En sådan ära att få söndagstugga hos Boktugg i dag! Jag pratar om hur det är att marknadsföra och sälja sina böcker när man bor långt ifrån sin hemmamarknad. Det har varit en utmaning, en som jag gjort vad jag kunnat för att övervinna sedan Att raka en zebra kom ut 2015.
Jag har ju bott utomlands, närmare bestämt i Frankrike, sedan närmare tjugofem år, fram till i år, när familjen och jag flyttat till Sverige. Plötsligt har jag tillgång till lokala händelser och kan så mycket enklare vara en del av kulturutbudet i Stockholm och i städerna runt omkring. Men, som sagt, mitt söndagstugg handlar inte om möjligheterna som Sverige bjuder på, utan om tiden dessförinnan.
Läs gärna hela inlägget hos Boktugg och hör av dig om du har något att tillägga 😉
Att synas, det är väl alla överens om är det viktigaste när man ska marknadsföra sig? Men hur gör man det, särskilt när man bor långt ifrån den marknad där man vill bli sedd? Författaren Håkan Lindgren skriver om sina erfarenheter.
Sverige bjuder på mängder av lokala bokmässor och signeringstillfällen, här finns bibliotek och andra lokaler där man kan föreläsa, men om man själv inte är på plats, vad händer då, och hur gör man för att tillsammans med böckerna skapa sig ett varumärke?
Therése Neaimé var en av alla gästerna i tisdags. I dag har hon bloggat om releasefesten i Gala Magasin under rubriken ”Releasefest och röda mattan-event” 🙂
Mer vimmelbilder finns i Gala Magasins reportage om eventet.
Än en gång, vilken härlig kväll och sådana färgstarka gäster! Tack alla som gjorde releasen av En fallen man möjlig!
”Jag tror att livet handlar om att bli den bästa versionen av oss själva. Att följa sin dröm kan vara svårt – men att inte göra det skrämmer mig ännu mer.” Det är därför Therése aldrig har begränsat sig till att vara ”bara” en sångare, en skådespelerska eller en talare. När hon bestämt sig för att prova något nytt, tar hon sig alltid an utmaningen helhjärtat. ”En grundtalang är säkert viktig,” förklarar Therése, ”men arbetsmoral, en tro på sig själv och en positiv attityd är lika viktigt för att lyckas.”
Therése musik kombinerar hennes svenska och libanesiska arv i en Scandipop/arabisk pophybrid som toppat hitlistor världen över. Hon har spelat live i USA, Europa och Mellanöstern med sitt eget band, Neaimé. Hon har framträtt för NATO trupper i Afghanistan och öppnat upp för Simply Red under deras Europaturné. Therése har representerat svenska UD i Kairo med live-framträdanden utsedd till en framstående personlighet för att främja svensk-arabiska relationer. Therése har varit varumärkesambassadör för Volkswagen Middle East och ambassadör för svenska Stiftelsen för barn med cancer. Hon har framträtt för kungen och kronprinsessan av Sverige och vid ett flertal andra VIP-evenemang. Under 2019 samt 2020 såg vi henne bla uppträda på Köpenhamn och Kapstaden Pride. Under 2017-2018 samarbetade hon även med Länsmusiken i Stockholm med sin egen föreställning. Som skådespelerska har hon haft huvudroller i både film och teater. Therése är också författare och har nyligen publicerat sin bok ”Från dröm till verklighet”.
I dag har jag fått äran att gästblogga hos Storytel om Moscow Baby 🙂
Fantastiskt roligt!
I dagarna kommer också ett julerbjudande från Hoi Förlag. Köp Moscow Baby för 180 kr och få Att raka en zebra (inbunden) till pocketpris. Fri frakt vid köp över 300 kr på hela shoppen. Perfekta julklappar 🙂 Håll ögonen öppna!
För den som är trött på regn och rusk kan jag nu avslöja att sommaren kommer tidigt i år. Redan 17 februari, är det bestämt.
När Ariton Förlag frågade om jag ville spela in ett radioprogram ”à la Sommarpratarna i P1”, hade jag verkligen det i åtanke. Att det sedan sänds i februari spelar förstås ingen som helst roll.
