Minns du gymnasietiden? För min del var det ett tag sedan, runt fyra decennier, men jag kommer ihåg hur man stundtals kände sig oövervinnelig och vid andra tillfällen det rakt motsatta. För min del handlade det om kompisar, som för de flesta, skolan (förstås) men också sökandet efter identitet, både sexuellt och på andra plan.
Mina vänner var alla heterosexuella och gick från förhållande till förhållande, medan jag var den som lyssnade, förstod och längtade efter någon, en kille, att själv få prova på att vara tillsammans med. Men Växjö var litet, inte ännu en universitetsstad och inte tillräckligt stor för att ha ett gaydisco. Kanske skulle jag inte vågat mig dit, ens om det funnits … Hur som helst innebar gymnasietiden på många sätt en väntan på och en längtan efter något mer.
När jag nu arbetar med nästa bok, skriver synopsis och även funderar över det som hänt tidigare i livet för huvudpersonen, det som ledde fram till den situationen som huvudstoryn behandlar och leker med, är den stora frågan: Vad kan gå fel när man har allt? Saken är kanske den att ingen har allt, inte ens den som i allas ögon är vacker, intelligent och har tillräckligt med pengar för att inte behöva oroa sig för ekonomin … Mycket vill ha mer, och dessutom är det förstås så att det som syns utåt inte alltid är detsamma som verkligheten.
Min historia är som jag tidigare sagt kanske den mest komplexa jag någonsin arbetat med. Synopsis är viktigare än någonsin och att hitta en trovärdig orsak och verkansbild något som är fantastiskt roligt och spännande. Och svårt!
Parallellt med att strukturera berättelsen, skriver jag bakgrundsstoryn för att på så sätt få en känsla för personligheterna och att låta både huvud- och bipersoner få en chans att uttrycka sig. För visst är det så att dem man skriver om, hur påhittade de än är, ibland väljer att göra uppror och göra saker som du som författare inte planerat. Man måste lyssna på dem om deras agerande ska bli logiskt och trovärdigt.
Dessutom måste karaktärernas agerande i nutid vara konsekvent med deras yngre jag. Även om människor förändras, måste en viss ”ryggrad” finns där och stämma överens över tiden. Skrivprocessen är verkligen intressant. Ju mer man skriver, ju mer vana man får i författandet, desto mer inser man hur många delar det finns som måste passa ihop. Men det blir också bra roligare och roligare!
Alla bilder från bairbie.me
Vi har bara ett barn, maken och jag, och vi har aldrig haft några andra (om man inte räknar våra brorsbarn, förstås). Vår dotter Maïa är vårt allt. Min man blev officiell pappa när hon föddes och ingen har någonsin ifrågasatt det. Franska myndigheter misstänkte dock surrogatmödraskap när Maïa föddes i Moskva, och ställde därför till en hel del problem när vi skulle se till att Maïa blev erkänd som fransk medborgare. Det tog tre år. Som tur var fick vi i alla fall efter mycket om och men lov att lämna Moskva och åka in till Frankrike när Maïa var två månader. På självaste Lucia kom Maïa till Paris.
I franska myndigheters ögon var jag länge ingen i förhållande till Maïa. Vi bodde tillsammans som en familj, skola och sjukvård var inga problem, eftersom maken och jag hade vår relation, och Maïa var hans, också på papperet.
Efter många år, när Alexandre och jag gift oss, ansökte jag om att få adoptera Maïa. Det tog ett år innan jag blev pappa också hos franska staten.
Så flyttade vi till Sverige i slutet av mars förra året. Att Skatteverket skulle godkänna vår familj var för oss en självklarhet. Maïa skulle per automatik bli svensk medborgare och hon skulle få det dubbla efternamn, bestående av makens och mitt respektive efternamn, som vi bestämt och som stod angivet i de franska adoptionspapperna.
