Vi har bara ett barn, maken och jag, och vi har aldrig haft några andra (om man inte räknar våra brorsbarn, förstås). Vår dotter Maïa är vårt allt. Min man blev officiell pappa när hon föddes och ingen har någonsin ifrågasatt det. Franska myndigheter misstänkte dock surrogatmödraskap när Maïa föddes i Moskva, och ställde därför till en hel del problem när vi skulle se till att Maïa blev erkänd som fransk medborgare. Det tog tre år. Som tur var fick vi i alla fall efter mycket om och men lov att lämna Moskva och åka in till Frankrike när Maïa var två månader. På självaste Lucia kom Maïa till Paris.
I franska myndigheters ögon var jag länge ingen i förhållande till Maïa. Vi bodde tillsammans som en familj, skola och sjukvård var inga problem, eftersom maken och jag hade vår relation, och Maïa var hans, också på papperet.
Efter många år, när Alexandre och jag gift oss, ansökte jag om att få adoptera Maïa. Det tog ett år innan jag blev pappa också hos franska staten.
Så flyttade vi till Sverige i slutet av mars förra året. Att Skatteverket skulle godkänna vår familj var för oss en självklarhet. Maïa skulle per automatik bli svensk medborgare och hon skulle få det dubbla efternamn, bestående av makens och mitt respektive efternamn, som vi bestämt och som stod angivet i de franska adoptionspapperna.
När vi tre månader efter det att vi skrivit in oss fick brev från Skatteverket, höll vi på att gå i bitar. Alexandre godkändes förstås som Maïas pappa, men det gjorde inte jag. I stället folkbokförde man vår ryska surrogatmamma som andra vårdnadshavare för vår dotter. Jag var på nytt ingen, mer än Alexandres man och någon som bodde på samma adress som Maïa. Vad skulle hände om vi behövde båda föräldrars underskrift på någonting? Hur skulle vi kunna kontakta vår ryska surrogatmamma som vi inte ens i vanliga fall har någon regelbunden kontakt med? Att hon bor på gränsen till Ukraina och säkerligen har fler och större bekymmer än vi någonsin kan föreställa oss, gjorde inte saken enklare. En tvist om folkbokföring måste förefalla som ett drömscenario jämfört med vad hon och hennes familj just nu genomlider.
Utan att på något sätt vilja ta fokus från vår surrogatmammas situation, var det här inte hållbart för oss. Och vad skulle jag ta mig till om något hände maken? Vilka rättigheter skulle jag då ha för Maïas liv och uppväxt? Maïa blev för övrigt av Skatteverket inte heller godkänd som svensk medborgare, och inte heller folkbokförde man henne med hennes dubbla efternamn (vi hade inte hunnit skaffa nytt franskt id-handling med dubbelnamnet och de papper vi kunde tillhandahålla, ansågs ha lågt ”bevisvärde”).
Vi överklagade givetvis, med ett långt brev där vi la fram alla tänkbara argument. Vi bifogade de dokument vi hade som skulle kunna stärka vårt fall. Och sedan väntade vi …
Dan före dan, alltså den 23:e december, åkte vi till mamma i Växjö. Min egen pappa hade gått bort ett par veckor tidigare och vi hade sorgen efter honom att bearbeta. December var ingen lätt månad.
Precis när vi körde in i Växjö, fick jag mejl från Förvaltningsdomstolen, som var ansvariga för överklagandet av Skatteverkets tidigare beslut. Jag bad till högre makter och försökte intala mig att de väl ändå inte skulle skicka ett avslag dagen innan julafton …
De hade inte godkänt hela överklagan, men de hade godkänt det viktigaste. Jag är på nytt pappa till Maïa, tillsammans med Alexandre. Vi två är Maïas föräldrar och vårdnadshavare. Man godkände henne inte som svensk medborgare och inte heller ville man ge henne ett dubbelt efternamn, men i slutet av domen angav man att man kan söka det första via Migrationsverket och det andra via Skatteverket. Det får bli nästa steg i processen, mindre bråttom än mitt föräldraskap.