Programmet kommer inte att sändas på P1 utan finns att lyssna på i Aritons webbradio (men alltså inte förrän om dryga två veckor – tänk att sommaren känns så långt bort ibland ;-). Programmet är en del av projektet ”Under ytan”, som också innefattar en novellantologi (kommer i maj). Jag kommer också inom kort att medverka med en krönika i webbtidningen CoachingGuiden.
Min studio? Nej, jag åkte inte till Sverige för att spela in i någon anläggning där. I stället satt jag på mitt rum på Mondrian, mitt favorithotell i London och läste in på mobiltelefonen, valde min musik och skickade allt till Petra på Ariton. Hon har nu klippt samman allt och jag är oerhört spänd på resultatet … 17 februari, som sagt 😉
Zebra-Cristian om sina chanser att få fatt i en ”golden boy”
Allvarligt talat, hur bestämmer Oscarsjuryn vem som har huvudrollen och vem som har en biroll i en relationsfilm? Okej, okej, när en film har en pojke och en flicka som blir kära, då har man en manlig och en kvinnlig huvudrollsinnehavare. Jag fattar. Men om det är en kärlekshistoria mellan två män? Vem av de underbara killarna har huvudrollen och vem har birollen då? Jag bara undrar …
Egentligen spelar det ingen roll. När en av de tänkta birollsinnehavarna stjäl hela showen, ja faktiskt hela filmen, då måste Oscarn förstås gå till honom. De andra kan få varsin buckla för sina stora biroller, det bryr jag mig inte om. Men man måste kunna vända på saker här i livet och se dem ur nya persektiv, eller hur?
Och vem talar jag om? Moi, naturligtvis! Little ol’ me! Tant Cristian! Den som läst Att raka en zebra vet att jag äger. För den som mot all förmodan inte läst boken, så är det alltså så här:
Jag, alltså Cristian Andersohn, alias Fjollan från Fjällbacka, är Jacobs bäste vän. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Från början en av två vänner, men ändå den absolut bäste (jag vet, jag vet, stating the obvious, men bara så att det inte finns några oklarheter). När Anton har den dåliga smaken att gå och bli mördad, så blir jag dessutom Jacobs ende gode vän. Eller goda vän, om du föredrar. Tant Cristian är inte så petig och definitivt inte homofob (snacka om att skjuta sig själv i foten …).
Historien handlar om Jacob och alla hans män, men mest om den siste. Det händer saker, spännande och hemska saker, men jag tycker att man borde fokusera på den som faktiskt finns där hela tiden, i vått och torrt, som aldrig ger upp och som ser till att Jacob tar sig igenom alla prövningar som alla killar försätter honom i. Jacob är en underbar kille och jag vet att mina känslor kanske inte är helt sunda, men så låt mig då synda.
Dessutom är det knappast någon överdrift att säga att det är jag som gett Att raka en zebra sin färg. Victor sög ju åt sig själva titeln när han bloggade, så jag tycker inte att det är mer än rätt att jag också pinkar in mitt revir. (Hoppas att alla språkbegåvade ser ordvitsen …) Det behövs lite glitter och glamour när vardagen blir för grå och vem ringer man då? Tant Cristian, förstås!
Ja, jag vet att det inte blir jag som får Oscar för rollen som Tant Cristian. Jag kan väl inte spela mig själv. Egentligen hade jag tänkt mig Leonardo DiCaprio som lilla mig. Problemet är att nu lär han vara så förbannat dyr efter sin Oscar och så uppbokad att Svensk Film aldrig någonsin kommer att ha råd med honom. Kanske när Hollywood bestämmer att göra en amerikansk version, som de gjorde med Tre män och en baby? Men för den svenska filmen tänker jag mig Erik Sinclair. Han är faktiskt perfekt. Somliga kanske tycker att han är för manlig för rollen som mig? Men kolla bilden! Vi har precis samma tvättbräda och leendet är inte olikt heller. Samma oförställda charm, helt enkelt.