När vi tre månader efter det att vi skrivit in oss fick brev från Skatteverket, höll vi på att gå i bitar. Alexandre godkändes förstås som Maïas pappa, men det gjorde inte jag. I stället folkbokförde man vår ryska surrogatmamma som andra vårdnadshavare för vår dotter. Jag var på nytt ingen, mer än Alexandres man och någon som bodde på samma adress som Maïa. Vad skulle hände om vi behövde båda föräldrars underskrift på någonting? Hur skulle vi kunna kontakta vår ryska surrogatmamma som vi inte ens i vanliga fall har någon regelbunden kontakt med? Att hon bor på gränsen till Ukraina och säkerligen har fler och större bekymmer än vi någonsin kan föreställa oss, gjorde inte saken enklare. En tvist om folkbokföring måste förefalla som ett drömscenario jämfört med vad hon och hennes familj just nu genomlider.
Utan att på något sätt vilja ta fokus från vår surrogatmammas situation, var det här inte hållbart för oss. Och vad skulle jag ta mig till om något hände maken? Vilka rättigheter skulle jag då ha för Maïas liv och uppväxt? Maïa blev för övrigt av Skatteverket inte heller godkänd som svensk medborgare, och inte heller folkbokförde man henne med hennes dubbla efternamn (vi hade inte hunnit skaffa nytt franskt id-handling med dubbelnamnet och de papper vi kunde tillhandahålla, ansågs ha lågt ”bevisvärde”).
Vi överklagade givetvis, med ett långt brev där vi la fram alla tänkbara argument. Vi bifogade de dokument vi hade som skulle kunna stärka vårt fall. Och sedan väntade vi …
Dan före dan, alltså den 23:e december, åkte vi till mamma i Växjö. Min egen pappa hade gått bort ett par veckor tidigare och vi hade sorgen efter honom att bearbeta. December var ingen lätt månad.
Precis när vi körde in i Växjö, fick jag mejl från Förvaltningsdomstolen, som var ansvariga för överklagandet av Skatteverkets tidigare beslut. Jag bad till högre makter och försökte intala mig att de väl ändå inte skulle skicka ett avslag dagen innan julafton …
De hade inte godkänt hela överklagan, men de hade godkänt det viktigaste. Jag är på nytt pappa till Maïa, tillsammans med Alexandre. Vi två är Maïas föräldrar och vårdnadshavare. Man godkände henne inte som svensk medborgare och inte heller ville man ge henne ett dubbelt efternamn, men i slutet av domen angav man att man kan söka det första via Migrationsverket och det andra via Skatteverket. Det får bli nästa steg i processen, mindre bråttom än mitt föräldraskap.
Jag var just inne och tittade under Mina sidor hos Skatteverket; nu är det klart och just denna lilla mening får mig tårögd (och förstås vad som står därefter) <3
Skuggan av paradiset släpptes precis lagom till Bokmässan (i slutet av september), som planerat, och det var fantastiskt. Men det är svårt att fixa releasefest i samma veva. Oktober var fullbokat med en massa annat, så festen skulle bli i november. Men, Alexander Erwik, min ständige festarrangör, fick covid, och vi var tvungna att ställa in. Det var samma vecka som snökaoset i Stockholm, med flera gäster som inte vågade ta sig in till stan av rädsla för att inte komma hem igen.
Så blev det bestämt att göra det i tisdags, på självaste Lucia. Den 13:e december är en särskilt dag för familjen, det var dagen då vi kom hem från Moskva till Frankrike med vår Maïa 🙂
December är en svår månad, med många andra event, och Lucia är ett av dem. Det var (och är forfarande kallt), vilket gör att somliga hellre stannar hemma i stugvärmen.
Ändå blev det ett fantastiskt lyckat event på mysiga Delibaren i gamla Brygghuset vid Odenplan. Som vanligt hade Alexander bjudit in massor av trevliga och spännande gäster, så stämningen var hög från första stund. En stund in på kvällen blev det högläsning och publiken såg ut att tycka att boken lät riktigt spännande (och många av gästerna kunde gå hem med läsning både till sig själva och som julklapp till någon kär).