Jag var just inne och tittade under Mina sidor hos Skatteverket; nu är det klart och just denna lilla mening får mig tårögd (och förstås vad som står därefter) <3
I slutet av 2008 bestämde maken och jag att vi skulle försöka skaffa barn via en familjejurist och surrogatmamma i Moskva. Efter nästan fem år, i oktober 2013, föddes vår underbara Maïa. Två månader senare var vi hemma på fransk mark och vardagen som barnfamilj kunde börja på riktigt. Trots att Maïa har två pappor har vi alltid känt oss som vilken familj som helst. Vi ÄR som vilken familj som helst!
Fransk administration kan dock ta lite tid. Maïa fick vänta i drygt tre år innan hon blev ”godkänd” som fransk medborgare, trots att maken, som är biologisk pappa, är fransman. Vi gifte oss för övrigt inte förrän det var klart, eftersom vi inte vill störa systemet genom att ändra på några som helst detaljer i familjebilden.
I oktober 2018 körde vi igång adoptionsprocessen. Jag, som inte är biologisk pappa, har utan den inga lagliga rättigheter om något skulle hända. Man vill ju inte måla fan på väggen, men visst måste man se om sitt hus och vara beredd på allt.
Vi tog kontakt med en advokat, densamma som hjälpte oss att få inresetillstånd för Maïa till Frankrike från Moskva 2013, och samlade ihop alla papper som behövdes, ryska sådana med notariestämplade översättningar om surrgoatmammans medgivande till adoption och flera andra dokument. Familj och vänner fick hjälpa till och skriva intyg på att jag var en bra pappa, vi fixade ett fotoalbum som visade att jag funnits med i bilden sedan Maïa föddes, med mera, med mera.
Så gick tiden, tills vi en dag fick ett mejl från advokaten som sa att domstolen saknade viktiga originalhandlingar. Panik! Jag som skickat in allt – hade de kommit bort? När advokaten och jag sedan mindes att vi som försiktighetsåtgärd behållit vissa papper tills vidare, och att det var just dessa som efterfrågades, kunde vi andas ut igen. Sedan största möjliga tystnad ytterligare ett halvår eller så.
Tills i går … I dag ringde advokaten och talade om att adoptionen gått igenom! Jag är nu pappa också på papperet 🙂 Om något skulle hända kan ingen ifrågasätta mina rättigheter. Självklart förändrar det inte det allra viktigaste – kärleken till vårt barn. Vi älskar Maïa mest av allt och det kan ingenting ta ifrån oss. Love is love is love!
Maken och jag var i Neapel förra veckan. Inget coronavirus där enligt pressen och vi känner oss säkra på att inte ha smittats, men hur som helst sitter jag i karantän och arbetar hemifrån under två veckor. Vi får fira tillsammans, Maïa, maken och jag. Och fira ska vi 🙂
Några kanske minns mitt inlägg från den sjätte december där jag berättade att min dotter Maïa nu är fransk medborgare? Hon fyllde tre i oktober, och vi hade hållit på sedan hon föddes 2013 i Moskva, så lyckan och lättnaden var enorm.
Därmed inte sagt att alla frågetecken var uträtade … Trots alla papper vi skickat in till franska konsulatet i Moskva, så ansåg de sig inte ha tillräckligt för att fastställa mammans födelsedag och -ort. I Frankrike skall det stå i din/ ditt födelseattest/ personbevis. I Maïas papper, de som vi fick i december, finns mammans namn, men ingenting mer om henne.
Och personbevis behövs när man ansöker om ID-kort och pass. Vi började med ID-kortet och tog med allt man sagt behövdes. Men, det blev bakläxa, om än inte oväntat. ”Mammans födelsedatum och -ort saknas på födelseattesten!” Med lätt panik letade vi i alla papper vi har om vad vi kunde bifoga för att bekräfta det som saknades. Informationen hade vi, men konsulatet hade alltså inte tyckt att våra papper var tillräckliga.
Borgmästeriet i vår by, där man lämnar in ansökan, kunde inte svara på hur lång tid det skulle ta att få kortet. Lite googlande sa fem till sex veckor. Prefekturen i närmaste storstad, där det hela behandlas, sa sex till åtta. Det var bara att hoppas att de inte först skulle återkomma och säga att de papper vi lämnat in var otillräckliga …
Sent igår kväll kom ett mejl från borgmästeriet, med ett kort meddelande: ”God kväll, Maïas ID-kort finns att hämta i borgmästeriet …”. Jag vågade nästan inte tro att det var sant – tänk om det bara var ett brev som sa att någonting saknades.