Och så till sist ett scoop: Tant Cristian håller just nu på att skaffa sig en strålande roll i uppföljaren Moscow Baby. När den blir film kommer Leonardo att knacka på dörren, det lovar jag 😉
Zebra-Victor om planerna som gick överstyr
Putain Håkan, tack för att jag också får komma hit och prata av mig lite. Ibland känns det som att man typ glömmer bort mig. Jag vet inte. Det är inte så att Jacob inte förtjänar den uppmärksamhet han får, för det gör han. Han är antagligen världens snällaste, men jag är inte det svarta lamm som somliga vill få mig att framstå som. Det är jag faktiskt inte. Men man måste väl ändå få lov att se om sitt hus, typ?
Nu har Jacob satt ramen, så jag får väl också berätta för de som eventuellt inte läst Att raka en zebra ännu, att när boken börjar, så har jag precis blivit skjuten. Bildligt talat , men ändå. Chloé, som jag bott med i nästan tjugo år och som jag alltid trott att jag skulle bli gammal med, sa att vi inte hade någon framtid tillsammans, att hon ville ha spänning, att hon ville ha mer. Hon trodde att hon ska få det bättre utan mig. Att hon skulle få mer än mig! Allvarligt talat, med facit i handen, blev det verkligen det? Skulle inte tro det.
Hon drev ut mig på gatorna, det gjorde hon faktiskt. Vad skulle jag göra? Sitta inne och lipa? Definitivt inte min stil! Jag erkänner att jag gjorde vad säkert hälften av alla killar skulle göra i min situation – jag gick på krogen. Än sen då? Ni kan knappast säga att jag var otrogen när jag precis blivit singel. Och ingen kan kalla det för hämnd, av exakt samma anledning.
Fråga: Är det fel att vilja veta vad som händer? Jag tycker inte det. Chloé sa att hon inte träffat någon annan, men jag är fortfarande inte övertygad. Alla tecken fanns där. Hon klädde sig sexigare, hon sminkade sig mer och så pratade hon hela tiden om den där fantastiske nye kollegan. Klart att man vill kolla läget. Konkurrensen, typ.
Jag gjorde det som jag kanske inte direkt är stolt över – jag började följa efter henne. Och sedan honom. Det jag upptäckte var väl inte riktigt vad jag väntat mig, om man säger så … Men det gjorde inte direkt saken bättre.
Sedan kom Gatsby tillbaka. ”Den store Gatsby”, precis som jag mindes honom, så som han alltid sett sig själv. På många sätt var det egentligen hans fel. Så här i efterhand undrar jag om han inte hade baktankar från första början, om han såg sin chans att väva sitt nät och att håva in sin fångst. Allvarligt talat – visst var det så?
Dessutom kom hela idén från honom, när jag tänker efter. Okej, jag slängde kanske ur mig någonting vid något tillfälle, men i så fall var det inte på allvar, verkligen inte. Men sedan vägrade han att släppa taget. Det var som om han ville driva mig till det. Putain! Det var inte mitt fel, det var det inte. Merde!
Jag måste hålla med Jacob om en sak, och det är att det här skulle kunna bli en förbannat bra film. En psykologisk thriller, typ. Och jag vet vad jag talar om, jag har sett alla stora filmer. Allt från När lammen tystnar till alla James Bond-filmer. Vem som ska spela mig? Erik Sinclair, förstås! Kolla bilden här och håll med om att han är mycket mer lik mig än Jacob. Precis samma Beckham-stil som jag, jag tror till och med att jag har exakt samma luva hemma och jag lånar gärna ut den för filmningen. Nittio euro, minst, som de kan lägga på specialeffekter i stället. Eller på att filma Moscow Baby, när Erik fått en Oscar för rollen som Victor Morel.
Till sist vill jag bara säga, helt pretentionslöst förstås, att det var jag som myntade begreppet ”Att raka en zebra”. Kan man be Spielberg att få betalt för det?
