Jag vet att jag skrev om det förra året, på min gamla blogg, men jag kan inte låta bli att göra det igen 😉
Vår dotter föddes i Moskva i oktober 2013. Den 13:e december samma år kom hon till Frankrike, efter två månader med diverse administration i Ryssland, och efter fem år av väntan på att hon skulle komma till.
Lucia kommer för alltid att ha en speciell plats i våra hjärtan 🙂 När vi på papsens (min) arbetsplats firar Lucia, är Maïa och jag med. Vi firar mer än vad som kanske syns i bild 😉
Dessutom måste vi förstås värna om våra svenska traditioner, inte minst när vi bor utomlands och Maïa inte får dem i samma utsträckning som om vi bott i Sverige.
Jag vet, vi är inte helt politiskt korrekta. Pojkarna har fortfarande strutar på huvudet …
Äntligen!
Vår dotter föddes 2013 i Moskva. Inte oväntat mötte vi motstånd från franska konsulatet, som misstänkte att vi använt oss av surrogatmamma. Surrogatmödrar är inte olagligt i Ryssland, men i Frankrike där vi bor, är det inte tillåtet. De franska myndigheterna gjorde sitt bästa för att göra saker så krångliga som möjligt, eftersom vi kringgått fransk lag. Maktmissbruk, kallar jag det.
Vi var kvar i Moskva i två månader. Egentligen hade vi det bra; vi hyrde en lägenhet i ett bra område med promenadavstånd till både matvarubutiker och till Gorkijparken. Det som var så oerhört frustrerande var osäkerheten och väntan på att få komma hem till oss.
Anmälan om födsel till de ryska myndigheterna gick utan problem. De franska myndigheterna sa nej.
Dotter och äkta make
Vi ordnade med ett ryskt pass till vår dotter, för att hon skulle ha någon form av ID-handling. Vi ansökte om visum för att åka till Frankrike. De franska myndigheterna sa nej, med anledning av att de inte bedömde det som troligt att vi, med dottern, skulle komma tillbaka till Ryssland igen. Återigen hade de inte fel, även om vi förstås inte kunde acceptera deras beslut.
Den franska advokat vi anlitat skrev brev till franska utrikesministeriet. Parallellt med det skrev jag till franska ambassadören i Stockholm som jag träffat vid tillfälle.
Vi ordnade med visum till Tjeckien och därmed Schengen för att ta bilen därifrån.
I sista minuten, dagen innan det bar av till Prag, fick vi besked om att vi kunde komma förbi och hämta ett inresetillstånd hos konsulatet, för en, säger en, inresa till Frankrike. Om det berodde på brevet till utrikesministeriet eller till ambassadören i Stockholm får vi väl aldrig veta.
Hela Rysslandsvistelsen hade varit en kamp mot tiden. Vi hade själva bara visum på tre månader. I dagarna mellan jul och nyår skulle de gå ut, och vad skulle vi göra med Maïa då? Lyckligtvis behövde vi inte fundera så mycket på det. Den 13 december stod vi alla på fransk mark. Vilken lycka!
Därmed inte sagt att alla papper kom på plats. De franska myndigheterna vägrade fortfarande att godkänna en registrering av vår dotter i Frankrike. Inga franska ID-handlingar. Sedan Maïa kom till Frankrike har vi inte kunnat ta flyget. Vi har bilat upp till Sverige ett par gånger, men med nuvarande gränskontroller vågade vi inte försöka oss på det i år. Det var inte förrän Frankrike blivit dömda i EU-domstolen för mänskliga rättigheter, ett beslut som man valde att inte överklaga, som det sakta började röra på sig. Lyckligtvis har allt det här inte inneburit några problem med att ordna med sjukförsäkring och dagis/ skola …
I fredags, alltså drygt tre år senare, fick vi en kopia på Maïas franska födselbevis! Franska konsulatet hade fått i uppdrag av ministeriet att överföra handlingen till Frankrike.
Nu ska vi ansöka om pass och ID-kort – sedan tar vi flyget. I år får vi fortfarande fira jul i Frankrike, men nästa år blir det Sverige J
Man får väl lov att ta till sig det man önskar? Jag har just fått en ny recension av Att raka en zebra 😉 Sanningen är den att recensionen är minst sagt blandad. Bengt Held gillar inte allt, och det får jag självklart acceptera.
Bengt tycker bland annat att min relationsthriller inte har några thrillerelement. Jag kan förstå det han säger. Att raka en zebra är ingen thriller i vanlig mening, och Bengt är inte den förste som anmärkt på det. Det är helt klart en tanke att ta till sig inför Moscow Baby. Att raka en zebra är en relationsroman med thrillerinslag (tycker jag fortfarande själv ;-).
För den som vill läsa hela recensionen kan man klicka här. Jag tar till mig vad Bengt säger och kommer att se till att Moscow Baby har betydligt mindre av de debutantmisstag som han pekar på.
Samtidigt tar jag förstås till mig allt det goda i Bengts recension:
”Trots det ska öppet homosexuelle författaren Håkan Lindgren inte avfärdas. För när det gäller hantering av svenska språket är han bra – ibland mästerlig – trots att han sedan länge bor i Frankrike. Miljöskildringarna av Paris kanske inte är perfekta litterärt men de ger en känsla att man är i staden. Bäst är han i detaljerna – de där sakerna som vi människor känner igen. Saker i vardagen som vi gillar och ogillar.”