Foton: Daniel Ahlberg
En sak jag älskar med tillställningar som den här, är alla nya (och gamla) kontaktar, samtal, skratt och spännande möten. Sådant lever man länge på! Inte utan att man får ta med det i planeringen medan man filar på nästa bok (som för övrigt ligger hos min testläsare Åsa Ringdahl, som skoningslöst kommer att läsa och tycka till, så att det hela blir minst ett par snäpp bättre) 😉
12 december bjuder Tallbergs Förlag in till kulturkväll, tillsammans med Hoi Publishing och Mäster Olofsgården.
Välkommen på kulturkväll på Mäster Olofsgården!
Tillsammans med HOI Publishing och Mäster Olofsgården bjuder vi på Tallbergs Förlag in till kulturkväll och välkomnar författarna Håkan Lindgren och Per Nohr.
12 december mellan 19:00 -21:00 hålls nästa del av en serie med författarsamtal. Vi får höra om spännande böcker, författarskap och skrivande.
FRI ENTRÉ
Välkomna!
Anmälan: https://www.eventcreate.com/e/kulturkvall-med-hakan-lindg
HÅKAN LINDGREN
Efter närmare ett kvartssekel utomlands, har Håkan nu flyttat hem till Sverige med familjen. I romanen ”Skuggan av paradiset” återvänder han till sin gamla barndomsstad Göteborg. Håkan har tidigare utkommit med romanerna ”En fallen man”, ”Moscow Baby” och ”Att raka en zebra”, samt ett stort antal noveller.
PER NOHR
Per Nohr, är en helt vanlig kille som berättar om sina år som alkoholist, hur han hamnade i ett beroendeproblem, hur det påverkade familjen och framförallt hans två söner. Det gick så lång att sönerna ställde ett ultimatum. Sluta drick eller så har du inte oss kvar. I boken ”En brutalt ärlig historia” berättar han öppet och ärligt om hur han blev alkoholist, hur han tog sig ur det och vilka tuffa konsekvenser som han fortfarande får leva med.
I dag fick jag äran och nöjet att vara med i Mama Mia Regnbågspodd. Med tanke på dagens snöoväder, var det nog tur podden spelades in för ett par veckor sedan 😉
Dagens avsnitt handlar om surrogatmödraskap i allmänhet och min familjs resa mot föräldraskap i synnerhet. Lotta och Karin som driver podden hade också läst Moscow Baby, som de tyckte mycket om och som de sa ”var första gången de läst en skönlitterär historia om två killar som ställs inför frågeställningen om att skaffa barn tillsammans och vilka val som faktiskt finns”.
Gå gärna in och lyssna, jag tycker själv att det var både roligt och trevligt, mitt i allt det allvar som surrogatmödraskap kan föra med sig. Naturligtvis talar vi också om regnbågsfamiljer och jämför Frankrike, där vi bodde tills helt nyligen, och Sverige, där vi nu bor.
Podden finns där poddar finns (exempelvis Spotify).
Hoppas att du har möjlighet att lyssna 😉
Knappt har Pride avslutats och medverkan i Pride House, Pride Park och en makalös parad genom stan hunnit smältas, förrän det är dags för nästa event!
Söndag 21 augusti är det dags för Bokbordet Stockholm – världens längsta bokbord – som dessutom fyller 30 år i år. 1993 kom Bokbordet med i Guiness Rekordbok! Författare blandas med förläggare, poeter, bibliotek, antikvariat, muser och förstås, inte minst, alla läsare. Bokbordet är en del av Stockholms Kulturfestival (som i år förkortas STHLMs Kulturfestival 2022).
Det här långa bokbordet får förstås inte plats på en enda liten plats. Förutom längs med Drottninggatan fram till Sergels torg, blir det föreläsningar både på Norra Latin och på Centralbadet. Klockan 15 är det dags för Benjamin Falk och mig att prata om hur man når sina författardrömmar, tillsammans med Marcus Tallberg från Tallbergs Förlag, numera en del av Hoi Publishing.