Den som uppfann Alla Hjärtans Dag var en självisk romantiker
”Ensamma hjärtans dag” skulle den hellre kallas. De som har någon hos sig behöver väl ingen särskild dag för att fira det. Och vi som är ensamma behöver absolut ingen ytterligare anledning för att få det skrivet på näsan!
Jag har varit kär. Jag har till och med varit väldigt kär. Väldigt många gånger, för den delen. Och det är väl inget fel i det? Är det mitt fel att jag har svårt att hitta rätt? Och jag har firat Alla Hjärtans Dag. Många men inte tillräckligt.
I Att raka en zebra är det väl lite av varje. Jag hinner med att både vara singel och i par, mer eller mindre lyckade sådana om man tänker på det sistnämnda. Det förstnämnda har väl alltid varit ganska misslyckat. Jag är helt enkelt inte gjord för att vara själv. Inte så att jag inte klarar mig ensam, för det gör jag. Bättre än de flesta, kanske. Jag kan vara pragmatisk när det behövs och jag kan ge min kärlek till dem som behöver.
Missförstå mig rätt, nu menar jag inte att jag springer runt och ger mig själv till alla som behöver lite mänsklig värme. Faktiskt inte, även om jag inte är så pryd som somliga tror. Jag har en gudson, jag har en syster, föräldrar och vänner. Ibland kan man behöva skämma bort dem också, och varför inte just den fjortonde februari? Jag får dessutom alltid ett kort från mamma och pappa och det är kärlek i den allra renaste form.
Men, jag erkänner, helst skulle jag vilja fira Alla Hjärtans med en och samma person, år efter år, tills döden skiljer oss åt. Som Anton och Anna. De hade bara en så satans otur att döden kom i form av en mördare, och alldeles för tidigt …
Än så länge leder William, med antal Alla Hjärtans-dagar tillsammans med mig, och med flest presenter, mest pengar spenderade. Men vad spelar statistiken för roll, när engelsmansjäveln ändå kastade bort alltihop? Egentligen borde jag be att få tillbaka presenterna som han inte förtjänat. Det där guldarmbandet som jag skulle smälta ned eller ge till någon annan, om det nu blir någon annan.
Just nu är det lite av ett vakuum. Men Alfred, min gudson, behöver kärlek. När han blir lite större kan han gärna få det armbandet. Om ingen annan hunnit dit och stulit mitt hjärta.
Jag behöver inte Alla Hjärtan, för den delen. Mitt eget och någon annans att ta hand om, så lovar jag att spela med igen och köpa presenter, blommor och allt annat som får samhället att gå runt.
Nu ska jag gå och köpa lite blommor till mig själv, om inte alla kärlekskranka redan tömt floristernas butiker …
”Hur kunde det gå så långt?” – Zebra-Jacob talar ut, för första gången sedan boken
Först av allt vill jag tacka Håkan som låter mig komma och blogga här. Sedan han gav mig liv (jag vet, det låter dramatiskt, men det var ju faktiskt så. Men han behövde i alla fall inte använda sig av surrogatmamma, för någon av oss rollinnehavare i Att raka en zebra för den delen, och tur är väl det, annars hade det blivit dyrt. Förbannat dyrt, faktiskt!), så har jag fått hålla mig till manus. Nu ska det bli skönt att få komma till tals på riktigt. Jag har förstås lovat att inte avslöja för mycket av vad som händer i boken, eller i fortsättningen Moscow Baby för den delen (med risk för att bli censurerad), så jag får väl försöka komma runt det hela så gott jag kan.
När Att raka en zebra börjar, bor jag i Göteborg tillsammans med William. Prince William skulle han väl helst vilja bli kallad, men det finns, och fanns, gränser till och med för min dumhet. ”Engelmansjävel” är snarare det epitet jag tycker passar bäst. Det är tillräckligt illa att jag lät honom hållas när han bestämt sig för att ta pianolektioner. Tro mig, det var inte så oskyldigt som det låter, tvärtom, faktiskt. Att spela fyrhändigt fick en annan innebörd, om man säger så. Fan vet om det räckte med fyra, förresten … Jag får vara glad att jag inte fick klåda mellan tangenterna. Å andra sidan var vare sig William eller någon annan i närheten av mitt stämjärn under hela den tiden, så risken var väl minimal.
