Vi har bara ett barn, maken och jag, och vi har aldrig haft några andra (om man inte räknar våra brorsbarn, förstås). Vår dotter Maïa är vårt allt. Min man blev officiell pappa när hon föddes och ingen har någonsin ifrågasatt det. Franska myndigheter misstänkte dock surrogatmödraskap när Maïa föddes i Moskva, och ställde därför till en hel del problem när vi skulle se till att Maïa blev erkänd som fransk medborgare. Det tog tre år. Som tur var fick vi i alla fall efter mycket om och men lov att lämna Moskva och åka in till Frankrike när Maïa var två månader. På självaste Lucia kom Maïa till Paris.
I franska myndigheters ögon var jag länge ingen i förhållande till Maïa. Vi bodde tillsammans som en familj, skola och sjukvård var inga problem, eftersom maken och jag hade vår relation, och Maïa var hans, också på papperet.
Efter många år, när Alexandre och jag gift oss, ansökte jag om att få adoptera Maïa. Det tog ett år innan jag blev pappa också hos franska staten.
Så flyttade vi till Sverige i slutet av mars förra året. Att Skatteverket skulle godkänna vår familj var för oss en självklarhet. Maïa skulle per automatik bli svensk medborgare och hon skulle få det dubbla efternamn, bestående av makens och mitt respektive efternamn, som vi bestämt och som stod angivet i de franska adoptionspapperna.
När vi tre månader efter det att vi skrivit in oss fick brev från Skatteverket, höll vi på att gå i bitar. Alexandre godkändes förstås som Maïas pappa, men det gjorde inte jag. I stället folkbokförde man vår ryska surrogatmamma som andra vårdnadshavare för vår dotter. Jag var på nytt ingen, mer än Alexandres man och någon som bodde på samma adress som Maïa. Vad skulle hände om vi behövde båda föräldrars underskrift på någonting? Hur skulle vi kunna kontakta vår ryska surrogatmamma som vi inte ens i vanliga fall har någon regelbunden kontakt med? Att hon bor på gränsen till Ukraina och säkerligen har fler och större bekymmer än vi någonsin kan föreställa oss, gjorde inte saken enklare. En tvist om folkbokföring måste förefalla som ett drömscenario jämfört med vad hon och hennes familj just nu genomlider.
Utan att på något sätt vilja ta fokus från vår surrogatmammas situation, var det här inte hållbart för oss. Och vad skulle jag ta mig till om något hände maken? Vilka rättigheter skulle jag då ha för Maïas liv och uppväxt? Maïa blev för övrigt av Skatteverket inte heller godkänd som svensk medborgare, och inte heller folkbokförde man henne med hennes dubbla efternamn (vi hade inte hunnit skaffa nytt franskt id-handling med dubbelnamnet och de papper vi kunde tillhandahålla, ansågs ha lågt ”bevisvärde”).
Vi överklagade givetvis, med ett långt brev där vi la fram alla tänkbara argument. Vi bifogade de dokument vi hade som skulle kunna stärka vårt fall. Och sedan väntade vi …
Dan före dan, alltså den 23:e december, åkte vi till mamma i Växjö. Min egen pappa hade gått bort ett par veckor tidigare och vi hade sorgen efter honom att bearbeta. December var ingen lätt månad.
Precis när vi körde in i Växjö, fick jag mejl från Förvaltningsdomstolen, som var ansvariga för överklagandet av Skatteverkets tidigare beslut. Jag bad till högre makter och försökte intala mig att de väl ändå inte skulle skicka ett avslag dagen innan julafton …
De hade inte godkänt hela överklagan, men de hade godkänt det viktigaste. Jag är på nytt pappa till Maïa, tillsammans med Alexandre. Vi två är Maïas föräldrar och vårdnadshavare. Man godkände henne inte som svensk medborgare och inte heller ville man ge henne ett dubbelt efternamn, men i slutet av domen angav man att man kan söka det första via Migrationsverket och det andra via Skatteverket. Det får bli nästa steg i processen, mindre bråttom än mitt föräldraskap.
Jag var just inne och tittade under Mina sidor hos Skatteverket; nu är det klart och just denna lilla mening får mig tårögd (och förstås vad som står därefter) <3