Vi kommer att hålla till på Norra Latin, där jag skämmandes måste erkänna att jag aldrig ens varit inne. Men den 21 augusti klockan 15 får jag chansen 😉 Hoi och Tallbergs kommer dessutom att ha bokbord på Norra Latins skolgård. Jag hoppas att vi ses där!
Att säga att det som händer i Ukraina är fruktansvärt, kommer inte i närheten av hur man kan beskriva vad större delen av världen just nu känner och upprörs över. Det är besinningslöst horribelt, vansinnigt overkligt, obeskrivligt verklighetsfrämmande, bortom ens värsta mardrömmar.
Det är oundvikligt för min familj och mig att tänka på vår egen situation, inte för att vi är självcentrerade (åtminstone hoppas jag inte det), men för att vår dotter Maïa är född i Moskva, av en surrogatmamma som bor i Ryssland, på gränsen till Ukraina. Kompisar till oss valde Ukraina i stället för Ryssland, som födelseland till sitt barn.
Vad hade vi gjort om vår dotter just skulle födas, i dag? Om man ringt och sagt att vattnet gått för surrogatmamman, att vi borde se till att vara på plats nästa dag? Eller om vi redan befunnit oss på plats, i lägenheten i Moskva som vi hyrt i två månader, i väntan på att alla papper skulle bli färdiga? Om de 90 dagars visum vi hade snart skulle förfalla och vi var tvungna att åka hem, vem skulle ta hand om var dotter då? Skulle vi ens kunna åka dit och möte henne vid bb, skulle vi kunna ta hand om henne när surrogatmamman eller kliniken inte längre var ansvariga? Eller, skulle vi vara tvungna att hitta ett barnhem under tiden som konflikten (för att använda mildast möjliga uttryck) pågår, om alla visum annullerats eller inte beviljats, om vi som européer setts som fienden som måste bekämpas eller åtminstone inte tillåtas några privilegier eller rättigheter på rysk mark?
Frågetecknen är så många att det är lätt, för att inte säga oundvikligt, att drunkna i alla tankar om vad som skulle kunna hända. Hur har vår surrogatmamma det i Rostov-na-Donu, där hon har sin familj och där hon tillbringade sin graviditet, där vår dotter växte i hennes mage och där hon förberedde sig för att föda vårt barn? Vi har inte fått något svar på vårt mejl till henne.
Om ett par veckor flyttar vi till Sverige. Vår hyresvärd i Frankrike är gift med en ukrainska, vars syster bor i samma by som vi. De har just kommit tillbaka efter att ha hämtat hem fruns (och systerns) mamma från Ukraina, en biltur på 400 mil från och tillbaka. Att tala om sådant som måste stämmas av innan vår utflytt känns minst sagt värdsligt i sammanhanget …
Nu får vi bara hoppas att striderna i Ukraina snabbt får ett slut, att inte fler människor behöver sätta livet till, att inte fler bomber behöver falla, att alla hot upphör och att livet, som vi önskar det, kan återta sin vanliga gång. Vardagens lunk, vem saknar inte det just nu? Jag inser att det är en utopi, att det inte är så enkelt, att en diktator, med eller utan bibehållet intellekt, har en agenda som vare sig går att förutse eller förstå, och att han inte går att resonera med. Som en enkel man, utan vare sig pretentioner eller förståelse för världspolitik, inser jag att allt det ligger bortom mitt förstånd, att jag inte har någon lösning, mer än att jag i min naivitet skulle göra allt för att hitta en mindre våldsam väg framåt. Samtidigt, om man faller till föga för kraven och lägger sig för att undvika ett än större blodbad, vilka signaler ger det då för ännu fler och ännu våldsammare avancemang från de som ser sig som världshärskare.
Jag vet inte, jag har inga svar, bara samma tusentals frågor som alla andra.
Vad är det som händer?
När ska det ta slut?
Hur ska det sluta?