Så stack vi till Paris. Ja, William och jag. Det kan man förstås diskutera om det var en bra idé, men det kändes i alla fall rätt just då. Eller snarare, att stanna kvar i Göteborg i vardagstrampet lät inte särskilt roligt, så då kunde man lika gärna trampa i klaveret i den franska huvudstaden. Och det gjorde vi, båda två, fast på olika sätt. Rejält, kan man säga. Frågan är om jag någonsin kommer att hämta mig …
Till min hjälp hade jag min vän Cristian Andersohn (just det, lägg märke till hur elegant, enligt honom själv, han flyttat ut h:et från Christian till efternamnet). ”Fjollan från Fjällbacka” var det någon som kallade honom och även om det inte är osant, någon del av det, så är han världens bästa vän. Kanske har han alltid varit lite väl förtjust i mig, men det är faktiskt väldigt smickrande, riktigt charmigt, om sanningen ska fram. Ingen var mer förtjust än han, när William började missköta sig på allvar. Jag lät mig tröstas, men inte blev det bättre av det. Hade jag trott det?
”Sitter han där och tror att han är så jäkla felfri?” undrar någon, eller kanske alla, om lilla mig. Nej. Jag vet att jag gjort misstag. Riktigt rejäla björnlabbar till misstag. Ibland har jag som sagt fått hjälp att tabba mig, men andra gånger har jag klarat det alldeles utmärkt på egen hand. Fråga Palle, för den delen. Men han håller nog inte med, när jag tänker efter.
Så träffade jag drömprinsen. Trodde jag, dumma mig. Vad var det som sa att han var bättre än något av de andra stolpskotten? Ingenting, om jag ska vara ärlig. Kanske var det för att han spelade svårflörtad så länge som jag inte kunde hålla fingrarna i styr? Så här i efterhand kan man fråga sig om det var så klokt. Egentligen. Om jag raggat upp någon på en gaybar i stället hade allting kanske varit annorlunda? Enklare? Tråkigare?
Egentligen är allt det där så förbannat världsligt. Mitt i allt det, så gick Anton och Anna och dog! Mördade! Vad spelar lite kärleksbrist för roll när det bara är hjärtat som brustit, och inte hela huvudet? Både två fick ju skallen inslagen. Jag blir illamående bara jag tänker på det. Och inte blev det bättre när polisen antydde att jag också var misstänkt. Som om inte sorgen var tillräcklig. Och skuldkänslorna! Var det mitt fel? Om jag bara hållit min tunga i styr, hade det kanske aldrig hänt?
När jag sedan fick redan på att Anton och Anna ville att jag skulle ta hand om Alfred, min gudson, på riktigt, på heltid, blev det om möjligt ännu värre. Ärligt talat, vem var jag att ta hand om en tvååring? De tyckte visst det, men Annas mamma var med all önskvärd tydlighet inte av samma åsikt. Men att hon skulle behöva gå så långt för att nå dit hon ville, att hon måste vara så elak! Jag tror allvarligt att den människan inte har några som helst känslor.
Sedan gick resten åt helvete, det med. Raka vägen nedåt. Det är nästan så att man måste skratta åt det. Om någon en dag kommer och säger att de ska göra en film av det, eller en teveserie, så skulle jag inte bli förvånad. Faktiskt! Sanningen om morden på Anna och Anton Eklundh skulle den kunna heta. Om vi nu en dag får reda på sanningen, vill säga, för jag måste säga att jag inte är övertygad om att man hittade den …
Men, som Bette Midler sa: ”Nu pratar vi inte mer om mig. Nu pratar vi om dig. Vad tycker du om mig?” Jag vill inte verka ytlig i allt det här, men allvarligt: om det skulle bli en film av det här – vem skulle spela mig? Erik Sinclair? Erkänn att likheten är slående!
I dag gästar jag Debutantbloggen. Välkommen dit 🙂
Gästblogg: Håkan Lindgren – Roman eller novell, spelar storleken någon roll?