”Trots att Lindgren är lika duktig på svenska språket som Jonas Gardell.”
Som sagt, med dessa ord låter jag mig inspireras och det övriga visar var jag kan bli bättre. Med stor spänning väntar jag på vad mina testläsare skall tycka om ”Moscow Baby” … Redan ikväll skall jag sätta igång att läsa den utskrivna versionen 😉
Ett busskort är förstås inte särskild märkvärdigt. Men när det har din ännu inte treåriga dotters namn på det, känns det ändå lite overkligt …
”Jag är stor, jag ska gå i skolan”, har Maïa sagt sedan någon gång i maj. Hon fyller tre i oktober, så allting är förstås relativt. Och vi pratar om förskolan. I Frankrike börjar barnen det året de fyller tre. Det är inte obligatoriskt, men alla gör så. Barnen går också ofta på dagis från ett par månaders ålder (mammaledigheten är tio veckor, ja veckor, inte månader, varav flera måste tas innan själva förlossningen, så vad annat kan man göra?).
Det är lite paradoxalt att barnen anses vara mogna för förskola även innan de faktiskt fyllt tre, men att de inte får gå på fritidsverksamhet, och därmed inte heller äta i skolmatsalen, förrän dagen efter tredje födelsedagen. För vår del innebär det att under en och en halv månads tid, så ska Maïa lämnas 8.15, hämtas 11.30, lämnas igen 13.30 och hämtas på nytt 15.30. Det är svårt att ha ett heltidsjobb då, om man inte har far- eller morföräldrar i närheten.
Och så skolbussen då. Hon har ett busskort, men vi har ännu inte bestämt hur vi ska göra med det . Skolan ligger tre kilometer bort, så det är ingen lång färd, och det finns förstås någon på bussen som tar hand om barnen, och någon som ser till att de kommer av och in till skolsalen. Det får väl bli Maïa själv som bestämmer, och det i sin tur beror säkert på hur de andra barnen gör. Med 340 invånare i byn har hon i alla fall tre barn i samma klass och flera stora barn på samma skola.
En ny tid är här! Ja jösses …
Det är Pride i Stockholm med allt vad det innebär! Om du missat det, titta in på QX eller ta dig ut på stan (i kungliga huvudstaden), så hänger du med 😉
Hoi Förlag vill också vara med i karnevalyran. Bland annat har de ordnat den här minitrailern till Att raka en zebra.
Visst är den fin?
Finns ju både som inbunden och e-bok 😉
Just married 🙂 Ja, det är faktiskt sant! Eller närmare bestämt för en vecka sedan, lördagen den 18:e juni. Först nu börjar vi hämta oss och komma ikapp 😉
Efter tio år tillsammans (eller nio år och 364 dagar om man skall vara noga) och på dagen nio år sedan vår PACS (fransk partnerskapsregistrering), slog vi till. Så nu är man äntligen en ärbar man 😉
Efteråt höll vi igång till långt in på natten och till och Maïa dansade till klockan elva. Både den svenska och de franska familjen var på plats och alla var i full form.
Nu byter jag också efternamn, även om jag inte bestämt hur jag gör i mitt skrivande. Vi har slagit ihop våra namn och tagit oss dubbelnamnet Thomas-Lindgren.
För den skarpögde, så har jag äntligen fått mina nya glasögon 😉
I går var det Mors dag, både i Sverige och i Frankrike. Jag ringde till min ömma moder, mannen till sin, förstås. Vår dotter har en mamma, på sätt och vis, men det är en surrogatmamma i Ryssland. Vi håller en viss kontakt med henne, men inte så att vi firar mors dag, eller ens refererar till henne som mamma.
I stället har vi delat upp firandet i fars dag och i papsens dag. Det är jag som är papsen 🙂 Så jag fick present i går, en fin kom-ihåg-tavla som Maïa gjort på dagis, med små runda lappar att skriva på. På den första lappens står det Grattis och Maïa. Hur skall jag då bära mig åt för att använda lapparna? Jag vill ju inte ta bort den första … Den lilla trätavlan har inte fått någon plats på väggen ännu, men den skall sparas som den är. Jag får minnas saker på annat sätt, jag har ju både iPhone och iPad.
Snart är det Fars dag i Frankrike. Bra, då ligger det så när i tiden att man inte hinner glömma bort det 😉 Men på dagis har de koll!
Vi var ute på lekplatsen, Maïa och jag, både i lördags och söndags. Det dåliga vädret det lovat höll sig nästan borta, så vi fick en eller två timmar om dagen med gungande och rutschkanor, och kompisar som kommer att gå i samma klass när förskolan drar igång till hösten. ”Jag är stor, jag ska gå i skolan”, säger Maïa stolt. Men ännu stoltare är papa och papsen 🙂
Det här låter ju helt otroligt, men det verkar tyvärr vara sant.
En kvinna skrev 2010 ”kontrakt” med ett gaypar i Frankrike, där surrogatmamma är olagligt, att föda deras barn. När barnet fötts 2011 skickade hon ett sms och sa att barnet var dödfött. Men, barnet levde och mådde bra. Kvinnan sålde sedan barnet till ett annat gaypar i Luxemburg.
Hon gjorde samma sak 2012, innan hon arresterades 2013.
French surrogate mother on trial for defrauding two gay couples
Nu skyller hon på sina hårda barndom …