Zebra-Victor om planerna som gick överstyr
Putain Håkan, tack för att jag också får komma hit och prata av mig lite. Ibland känns det som att man typ glömmer bort mig. Jag vet inte. Det är inte så att Jacob inte förtjänar den uppmärksamhet han får, för det gör han. Han är antagligen världens snällaste, men jag är inte det svarta lamm som somliga vill få mig att framstå som. Det är jag faktiskt inte. Men man måste väl ändå få lov att se om sitt hus, typ?
Nu har Jacob satt ramen, så jag får väl också berätta för de som eventuellt inte läst Att raka en zebra ännu, att när boken börjar, så har jag precis blivit skjuten. Bildligt talat , men ändå. Chloé, som jag bott med i nästan tjugo år och som jag alltid trott att jag skulle bli gammal med, sa att vi inte hade någon framtid tillsammans, att hon ville ha spänning, att hon ville ha mer. Hon trodde att hon ska få det bättre utan mig. Att hon skulle få mer än mig! Allvarligt talat, med facit i handen, blev det verkligen det? Skulle inte tro det.
Hon drev ut mig på gatorna, det gjorde hon faktiskt. Vad skulle jag göra? Sitta inne och lipa? Definitivt inte min stil! Jag erkänner att jag gjorde vad säkert hälften av alla killar skulle göra i min situation – jag gick på krogen. Än sen då? Ni kan knappast säga att jag var otrogen när jag precis blivit singel. Och ingen kan kalla det för hämnd, av exakt samma anledning.
Fråga: Är det fel att vilja veta vad som händer? Jag tycker inte det. Chloé sa att hon inte träffat någon annan, men jag är fortfarande inte övertygad. Alla tecken fanns där. Hon klädde sig sexigare, hon sminkade sig mer och så pratade hon hela tiden om den där fantastiske nye kollegan. Klart att man vill kolla läget. Konkurrensen, typ.
Jag gjorde det som jag kanske inte direkt är stolt över – jag började följa efter henne. Och sedan honom. Det jag upptäckte var väl inte riktigt vad jag väntat mig, om man säger så … Men det gjorde inte direkt saken bättre.
Sedan kom Gatsby tillbaka. ”Den store Gatsby”, precis som jag mindes honom, så som han alltid sett sig själv. På många sätt var det egentligen hans fel. Så här i efterhand undrar jag om han inte hade baktankar från första början, om han såg sin chans att väva sitt nät och att håva in sin fångst. Allvarligt talat – visst var det så?
Dessutom kom hela idén från honom, när jag tänker efter. Okej, jag slängde kanske ur mig någonting vid något tillfälle, men i så fall var det inte på allvar, verkligen inte. Men sedan vägrade han att släppa taget. Det var som om han ville driva mig till det. Putain! Det var inte mitt fel, det var det inte. Merde!
Jag måste hålla med Jacob om en sak, och det är att det här skulle kunna bli en förbannat bra film. En psykologisk thriller, typ. Och jag vet vad jag talar om, jag har sett alla stora filmer. Allt från När lammen tystnar till alla James Bond-filmer. Vem som ska spela mig? Erik Sinclair, förstås! Kolla bilden här och håll med om att han är mycket mer lik mig än Jacob. Precis samma Beckham-stil som jag, jag tror till och med att jag har exakt samma luva hemma och jag lånar gärna ut den för filmningen. Nittio euro, minst, som de kan lägga på specialeffekter i stället. Eller på att filma Moscow Baby, när Erik fått en Oscar för rollen som Victor Morel.
Till sist vill jag bara säga, helt pretentionslöst förstås, att det var jag som myntade begreppet ”Att raka en zebra”. Kan man be Spielberg att få betalt för det?
Titta gärna in på ”min” sida hos ninnan.se: Håkan hos Ninnan
”Vad gör du nu?”
”Är uppföljaren klar snart?”
– Bra frågor, båda två! Och underbart roligt att så många är nyfikna och intresserade: Uppföljaren till ”Att raka en zebra” är på gång.
