I år fyller Stockholm Pride 25 år och är enligt uppgift Sveriges äldsta festival. Vi firar mångfalden och fortsätter kampen för att alla ska vara accepterade för den man är, vilket tyvärr fortfarande inte är fallet. Att bara vara en ”vanlig gay man” har förvisso (i Sverige men långt ifrån överallt) blivit ganska main stream, plain vanilla eller hur man nu vill uttrycka det, men för så många andra (transsexuella som ett exempel), är det fortfarande svårt att vara sig själv och att inte behöva förställa sig, att inte bli betraktad som något annorlunda och ett för vissa störande inslag i deras ordnade vardag.
I onsdags var det invigning av Pride Park. Erwik Communication hade ordnat med champagnebar och mingel, men innan dess blev vi (familjen och jag) haffade av Rapport och tillfrågade om hur vi ser på lördagens Prideparad med den potentiellt ökade hotbilden efter koranbränningar och vad det fört med sig i synen på Sverige och eventuella hämnd aktioner från dem som anser sig skymfade. Diskussionen om koranbränning är en diskussion i sig, som jag inte tänker utveckla här (även om jag har min syn på polisens tillstånd till den sortens aktiviteter).
Den stora behållningen för Maïa (vår dotter, snart tio år) var just mångfalden, alla färger, all glädje, att få träffa Tusse och andra extravaganta personligheter (och en enhörning, tillsammans med vår vän Tannaz, som pricken över i:et). Om vi de facto tar oss in till stan för att se på paraden på lördag återstår att se, men jag hoppas att Pride fortsätter att existera som det gör i dag, även om den ultimata förhoppningen förstås är att det en dag inte ska behövas.
Men, när Italien 2023 bestämmer sig för att avregistrera icke-biologiska föräldrar från födelsecertifikat/ personbevis, vilken innebär att dessa föräldrar inte längre har rätt att hämta sina barn från skolan eller att ta med dem på läkarbesök, inser man att vunnen terräng så oerhört snabbt kan raseras …
Nej, tyvärr kommer Pride-verksamheten att vara nödvändig en lång tid framöver.
Bilder från Rapport, SVT1 (19.30-sändningen från 2 augusti 2023).
En av fördelarna med att bo i Sverige, och i den kungliga huvudstaden, är att man kan vara med på en massa skojigheter 🙂 Tillsammans med Alexander Erwik ska vi vara med på invigningen av Pride Park på onsdagen 3 augusti, bara en sådan sak! Vi = maken och jag, som dessutom får lov att ta med oss dottern, eftersom det är barnvänlig tid (kl 15) och det fortfarande är sommarlov. Mer om detta senare 😉
Dessutom har Tallbergs Förlag, som nu för en del av Hoi Publishing, ordnat med signeringar i Pride House. På måndag och fredag eftermiddag får jag vara med och skriva. Spännande! Bland annat kommer jag att ha med en rejäl laddning av Moscow Baby, som ju handlar om gaykillarna Jacob och Victor som bestämmer sig för att skaffa barn via en surrogatmamma i Moskva.
Pariskillarna Jacob och Victor vill skaffa barn. Vägen för dem till en surrogatmamma i Moskva och ett land där homofobin ligger som en mörk dimma över deras redan svåra val. Det blir inte enklare av att deras tillvägagångssätt kan leda till både böter och fängelse hemma i Frankrike.
Vi får följa svenske Jacobs och franske Victors både känslosamma och strapatsfyllda färd till Moskva, men det blir också en inre resa. Gör de rätt? Vad händer om och när de kommer tillbaka till Paris? Håller kärleken mellan dem? Är barnet ett bevis på deras starka band eller är drivkraften en annan? Omgivningens reaktioner och inblandning rör upp starka känslor och skapar konflikter från oväntat håll.
Moscow Baby är en laddad relationsroman om kärlek, uppoffringar, rädsla och drömmar.
