I slutet av 2008 bestämde maken och jag att vi skulle försöka skaffa barn via en familjejurist och surrogatmamma i Moskva. Efter nästan fem år, i oktober 2013, föddes vår underbara Maïa. Två månader senare var vi hemma på fransk mark och vardagen som barnfamilj kunde börja på riktigt. Trots att Maïa har två pappor har vi alltid känt oss som vilken familj som helst. Vi ÄR som vilken familj som helst!
Fransk administration kan dock ta lite tid. Maïa fick vänta i drygt tre år innan hon blev ”godkänd” som fransk medborgare, trots att maken, som är biologisk pappa, är fransman. Vi gifte oss för övrigt inte förrän det var klart, eftersom vi inte vill störa systemet genom att ändra på några som helst detaljer i familjebilden.
I oktober 2018 körde vi igång adoptionsprocessen. Jag, som inte är biologisk pappa, har utan den inga lagliga rättigheter om något skulle hända. Man vill ju inte måla fan på väggen, men visst måste man se om sitt hus och vara beredd på allt.
Vi tog kontakt med en advokat, densamma som hjälpte oss att få inresetillstånd för Maïa till Frankrike från Moskva 2013, och samlade ihop alla papper som behövdes, ryska sådana med notariestämplade översättningar om surrgoatmammans medgivande till adoption och flera andra dokument. Familj och vänner fick hjälpa till och skriva intyg på att jag var en bra pappa, vi fixade ett fotoalbum som visade att jag funnits med i bilden sedan Maïa föddes, med mera, med mera.
Så gick tiden, tills vi en dag fick ett mejl från advokaten som sa att domstolen saknade viktiga originalhandlingar. Panik! Jag som skickat in allt – hade de kommit bort? När advokaten och jag sedan mindes att vi som försiktighetsåtgärd behållit vissa papper tills vidare, och att det var just dessa som efterfrågades, kunde vi andas ut igen. Sedan största möjliga tystnad ytterligare ett halvår eller så.
Tills i går … I dag ringde advokaten och talade om att adoptionen gått igenom! Jag är nu pappa också på papperet 🙂 Om något skulle hända kan ingen ifrågasätta mina rättigheter. Självklart förändrar det inte det allra viktigaste – kärleken till vårt barn. Vi älskar Maïa mest av allt och det kan ingenting ta ifrån oss. Love is love is love!
Maken och jag var i Neapel förra veckan. Inget coronavirus där enligt pressen och vi känner oss säkra på att inte ha smittats, men hur som helst sitter jag i karantän och arbetar hemifrån under två veckor. Vi får fira tillsammans, Maïa, maken och jag. Och fira ska vi 🙂
Jaha, så var den slut: Bokmässan, den vi väntar på ett helt år, som under fyra dagar fyller en författares liv. Vi träffar skrivarkollegor, läsare, branchfolk samt inte minst vänner och bekanta som tittar förbi.
Vi pratar böcker, vi signerar böcker, vi håller i böcker, vi säljer böcker, köper böcker och vi lyssnar på andra författare som pratar om böcker. Och om att skriva dem. CrimeTime Göteborg var en höjdare, liksom Feelgood-scenen. Skådespelaren Alexander Karim och författaren Anna Bågstam var några av dem jag lyssnade på med mycket stor behållning.
En annan av mässans höjdpunkter är författarminglen på torsdagskvällen, inte minst i Bokfabrikens monter. På fredagen är det av tradition vårt eget Hoi som står för VIP-mingel. Mycket frotterande med själsfränder blir det! Många skratt och massor av roliga samtal.
Med kollegor blev det också en del diskussioner om framtida planer. Mycket spännande och om bara ett eller av två av dem går igenom blir det mycket roligt också framöver 😉 Bland det sista jag gjorde på söndagen var att spela in ett kort avsnitt hos Skrivarpodden.
Familjen var hemma i Frankrike och självklart var jag tvungen att köpa med mig någonting hem till Maïa, men vad? Bamse och Mumintrollet har jag redan haft som teman, men nu kom hästen Mulle förbi som en räddande ängel. I väskan ligger nu två signerade Mulle-böcker 🙂
Att sedan Bamse kom förbi och ställde upp på en selfie var naturligtvis en bonus. Kärleken till Bokmässan till trots längtar jag nu så att det gör ont efter familjen.
Ja, som jag redan sagt har jag inget tajt schema för årets Bokmässa, åtminstone inte dagtid. Jag kommer ändå med största säkerhet att hänga en hel del runt Hoi Förlags monter. Där finns alltid en massa spännande och trevliga författarkollegor. Kom dit och häng, du också! Och passa på att köpa några signerade böcker 😉
Hoi finns i monter B07:60, för den som inte redan vet det.
Hos Hoi har jag hittills gett ut två romaner, Att raka en zebra och Moscow Baby. Därutöver har jag skrivit en mängd noveller.
Under fredagen 27/9 finns Ariton Förlag i monter F02:49, på plan 2.
15.00 – 16.30 blir det release för Skriv om ditt liv, där jag alltså medverkar och berättar lite om hur Moscow Baby kom till, både om bakgrunden till varför jag skrev den, om varför jag skrev den som en roman och inte som en självbiografi, och hur jag tänkte när jag faktiskt skrev.
Moscow Baby kan man som sagt sedan köpa hos Hoi.
Hos Ariton har jag medverkat i totalt sex olika antologier. Den senaste, innan Skriv om ditt liv, var Över en regnbågsfika.
Med risk för att bli tjatig hoppas jag verkligen att vi ses där 😉
Under årets Bokmässa (26 – 30 september) kommer jag inte ha någon egen bok med, men jag deltar i Skriv om ditt liv på Aritons Förlag. Det blir för övrigt releasefest under Bokmässan för den som missat det – varmt välkommen till plan 2 och monter F02:49 fredag 27 september kl 15 – 16.30!
I övrigt tänker jag glida runt, njuta och inspireras. Med datorn i ryggsäcken ska jag passa på att ta kraft av all kreativitet bland både författare och besökare. Min nästa roman är snart färdig att skickas till förlag och kanske kläcker jag den sista briljanta (?) idéen just på mässgolvet.
Dessutom har jag en del spännande möten på gång, både med skrivarvänner och icke-skrivarvänner. Det blir mingel (erfarenheten säger att det blir fler än ett) och det blir förlagsmiddag.
Ses vi där?