”Moscow Baby” har kommit till Moskva. Det har börjat hända saker, inte bara positiva sådana, en del skrämmande också … 105.000 ord, men där skall förstås både läggas till och dras ifrån. ”Att raka en zebra” stannade på 120.000, ganska exakt, så det är inte så attans långt kvar innan det är dags att börja redigera.
Mycket har hänt sedan jag började skriva på den och jag har massor av nya saker som måste in i det som redan skrivits. Annat måste ändras för att stämma överens.
I love it!
Men som alla författare konstaterar, att skriva är bara en liten del av jobbet, speciellt när man har en bok ute som ska säljas. Vad ska man göra för att få det att gå ännu bättre? Mina Sverigeboende kollegor är fantastiskt duktiga på att ordna signeringar och att vara med på mässor och bokbord. Jag bor i Frankrike och kan av förklarliga skäl inte vara hemma så ofta som jag skulle vilja. Så vad kan jag hitta på?
Jag har ordnat en ny hemsida, en riktig, fungerande hemsida. Det känns så skönt och jag är riktigt, riktigt nöjd. Jag har flyttat bloggen dit också, så att allt är samlat, med länkar till både recensioner, tidningar och annat. Nu är det hakanlindgren.com som gäller. Jag hoppas att du tittar in 🙂
Tanken med hemsidan är som sagt att samla allt, och att ha en levande blogg. Som tidigare skriver jag om mitt författarskap och allt som hänger ihop med det. Dessutom gör jag inlägg när jag hittar någonting intressant om surrogatmödraskap, som ju är en viktig del i mitt skrivande, en slags bakomliggande bas i historien.
Min förhoppning är att det ska hjälpa nya läsare att hitta till sidan. Sedan har jag nu börjat en ny serie med gästbloggare, som verkar fungera väldigt bra. Du kan läsa första inlägget här: https://hakanlindgren.com/zebra-jacob-grater-ut-eft… eller det andra här: https://hakanlindgren.com/zebra-jacob-om-alla-hjart… Lämna gärna en kommentar och tala om vad du tycker.
Önskar alla en riktigt fin dag och hoppas att vi ses snart!
Den som uppfann Alla Hjärtans Dag var en självisk romantiker
”Ensamma hjärtans dag” skulle den hellre kallas. De som har någon hos sig behöver väl ingen särskild dag för att fira det. Och vi som är ensamma behöver absolut ingen ytterligare anledning för att få det skrivet på näsan!
Jag har varit kär. Jag har till och med varit väldigt kär. Väldigt många gånger, för den delen. Och det är väl inget fel i det? Är det mitt fel att jag har svårt att hitta rätt? Och jag har firat Alla Hjärtans Dag. Många men inte tillräckligt.
I Att raka en zebra är det väl lite av varje. Jag hinner med att både vara singel och i par, mer eller mindre lyckade sådana om man tänker på det sistnämnda. Det förstnämnda har väl alltid varit ganska misslyckat. Jag är helt enkelt inte gjord för att vara själv. Inte så att jag inte klarar mig ensam, för det gör jag. Bättre än de flesta, kanske. Jag kan vara pragmatisk när det behövs och jag kan ge min kärlek till dem som behöver.
Missförstå mig rätt, nu menar jag inte att jag springer runt och ger mig själv till alla som behöver lite mänsklig värme. Faktiskt inte, även om jag inte är så pryd som somliga tror. Jag har en gudson, jag har en syster, föräldrar och vänner. Ibland kan man behöva skämma bort dem också, och varför inte just den fjortonde februari? Jag får dessutom alltid ett kort från mamma och pappa och det är kärlek i den allra renaste form.
Men, jag erkänner, helst skulle jag vilja fira Alla Hjärtans med en och samma person, år efter år, tills döden skiljer oss åt. Som Anton och Anna. De hade bara en så satans otur att döden kom i form av en mördare, och alldeles för tidigt …
Än så länge leder William, med antal Alla Hjärtans-dagar tillsammans med mig, och med flest presenter, mest pengar spenderade. Men vad spelar statistiken för roll, när engelsmansjäveln ändå kastade bort alltihop? Egentligen borde jag be att få tillbaka presenterna som han inte förtjänat. Det där guldarmbandet som jag skulle smälta ned eller ge till någon annan, om det nu blir någon annan.