Men, nu har vi det – äntligen! Då kör vi igång med passet 🙂
Jag vet att jag skrev om det förra året, på min gamla blogg, men jag kan inte låta bli att göra det igen 😉
Vår dotter föddes i Moskva i oktober 2013. Den 13:e december samma år kom hon till Frankrike, efter två månader med diverse administration i Ryssland, och efter fem år av väntan på att hon skulle komma till.
Lucia kommer för alltid att ha en speciell plats i våra hjärtan 🙂 När vi på papsens (min) arbetsplats firar Lucia, är Maïa och jag med. Vi firar mer än vad som kanske syns i bild 😉
Dessutom måste vi förstås värna om våra svenska traditioner, inte minst när vi bor utomlands och Maïa inte får dem i samma utsträckning som om vi bott i Sverige.
Jag vet, vi är inte helt politiskt korrekta. Pojkarna har fortfarande strutar på huvudet …
Äntligen!
Vår dotter föddes 2013 i Moskva. Inte oväntat mötte vi motstånd från franska konsulatet, som misstänkte att vi använt oss av surrogatmamma. Surrogatmödrar är inte olagligt i Ryssland, men i Frankrike där vi bor, är det inte tillåtet. De franska myndigheterna gjorde sitt bästa för att göra saker så krångliga som möjligt, eftersom vi kringgått fransk lag. Maktmissbruk, kallar jag det.
Vi var kvar i Moskva i två månader. Egentligen hade vi det bra; vi hyrde en lägenhet i ett bra område med promenadavstånd till både matvarubutiker och till Gorkijparken. Det som var så oerhört frustrerande var osäkerheten och väntan på att få komma hem till oss.
Anmälan om födsel till de ryska myndigheterna gick utan problem. De franska myndigheterna sa nej.
Dotter och äkta make
Vi ordnade med ett ryskt pass till vår dotter, för att hon skulle ha någon form av ID-handling. Vi ansökte om visum för att åka till Frankrike. De franska myndigheterna sa nej, med anledning av att de inte bedömde det som troligt att vi, med dottern, skulle komma tillbaka till Ryssland igen. Återigen hade de inte fel, även om vi förstås inte kunde acceptera deras beslut.
Den franska advokat vi anlitat skrev brev till franska utrikesministeriet. Parallellt med det skrev jag till franska ambassadören i Stockholm som jag träffat vid tillfälle.
Vi ordnade med visum till Tjeckien och därmed Schengen för att ta bilen därifrån.
I sista minuten, dagen innan det bar av till Prag, fick vi besked om att vi kunde komma förbi och hämta ett inresetillstånd hos konsulatet, för en, säger en, inresa till Frankrike. Om det berodde på brevet till utrikesministeriet eller till ambassadören i Stockholm får vi väl aldrig veta.
Hela Rysslandsvistelsen hade varit en kamp mot tiden. Vi hade själva bara visum på tre månader. I dagarna mellan jul och nyår skulle de gå ut, och vad skulle vi göra med Maïa då? Lyckligtvis behövde vi inte fundera så mycket på det. Den 13 december stod vi alla på fransk mark. Vilken lycka!
Därmed inte sagt att alla papper kom på plats. De franska myndigheterna vägrade fortfarande att godkänna en registrering av vår dotter i Frankrike. Inga franska ID-handlingar. Sedan Maïa kom till Frankrike har vi inte kunnat ta flyget. Vi har bilat upp till Sverige ett par gånger, men med nuvarande gränskontroller vågade vi inte försöka oss på det i år. Det var inte förrän Frankrike blivit dömda i EU-domstolen för mänskliga rättigheter, ett beslut som man valde att inte överklaga, som det sakta började röra på sig. Lyckligtvis har allt det här inte inneburit några problem med att ordna med sjukförsäkring och dagis/ skola …
I fredags, alltså drygt tre år senare, fick vi en kopia på Maïas franska födselbevis! Franska konsulatet hade fått i uppdrag av ministeriet att överföra handlingen till Frankrike.