”Jag trodde att du var frankofil ut i fingerspetsarna”, sa någon till mig när jag nyss avslöjade att familjen och jag flyttar till Sverige. Frankofil kommer jag säkert att vara resten av livet, men nu har jag tänkt vara det från Sverige i stället. Frankrike kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta, och självklart också hos min franske make och vår dotter, precis som Sverige alltid haft. När jag blev fransk medborgare, vid sidan av mitt svenska medborgarskap, visste jag att man faktiskt kan vara, och älska, båda.
När jag tänker efter, fick jag i stort sett samma reaktion när jag valde att flytta från Paris, där jag bodde i en liten med fin lägenhet ett stenkast från stadshuset Hôtel de Ville, och bosatte mig med maken i en by några mil söder om Luxemburg. ”Hur kan du byta storstadspulsen mot ett liv på landet?” Jo tack, det gick utmärkt. Det är väl helt enkelt en fråga om var man befinner sig i livet. Nu har jag bott i Frankrike i 24 år, alltså nästan ett kvarts sekel. Det kan väl vara dags att göra något nytt (eller nygammalt)?
När jag funderar på Sverige, kommer tusen saker fram. När maken tänker på Sverige, är det närheten till naturen som hamnar högt på listan (förutom vår svenska familj, förstås, men det är en självklarhet 😉 ) Sverige är fantastiskt, och Stockholm är en otroligt vacker stad. Och man kan få en kombination av både huvudstad och naturupplevelse! Man kan jobba inne i stan, och bo utanför, långt bort från stress och avgaser.
Dessutom måste vi tänka på vår dotter. Hon är van vid livet i en liten by, med en skola i en, måste man säga, skyddad miljö, hästhagar i närheten och kompisar att leka med. Efter en relativt smärtfri jakt på bostad, har vi hittat precis det vi sökte, med bra bussförbindelse in till stan, tallar och vatten ett stenkast bort, och dessutom med trevliga grannar. Vi har till och med varit och hälsat på i den nya skolan, träffat fröken och hela klassen, och vilket mottagande Maïa fick – helt otroligt! Nu har vi en åttaåring som vet vart hon ska ta vägen när vi flyttar om sex veckor (!), hon vet vem hon ska leka med, hon fick med sig en skolkatalog, så att hon kan lära sig namnen … Vi hade inte kunnat önska oss bättre.
Själv håller jag på att brottas med mitt personnummer. Eller egentligen inte personnumret som sådant, men det faktum att jag står som utvandrade hos Skatteverket och att de som av olika anledningar tar en kreditupplysning på mig, kammar noll. Som boende i Sverige tänker man kanske inte på det, men personnumret är nyckeln till allt (eller nästan 😉 ) När jag gick till Skatteverket för att skriva in mig, blev jag glatt överraskad av hur snabbt själva besöket gick; på en kvart var jag ute igen. Men, trots att jag är svensk och i mina ögon bara ska återaktivera mitt personnummer, fick jag veta att handläggningstiden är två till arton (18!) veckor. Nu håller jag tummarna för att jag hamnar närmare två …
En annan fördel med att bo i Sverige, är förstås att vara på plats för allt som har med skrivandet att göra. Att skriva, redigera och en massa annat, kan man givetvis göra på distans, men boksigneringar är värre. Ta Stockholms Bokhelg, till exempel. 19 – 22 maj blir det litteraturfest och Hoi Publishing kommer förstås att vara med – och jag!
Snart kommer fler nyheter här, håll ögonen öppna. Under tiden kan inläsa om hur Hoi Förlag alltså byter namn till Hoi Publishing och blir publikt.
Och, glöm inte att det är bokrea på gång! Du har halva priset på mina böcker hos Hoi Shop!
Man behöver knappast påpeka att året som gott varit speciellt för oss alla. De flesta av oss har aldrig upplevt en pandemi och när man på teve visar bilder över många av jordens största stöder, öde och utan tillstymmelse till liv, kan man inte annat än att undra om det verkligen är slut på eländet i och med vaccinet. Kommer det att ha avsedd effekt, kommer man att kunna vaccinera människor i tillräckligt hög takt, innan virusets avarter skapar nya problem?
