Zebratokig

12800214_992823090755492_3358110061091298409_nMin vän Carina Bonnevier bombarderar mig med zebror nu 🙂 Tack! Den ena är bättre än den andra, men på ett helt annat sätt. Ni såg zebraelefanten med fjärilsöron igår …

I dag kommer en helt annan typ av zebra. Ändå dras blicken till någonting helt annat. Tack Bruce Weber för att du tagit fotot!

Om den här bilden kan inspirera till skrivande? Vad tror du själv? 😉

En bild säger mer än tusen ord?

12795483_992259180811883_3366518039343045943_nJa, vad skall man säga om den här bilden, annat än att den är helt underbar? Tack, min fina vän Carina Bonnevier 🙂

En idé till en ny bok, föreslog Carina. Att raka en elefant?

Temat är inte solklart, men en relationsthriller skulle man nog kunna klämma fram. Inte minst relationen mellan de fjärilstunna och färggranna öronen och resten av den inte riktigt lika lätta kroppen …

Om inte annat så får bilden tjäna som både inspirations- och energikälla 🙂

Mister President

MRPn_omslag““Han kommer, han kommer, Presidenten kommer, skynda er, ställ upp er nu! Raka led har jag ju sagt, in med magen, men så sträck på er! Förstår ni inte vilken ära det är att Presidenten vill komma och titta på vår skola? Två centimeter tillbaka, Sonya, skynda dig. Vilka stora skor du har, man ser ju ingenting annat, kunde du inte ha hittat någonting bättre? Göm dina stora öron bakom håret, Erin! Har ni ingen spegel hemma? Nu kommer han, tysta nu! Hyssj, sa jag.”

Det rådde hysteri i ivern att tillfredsställa en enda persons maniska sinne för ordning och reda, en enda människas tvångstankar att hela landet måste se ut som i en reklambroschyr. Som om ett till sterilitet skrubbat klassrum i en obetydlig landsortsskola skulle göra någon skillnad. Inte skulle omvärlden någonsin få veta om där låg en dammråtta i skåpet under katedern. Ingen av världens ledare skulle rynka på näsan om de fick höra om det svarta streck som jag inte kunde få bort på undersidan av min stol. Vår President skulle inte bli mindre populär, i något läger. Jag kunde inte låta bli att sucka inombords, men jag skulle aldrig våga låta någon höra mig, allra minst vår kära men inför överheten underdåniga lärarinna.

Under en veckas tid hade vi skurat varje vrå av vårt älskade klassrum. Alla lektioner hade varit inställda, utbytta mot städtjänst. Gratis gummihandskar hade vi också fått för att inga händer skulle vara rödfnasiga vid det stora ögonblicket. Vi hade levt för den här stunden sedan rektorn fått beskedet att Presidenten skulle komma, att han skulle besöka skolan och hälsa på alla elever. Gud
nåde den som var sjuk eller som på något annat vis störde harmonin i det intryck som skulle placera skolan på kartan.”

Soldier

9789175570372_200_soldier_e-bok“När Oskar öppnade ögonen var det inte utan obehag. Solen lyste stark och han hade svårt att se klart. Solglasögonen hade hamnat snett när han somnat på magen och han rättade mödosamt till dem. Oskar var varm och tänkte att enda sättet att råda bot på det var att slänga sig i vattnet. Stel i kroppen efter den besynnerliga ställning som stenformationerna på Saltholmen tvingat honom till, reste han sig först på knä och ryckte till när en manslem dinglade förbi framför ansiktet på honom. Nakenbad i all ära, Oskar gillade frihetskänslan, men han hade svårt för de som släppte alla spärrar och saknade respekt för dem som fanns runt omkring. Bara för att man gillade att sola och bada utan kläder behövde man väl inte ligga på och nästan med varandra på stranden?

Oskar tittade på de skinntorra skinkorna som avlägsnade sig och han var lättad över att vara mer eller mindre ensam igen. Han älskade Västkustens klippor och lyckades nästan alltid hitta en liten håla som gav honom lä och där han kunde får vara i alla fall nästan för sig själv. Men i morse hade Oskar sovit länge, veckan hade varit hektisk och han hade behövt vila ut. Inte för att en dag vid havet var särskilt tröttsam, han gjorde inte mycket annat än att vila här heller. Hur som helst, solen hade skinit från en klarblå himmel från arla morgonstund och alla Oskars favoritplatser hade varit upptagna när han ställt cykeln och tillryggalagt de sista hundra metrarna till fots. Det var väl inte hela världen, nu låg han där han låg, kanske skulle han ge sig av hemåt när han torkat.

