I SVT Opinion den 17 februari skriver Lydiah Wålsten en mycket intressant artikel om rätten för en kvinna att själv få bestämma om hon vill bära och föda en annan kvinnas barn.
Hon gör det som svar på en annan artikel, den 15 februari, också i SVT Opinion, där S-kvinnor säger nej till samma sak. Allt detta i samband med en statlig utredning om ofrivillig barnlöshet som skall presenteras den 24 februari.
S-kvinnor hårdrar det hela och säger att där man tillåter altruistiskt surrogatmödraskap (där en kvinna utan betalning bär och föder någon annans barn), ökar också det kommersiella surrogatmödraskapet (då en kvinna får betalt för att göra samma sak). S-kvinnor menar vidare att det senare är detsamma som att man köper en kvinnas kropp och till och med köper ett barn. De talar om det som ett sätt att reducera kvinnor och barn till verktyg och till handelsvaror.
Lydiah Wålsten har lyckligtvis en mer nyanserad syn på det hela. Medan S-kvinnor lägger fram det hela som att i stort sett hela världen inser, eller borde inse, att de har rätt, och att resultatet av utredningen måste bli en bekräftelse av det, så belyser Lydiah en undersökning av Timbro där 53% av Sveriges kvinnor är för en legalisering av surrogatmödraskap. Lydiah hävdar att ”kvinnor äger rätten till sin egen kropp”. Hon argumenterar vidare att om en kvinna har rätt att göra abort, så ska hon också ha rätt att föda det barn hon vill.
Om det inte redan framgått, så bekräftar jag gärna att jag står på Lydiahs sida. S-kvinnor kan förstås argumentera att jag är man och att jag inte vet vad jag talar om. Må så vara. Jag är man, jag har aldrig varit gravid och kan aldrig bli det. Jag lever med en annan man. Han har aldrig varit gravid och kan aldrig bli det. Men vi har ett barn tillsammans, ett barn som vi fått med hjälp av en surrogatmamma. Jag hoppas att det ger mig en viss legitimitet i debatten, min kön till trots.
Apropå legitimitet i debatten, så skulle jag gärna vilja veta vilka av motståndarna till surrogatmödraskap som INTE har barn, och då på grund av att de inte KAN få barn. Jag bor i Frankrike där de har varit flera demonstrationer på senare år, för och emot samkönade äktenskap och rätten att adoptera för ett homosexuellt par. I teve ställs frågan om motstånd till samkönad adoption till en kärnfamilj med ett eller två friska barn. Svaret blir att ”ett barn behöver en mamma och en pappa”. Nej, jag rör inte ihop saker och ting. Jag vill bara visa på hur motståndarna, vare sig det rör surrogatmödraskap eller adoption, i stort sett utan undantag befinner sig i en situation där de själva kunnat, eller skulle kunna, få barn den naturliga vägen. Då är det väldigt lätt att sätta sig på sina höga hästar och säga att allt annat är fel.
Det handlar om kärlek, om kärlek till sitt barn, om önskan att ha ett barn att älska. Vår dotter är snart två och ett halvt år och hon är älskad, av oss och av alla runt om henne. Det vet hon, det känner hon, och jag kan ärligt säga att hon är lycklig.
Ja, vi har betalat en surrogatmamma (utomlands) för att få hjälp till att föda vårt barn. Surrogatmamman fick tillräckligt för att klara sig ut ur en skuldsituation med kronofogden tillsammans med sina tre barn, så visst kan man diskutera om vi utnyttjat en kvinna i ”ekonomisk utsatthet”. Pengarna är inte desamma, men visst får man en slant för att ge blod och en snabb sökning på nätet säger att man får 500 kronor för att donera sperma. En människa måste få ha rätt att själv bestämma, inom vissa gränser, hur långt han eller hon vill gå och till vilket pris. Att ge blod eller sperma går snabbt och motiverar ingen hög ersättning. Men att en kvinna som bestämmer sig för att bära och föda någon annans barn, inte skulle kunna få betalt för det, känns också orimligt.
Ett barn som föds via surrogatmamma är minst sagt både önskat och planerat. Hur kan man påstå att barnet är reducerat till verktyg och handelsvara? Barnet är målet, barnet är drömmen. Använd inte argumentet om att barnet skulle lida, jag är övertygad om att andelen olyckliga barn är betydligt lägre än hos alla kvinnor som råkat bli med barn efter en kväll på krogen eller där man skaffar barn för att försöka rädda ett förhållande som inte längre fungerar. Jag tror att de är lika lyckliga som i vilken ”normal” familj som helst.
Det ska bli intressant att se den statliga utredningen. S-kvinnor förväntar sig ”att utredningen synliggör hur kvinnor drabbas av surrogatmödraskap och vilka konsekvenser det får, oavsett om det kallas altruistiskt eller inte”. Självklart, där håller jag med. Om man gör en utredning, så måste den belysa alla aspekter. Men då menar jag också ALLA aspekter. Timbros undersökning (eller liknande) måste också tas med.
Därför ska det också bli intressant att se hur begreppet ”ofrivillig barnlöshet” tolkas. Jag antar att det är underförstått att det enbart gäller heterosexuella par, även om barnlöshet i ett homosexuellt par, om paret vill ha barn, knappast kan definieras som annat än ofrivilligt. Andra aspekter på barn hos ett homosexuellt par tar jag inte upp här. Det är (kanske) en annan debatt, vid ett annat tillfälle. Ändå vill jag återigen påpeka att jag inte tror att ett barn hos ett homosexuellt par på något sätt är mindre lyckligt än hos ett heterosexuellt par. Mot argumentet som jag hört flera gånger, att barnet kan bli retat i skolan, så vill jag bara säga att om så är fallet, så beror det bara på en sak: föräldrarna till de andra eleverna sprider homofoba tankar hos sina barn. Problemet ligger alltså inte i det faktum att ett barn har två mammor eller två pappor, utan i synen hos somliga andra föräldrar. Som för alla problem, angrip roten till problemet och försök inte bara dölja symptomen.
Sammanfattningsvis, och för att anknyta till rubriken på inlägget, så hoppas jag att utredningen visar på att man ska legalisera surrogatmödraskap, och att man dessutom etablerar att rätten att använda sig av en surrogatmamma för att få barn inte får vara begränsat till vare sig kön eller sexuell läggning.
Efter närmare ett kvartssekel utomlands, har Håkan nu flyttat hem till Sverige med familjen. I romanen Skuggan av paradiset återvänder han till sin gamla barndomsstad Göteborg. Håkan har tidigare utkommit med romanerna Spökskrivaren (2021), En fallen man (2020), Moscow Baby (2017) och Att raka en zebra (2015), samt ett stort antal noveller.