De flesta av oss känner någon som fått corona, somliga har återhämtat sig, andra inte … Men även på mer världslig nivå har våra liv fått anpassas.
21 september släpptes En fallen man, min tredje roman. Lagom till Bokmässan hade jag drömt om ett triumfartat segertåg (drömma får man alltid göra 😉 )under fyra dagar, men mässan blev om inte inställd, så i alla fall omställd till en digital mässa dit vare sig min fallne man eller jag hade tillgång (annat än som åskådare).
I stället ordnade Hoi Förlag en digital Bokmässa under sommaren (i Billesholm, men den fysiska platsen spelade förstås ingen roll i det här fallet). Det var roligt och väldigt annorlunda att prata om sin bok via Zoom.
Senare under hösten ordnade Hoi ett digitalt författarmöte där forumet utvecklats ytterligare och där både författare och läsare fick större utrymme att träffas. Kanske är det här framtiden, åtminstone som komplement till fysiska möten?
På samma sätt medverkade Ulla Nissen, Annika Billberg. Alexander Koistinen och jag i ett digitalt seminarium med Svenska Rivieraklubben, ett fantastiskt roligt sätt att nå ut till både gamla och nya läsare när fysiska resor inte är/ var möjliga.
Det blev också releasefest för En fallen man. Jag tvekade länge om jag verkligen skulle våga, men Alexander Erwik på Erwik Communication övertygade mig om att hålla fast vid den ursprungliga planen. Så här i efterhand är jag oerhört glad att det blev så. Förutom att kvällen var otroligt lyckad och rolig, fick eventet mycket uppmärksamhet i bland annat Svensk Damtidning, Aftonbladet och Hänt Extra …
Som alltid har jag haft ett par hemliga skrivprojekt på gång och ett av dem kommer att se sin dag under 2021 😉 Oerhört spännande, något nytt för mig, lite av ett beställningsjobb …
Samtidigt arbetar jag på uppföljaren till En fallen man. Historien bygger på en tanke jag haft i huvudet i många år, någonting min morfar en gång sa. Att göra något av det, en hel roman, är en fantastiskt spännande utmaning.
Jag hoppas att få tillfälle att träffa massor av läsare i år, inte minst på Bokmässan 2021, och önskar alla ett riktigt gott nytt år, där den största nyheten blir att pandemin är slagen i småbitar …
Inte heller Lucia är som andra år under skuggan av covid-19. Alla andra år har vi på kontoret ordnat med ett traditionellt Luciatåg, med kollegor och kollegors barn. Min dotter Maïa har varit med sedan hon var ett år, ett fantastiskt sätt att förmedla svenska traditioner när man bor utomlands.
Men i år får Lucia, tärnor, stjärngossar, tomtar med flera inte vistas i samma rum utan att bära munskydd. Att sjunga med munskydd är inte lätt. I stället bestämde vi oss för att köra en Skype-variant. Jag som Luciageneral hade storslagna planer om en skärm fylld av små videor med var och en som sjunger. Alla skulle ha samma bakgrund, en bild av ett stort Lucatåg, och det skulle vara riktigt maffigt.
Har någon försökt sjunga i kör via Skype? Det blir en viss tidsfördröjningen mellan alla deltagare som gör att det i bästa fall blir roligt, men det blir absolut inte vackert … Vi fick helt enkelt köra en Band Aid-variant, där var och en sjöng varsin rad. En kollega spelade in det hela, för vi kunde inte riskera att göra det live (och med facit i handen var det väl en attans tur!).
Under dagens morgonmöte var det dags! Jag var mer nervös inför det här än av att sjunga i det vanliga Luciatåget. Tyvärr kan jag inte dela med mig av videon utanför kontoret, men det gav i alla fall kollegorna lite julstämning 😉
Här kommer i alla fall en bild på en av deltagarna 😉
Glad Lucia till er alla!