vara rödfnasiga vid det stora ögonblicket. Vi hade levt för den här stunden sedan rektorn fått beskedet att Presidenten skulle komma, att han skulle besöka skolan och hälsa på alla elever. Gud
nåde den som var sjuk eller som på något annat vis störde harmonin i det intryck som skulle placera skolan på kartan.”