Just nu är det lite av ett vakuum. Men Alfred, min gudson, behöver kärlek. När han blir lite större kan han gärna få det armbandet. Om ingen annan hunnit dit och stulit mitt hjärta.
Jag behöver inte Alla Hjärtan, för den delen. Mitt eget och någon annans att ta hand om, så lovar jag att spela med igen och köpa presenter, blommor och allt annat som får samhället att gå runt.
Nu ska jag gå och köpa lite blommor till mig själv, om inte alla kärlekskranka redan tömt floristernas butiker …
”Hur kunde det gå så långt?” – Zebra-Jacob talar ut, för första gången sedan boken
Först av allt vill jag tacka Håkan som låter mig komma och blogga här. Sedan han gav mig liv (jag vet, det låter dramatiskt, men det var ju faktiskt så. Men han behövde i alla fall inte använda sig av surrogatmamma, för någon av oss rollinnehavare i Att raka en zebra för den delen, och tur är väl det, annars hade det blivit dyrt. Förbannat dyrt, faktiskt!), så har jag fått hålla mig till manus. Nu ska det bli skönt att få komma till tals på riktigt. Jag har förstås lovat att inte avslöja för mycket av vad som händer i boken, eller i fortsättningen Moscow Baby för den delen (med risk för att bli censurerad), så jag får väl försöka komma runt det hela så gott jag kan.
När Att raka en zebra börjar, bor jag i Göteborg tillsammans med William. Prince William skulle han väl helst vilja bli kallad, men det finns, och fanns, gränser till och med för min dumhet. ”Engelmansjävel” är snarare det epitet jag tycker passar bäst. Det är tillräckligt illa att jag lät honom hållas när han bestämt sig för att ta pianolektioner. Tro mig, det var inte så oskyldigt som det låter, tvärtom, faktiskt. Att spela fyrhändigt fick en annan innebörd, om man säger så. Fan vet om det räckte med fyra, förresten … Jag får vara glad att jag inte fick klåda mellan tangenterna. Å andra sidan var vare sig William eller någon annan i närheten av mitt stämjärn under hela den tiden, så risken var väl minimal.
Så stack vi till Paris. Ja, William och jag. Det kan man förstås diskutera om det var en bra idé, men det kändes i alla fall rätt just då. Eller snarare, att stanna kvar i Göteborg i vardagstrampet lät inte särskilt roligt, så då kunde man lika gärna trampa i klaveret i den franska huvudstaden. Och det gjorde vi, båda två, fast på olika sätt. Rejält, kan man säga. Frågan är om jag någonsin kommer att hämta mig …
Till min hjälp hade jag min vän Cristian Andersohn (just det, lägg märke till hur elegant, enligt honom själv, han flyttat ut h:et från Christian till efternamnet). ”Fjollan från Fjällbacka” var det någon som kallade honom och även om det inte är osant, någon del av det, så är han världens bästa vän. Kanske har han alltid varit lite väl förtjust i mig, men det är faktiskt väldigt smickrande, riktigt charmigt, om sanningen ska fram. Ingen var mer förtjust än han, när William började missköta sig på allvar. Jag lät mig tröstas, men inte blev det bättre av det. Hade jag trott det?
”Sitter han där och tror att han är så jäkla felfri?” undrar någon, eller kanske alla, om lilla mig. Nej. Jag vet att jag gjort misstag. Riktigt rejäla björnlabbar till misstag. Ibland har jag som sagt fått hjälp att tabba mig, men andra gånger har jag klarat det alldeles utmärkt på egen hand. Fråga Palle, för den delen. Men han håller nog inte med, när jag tänker efter.
Så träffade jag drömprinsen. Trodde jag, dumma mig. Vad var det som sa att han var bättre än något av de andra stolpskotten? Ingenting, om jag ska vara ärlig. Kanske var det för att han spelade svårflörtad så länge som jag inte kunde hålla fingrarna i styr? Så här i efterhand kan man fråga sig om det var så klokt. Egentligen. Om jag raggat upp någon på en gaybar i stället hade allting kanske varit annorlunda? Enklare? Tråkigare?