Nu ska vi ansöka om pass och ID-kort – sedan tar vi flyget. I år får vi fortfarande fira jul i Frankrike, men nästa år blir det Sverige J
I går var det Mors dag, både i Sverige och i Frankrike. Jag ringde till min ömma moder, mannen till sin, förstås. Vår dotter har en mamma, på sätt och vis, men det är en surrogatmamma i Ryssland. Vi håller en viss kontakt med henne, men inte så att vi firar mors dag, eller ens refererar till henne som mamma.
I stället har vi delat upp firandet i fars dag och i papsens dag. Det är jag som är papsen 🙂 Så jag fick present i går, en fin kom-ihåg-tavla som Maïa gjort på dagis, med små runda lappar att skriva på. På den första lappens står det Grattis och Maïa. Hur skall jag då bära mig åt för att använda lapparna? Jag vill ju inte ta bort den första … Den lilla trätavlan har inte fått någon plats på väggen ännu, men den skall sparas som den är. Jag får minnas saker på annat sätt, jag har ju både iPhone och iPad.
Snart är det Fars dag i Frankrike. Bra, då ligger det så när i tiden att man inte hinner glömma bort det 😉 Men på dagis har de koll!
Vi var ute på lekplatsen, Maïa och jag, både i lördags och söndags. Det dåliga vädret det lovat höll sig nästan borta, så vi fick en eller två timmar om dagen med gungande och rutschkanor, och kompisar som kommer att gå i samma klass när förskolan drar igång till hösten. ”Jag är stor, jag ska gå i skolan”, säger Maïa stolt. Men ännu stoltare är papa och papsen 🙂
Välkommen Tango kom ut i USA redan 2005 och i Sverige 2012. Jag blev tipsad om den i helgen som gick, av barnboksförfattaren Linda Eklund som skrivit och illustrerat Grodan som sa miau. Tack Linda 🙂
Välkommen Tango handlar om två manliga pingviner som älskar varandra, och som får barn tillsammans. Det är en riktigt fin bok. Så här säger Kabusa om boken:
”På Central Park Zoo i New York finns det många sorters familjer. Här finns kattbjörnsfamiljer, apfamiljer, padd-familjer och tukanfamiljer. Men det finns en familj som inte är som någon annan. Roy och Silo bygger ett bo precis som de andra pingvinparen på Zoo. Men stenen vill inte kläckas, och deras skötare ger dem ett ägg som behöver tas om hand. Ur ägget kliver Tango, som blir den första pingvinungen med två pappor.
Berättelsen om Tango är sann. Hakremspingvinerna Roy och Silo hade levt sida vid sida i Central Park Zoo i New York i många år, när de plötsligt fick upp ögonen för varandra 1998 och sedan dess har de varit ett par. Tango är deras enda unge, och hon föddes ur ett ägg som hade lagts av ett annat pingvinpar.”
http://www.kabusabocker.se/bocker/valkommen-tango-1
En sida om ofrivillig barnlöshet
Källa: PRESSRELEASE 22 februari 2016
Här finns många fina och intressanta artiklar. Jag har ännu bara hunnit läsa några. Titta gärna in!
Det här låter ju helt otroligt, men det verkar tyvärr vara sant.
En kvinna skrev 2010 ”kontrakt” med ett gaypar i Frankrike, där surrogatmamma är olagligt, att föda deras barn. När barnet fötts 2011 skickade hon ett sms och sa att barnet var dödfött. Men, barnet levde och mådde bra. Kvinnan sålde sedan barnet till ett annat gaypar i Luxemburg.
Hon gjorde samma sak 2012, innan hon arresterades 2013.
French surrogate mother on trial for defrauding two gay couples
Nu skyller hon på sina hårda barndom …
Vad du med på den? På ”svensk utlandsadoption”, alltså? Att adoptera har för två killar varit tillåtet i många år i Sverige. Ändå har inget land, hur många föräldralösa barn det än finns och hur många av dem som bor på gatan, insett att kärleken hos ett homosexuellt par är att föredra framför det livet, än mindre att den kärleken är lika fin som den hos ett heterosexuellt par.
Nu har Saymom en koppling till Brasilien där adoptionen just blivit godkänd, men det måste vara ett stort steg i rätt riktning. Läs hela artikeln på länken nedan.
Jacob och Saymon gör historisk adoption
Grattis Jacob och Saymom! Jag är så glad för er skull 🙂