Med en nästan desperat iver klev han iväg mot vattnet och gjorde en elegant dykning. Oskar var stolt över sin förmåga i vattnet, han dök och simmade bättre än de flesta och han kunde ofta inte låta bli att skratta inombords åt andras försök att göra som han. Även om han aldrig simmat professionellt hade hans egna ihärdiga träning dessutom gett honom en smidig kropp som han kunde visa upp utan att skämmas. Han var till och med lite stolt över den, men det skulle han aldrig erkänna högt.

Oskar hade gärna låtit en och annan kvinna beundra hans lekamen på närmare håll, men han hade tyvärr sin blyghet att övervinna, en blyghet som inte låg på det fysiska planet utan på det mentala. Hur gjorde alla de andra, alla de män som promenerade med vackra kvinnor vid sin sida? Hur bar de sig åt, de som lyckades få med sig någon hem efter en kväll på krogen? Oskar hade ingen aning. Så fort han försökte, så låste det sig för honom.”

Lunatique

Det blev aldrig svart, ens på natten, inte i en stad som Paris. Det blev heller aldrig tyst, inte på riktigt. Gatlyktorna gav natten en orange lyster som blandades med ljuset från alla bilar som aldrig verkade behöva vila.

“Det blev aldrig svart, ens på natten, inte i en stad som Paris. Det blev heller aldrig tyst, inte på riktigt. Gatlyktorna gav natten en orange lyster som blandades med ljuset från alla bilar som aldrig verkade behöva vila. Kyrkor, katedraler och andra ståtliga byggnader var vackert upplysta med strålkastare vars melongula sken spreds som ett behagligt brus runt omkring dem.

Den presumtiva stillheten stördes av motorer som startades, som gasade vid trafikljusen innan de drog iväg, hem eller vidare till någonting mer spännande, någonting mer exalterande. Det fanns alltid någonting roligare, någonting intressantare, för den som sökte. Och sökarna var många.

Tre män, uppenbarligen på jakt, kom ut från en bar, rejält runda under fötterna. De visslade efter henne. Vanessa var van, men det här var vare sig rätt tid eller plats. Hon försökte ignorera dem och koncentrerade sig på vad hon hade framför sig.

”Får man känna lite?” ropade en av männen.

”Ge oss varsin puss!” tjöt en annan.

”Rue Saint Denis ligger bara ett stenkast bort. Där kan ni få vad ni vill”, muttrade Vanessa, drog sin korta jacka om sig och fortsatte raskt mot tunnelbanan. Det utsläppta håret tjänade som ett mentalt skydd för insyn. Sminket, i ett tjockare lager än vanligt, tjänade också som en sköld. Närmaste metrostation låg hur som helst inte långt bort, men i kväll kändes sträckan längre än vanligt. De burdusa männen verkade lämna henne åt sitt öde. Hon hörde dem vissla, men vände sig inte om för att se om det var efter henne eller om de redan funnit ett annat offer för sin missriktade beundran.”

Ann-Sofi Munters franska band

Cover A-S franska band“Skärgårdsbåten la till vid Brännö Rödsten och Ann-Sofi Munter klev i land med en känsla av förväntan. Strax bakom den lilla väntkuren sträckte ön ut sig med sin vackra natur av grönska och klipphällar. En liten gångväg var kantad av små pittoreska trähus i olika färger. Hon undrade om lokalbefolkningen var lika målerisk.

”Kan jag hjälpa tösen?” ropade en vithårig farbror från sin flakmoppe. ”Hon ser lite vilsen ut.”

”Tack, vad snällt. Det skulle vara att ta väskan på flaket till Källängen då. Jag har hyrt mig en liten stuga där.”

”Ser man på. Ja men så släng upp den då. Skulle göra det själv, men jag är lite klen i ryggen. Klarar hon att gå själv?”

”Jag ska nog hänga med. Moppen din måste vara äldre än jag”, sa Ann-Sofi som ändå var femtiofem fyllda.

Stugan såg ut precis som på bilderna, liten och röd på utsidan, ljus och hemtrevlig på insidan. Trädgården var inte större än vad som behövdes för att njuta av sommaren. Hon skulle kanske inte våga sig ned till havet med risken att bli sedd och igenkänd, men hon kunde känna en lätt bris som skulle hjälpa att hålla en potentiellt tryckande värme stången. Ett stort körsbärsträd skuggade halva tomten men där fanns också plats i solen. Vilken skillnad mot systerns lägenhet där hon hållt sig gömd den senaste tiden.