Egentligen är allt det där så förbannat världsligt. Mitt i allt det, så gick Anton och Anna och dog! Mördade! Vad spelar lite kärleksbrist för roll när det bara är hjärtat som brustit, och inte hela huvudet? Både två fick ju skallen inslagen. Jag blir illamående bara jag tänker på det. Och inte blev det bättre när polisen antydde att jag också var misstänkt. Som om inte sorgen var tillräcklig. Och skuldkänslorna! Var det mitt fel? Om jag bara hållit min tunga i styr, hade det kanske aldrig hänt?
När jag sedan fick redan på att Anton och Anna ville att jag skulle ta hand om Alfred, min gudson, på riktigt, på heltid, blev det om möjligt ännu värre. Ärligt talat, vem var jag att ta hand om en tvååring? De tyckte visst det, men Annas mamma var med all önskvärd tydlighet inte av samma åsikt. Men att hon skulle behöva gå så långt för att nå dit hon ville, att hon måste vara så elak! Jag tror allvarligt att den människan inte har några som helst känslor.
Sedan gick resten åt helvete, det med. Raka vägen nedåt. Det är nästan så att man måste skratta åt det. Om någon en dag kommer och säger att de ska göra en film av det, eller en teveserie, så skulle jag inte bli förvånad. Faktiskt! Sanningen om morden på Anna och Anton Eklundh skulle den kunna heta. Om vi nu en dag får reda på sanningen, vill säga, för jag måste säga att jag inte är övertygad om att man hittade den …
Men, som Bette Midler sa: ”Nu pratar vi inte mer om mig. Nu pratar vi om dig. Vad tycker du om mig?” Jag vill inte verka ytlig i allt det här, men allvarligt: om det skulle bli en film av det här – vem skulle spela mig? Erik Sinclair? Erkänn att likheten är slående!
I dag gästar jag Debutantbloggen. Välkommen dit 🙂
Gästblogg: Håkan Lindgren – Roman eller novell, spelar storleken någon roll?
Jag måste erkänna att jag inte alls tänkte på det när jag skrev Att raka en zebra. Jag hade min historia som jag ville berätta, på mitt sätt, och med alla detaljer som jag funderat ut och arbetat med. Och det var nog bra. Om jag skulle ändrat min text beroende på vem jag trodde skulle läsa boken, skulle det inte känts naturligt. Kanske beror det också på att jag skriver för vuxna, precis som jag själv, med egna livserfarenheter som ibland kanske liknar mina. För den som skriver barn- och ungdomsböcker är det naturligtvis annorlunda.
Mitt uppvaknade vad gäller just målgruppen kom på min (och Lars Rambes) releasefest i juni förra året. Jag hade min säljpitch om en relationsthriller om önskan att få barn, jag berättade att den handlar om två par som bryter upp, ett hetero- och ett homosexuellt par, och frustrationen när den ene desperat vill ha barn men den andre inte. That’s it. Vi sålde jättebra på releasefesten, så jag ifrågasatte inte det på något sätt. Medvetet hade jag ändå låtit bli att trycka på att barnfrågan rörde det homosexuella paret, av rädsla att skrämma iväg någon som kanske var homofob.
Så, när nästan alla gästar gått hem, kom Tove Alsterdal dit, direkt från Liza Marklunds fest. Det var första gången jag träffade henne, en väldigt trevlig och intressant bekantskap. När hon frågade vad boken handlar om, drog jag min lilla sammanfattning. Vi pratade lite innan hon frågade: ”Så det handlar om ett homosexuellt par? Varför sa du inte det direkt?” Jag svarade lite undanglidande att det ju inte var någonting märkvärdigt, att jag ville att det skulle vara naturligt, att det inte skulle spela någon roll. ”Men det är ju just det som gör att din bok sticker ut!” Äh, ja just det, ja. Tänkte inte på det.
Lika självklart som det plötsligt blev, lika fegt som jag försökt att dölja det innan, lika befriande kändes det efteråt. Och lika rädd som jag varit att skrämma iväg eventuella homofober, lika bra är det förstås bättre att just de inte köper boken, än att de blir besvikna och arga när de senare börjat läsa.
Ja jösses, vad man kan komplicera saker och ting ibland …
