• hakan@hakanlindgren.com

Etikettarkiv ukraina

Min dotter är född i Ryssland.

Att säga att det som händer i Ukraina är fruktansvärt, kommer inte i närheten av hur man kan beskriva vad större delen av världen just nu känner och upprörs över. Det är besinningslöst horribelt, vansinnigt overkligt, obeskrivligt verklighetsfrämmande, bortom ens värsta mardrömmar.

Det är oundvikligt för min familj och mig att tänka på vår egen situation, inte för att vi är självcentrerade (åtminstone hoppas jag inte det), men för att vår dotter Maïa är född i Moskva, av en surrogatmamma som bor i Ryssland, på gränsen till Ukraina. Kompisar till oss valde Ukraina i stället för Ryssland, som födelseland till sitt barn.

Vad hade vi gjort om vår dotter just skulle födas, i dag? Om man ringt och sagt att vattnet gått för surrogatmamman, att vi borde se till att vara på plats nästa dag? Eller om vi redan befunnit oss på plats, i lägenheten i Moskva som vi hyrt i två månader, i väntan på att alla papper skulle bli färdiga? Om de 90 dagars visum vi hade snart skulle förfalla och vi var tvungna att åka hem, vem skulle ta hand om var dotter då? Skulle vi ens kunna åka dit och möte henne vid bb, skulle vi kunna ta hand om henne när surrogatmamman eller kliniken inte längre var ansvariga? Eller, skulle vi vara tvungna att hitta ett barnhem under tiden som konflikten (för att använda mildast möjliga uttryck) pågår, om alla visum annullerats eller inte beviljats, om vi som européer setts som fienden som måste bekämpas eller åtminstone inte tillåtas några privilegier eller rättigheter på rysk mark?

Frågetecknen är så många att det är lätt, för att inte säga oundvikligt, att drunkna i alla tankar om vad som skulle kunna hända. Hur har vår surrogatmamma det i Rostov-na-Donu, där hon har sin familj och där hon tillbringade sin graviditet, där vår dotter växte i hennes mage och där hon förberedde sig för att föda vårt barn? Vi har inte fått något svar på vårt mejl till henne.

Om ett par veckor flyttar vi till Sverige. Vår hyresvärd i Frankrike är gift med en ukrainska, vars syster bor i samma by som vi. De har just kommit tillbaka efter att ha hämtat hem fruns (och systerns) mamma från Ukraina, en biltur på 400 mil från och tillbaka. Att tala om sådant som måste stämmas av innan vår utflytt känns minst sagt värdsligt i sammanhanget …

Nu får vi bara hoppas att striderna i Ukraina snabbt får ett slut, att inte fler människor behöver sätta livet till, att inte fler bomber behöver falla, att alla hot upphör och att livet, som vi önskar det, kan återta sin vanliga gång. Vardagens lunk, vem saknar inte det just nu? Jag inser att det är en utopi, att det inte är så enkelt, att en diktator, med eller utan bibehållet intellekt, har en agenda som vare sig går att förutse eller förstå, och att han inte går att resonera med. Som en enkel man, utan vare sig pretentioner eller förståelse för världspolitik, inser jag att allt det ligger bortom mitt förstånd, att jag inte har någon lösning, mer än att jag i min naivitet skulle göra allt för att hitta en mindre våldsam väg framåt. Samtidigt, om man faller till föga för kraven och lägger sig för att undvika ett än större blodbad, vilka signaler ger det då för ännu fler och ännu våldsammare avancemang från de som ser sig som världshärskare.

Jag vet inte, jag har inga svar, bara samma tusentals frågor som alla andra.

Vad är det som händer?

När ska det ta slut?

Hur ska det sluta?

1