AnnSofi undrade hur det gått för Aurora och Zoran. Hon hade inte sett dem sedan de hjälpte henne ut från den oväntade fångenskap som vistelsen inneburit. Zorans styvpappa hade inte låtit pojken gå i skolan utan hade insisterat på att mamman skulle undervisa honom hemma. Det kanske kunde fungera, men stackarn hade ju inga kompisar och det fanns inga skäl till att Zoran skulle tillbringa hela dagarna hemma i en lägenhet. Ann-Sofi hoppades att Aurora, som visat sig vara en dam med krut i, kunnat hjälpa till att övertala styvpappan att släppa ut både Zoran och hans mamma bland folk igen. Hon måste höra av sig till dem och undrade om telefonkiosken hon sett på vägen fortfarande var i funktion.”

Ann-Sofi Munters trista balkongliv

Om det är någonting som Ann-Sofi Munter har lärt sig i fängelset så är det att dra halsbloss. Men förutom detta är det inte så mycket som hon har tagit med sig från sitt sinkabirum. Det skulle vara beteckningen kåkfarare då. Och bankrånare. Inte så illa för en simpel hemmafru, förstås. Andra delen om Ann-Sofi Munter.

“Om det var någonting som Ann-Sofi Munter hade lärt sig i fängelset så var det att dra halsbloss. Faktum var att hon hon före dess aldrig rökt en cigarett. Hon hade egentligen inte gjort särskilt mycket innan hon stiftat bekantskap med sin cell och sina medinterner, mer än att gifta sig med en karl som till slut gjorde henne olycklig.

Hon tittade in på Ylva genom det välputsade fönstret, där hon satt framför teven och stirrade på någon amerikansk serie med medskickade skratt. Av frisyrerna att döma var programmet inte från det här århundradet. Ylvas egen frisyr var inte mycket bättre, förresten. Kortklippt för maximal lättskötthet, men ett par nätters sömns på hjässan utan tvätt därefter var inte ett bra skönhetsstips. Hur många timmar om dagen satt hon där i sin fåtölj, syrran? Knappt medveten om vad som hände runt omkring henne. Vilket liv hon hade, Ylva. Det fick nästan hennes eget att framstå som glamoröst. Ann-Sofi vände sig på den trånga balkongen och blickade på nytt ut över det grå höghusområdet och lät tankarna vandra dit de ville.

Förutom halsblosset var det inte så mycket annat som Ann-Sofi hade tagit med sig från sitt sinkabirum. Det skulle vara beteckningen kåkfarare då. Och bankrånare. Inte så illa för en simpel hemmafru, tänkte hon. Ändå var hon nästan lika oskyldig som hon såg ut. Det var inte ens hon som hade begått rånet men det är en annan historia. Hon hade välkomnat avbrottet i vardagstristessen när polisen kommit med blåljus för att gripa henne. Varför protestera mot dem som erbjöd förnyelse. Även fängelset hade dock blivit vardag och livet därinne hade visat sig vara lika långtråkigt som med ex-maken.”

Femton minuter för Ann-Sofi Munter

15 minutes omslag 2“När banktjänstemannen, paniksvettig under sin välstrukna skjorta och med slipsen slarvigt lossad i halsen, äntligen vågade trycka på alarmknappen hade den lufsigt klädda rånaren med luvan neddragen över ansiktet redan hunnit ut genom den av de två dörrar som han, eller hon, inte tidigare blockerat genom att bryta av en nyckel i låset. Faktum var att boven med snabba steg också haft tid att försvinna in på den lilla och sällan frekventerade sidogata som sedan flera dagar blockerades av en skylt som annonserade vägarbete. Inga vägarbetare hade över huvud taget synts till, men detta faktum hade av någon anledning inte dragit till sig någon som helst uppmärksamhet. Den mycket observante kunde någon minut senare notera en sportig man i sina bästa år, möjligtvis något rufsig i håret, kliva ut från motsatt ända av sagda sidogata. I handen hade han en nylonväska av tillräcklig storlek för att exempelvis få plats med en rejäl omgång träningskläder, eller möjligtvis en likaledes rekorderlig hög av någonting helt annat, såsom ett större antal buntar av omärkta sedlar och ett skjutvapen av okänt märke och kaliber.

Ann-Sofi Munter irrade planlöst omkring i sin brandgula Toyota Corolla, årsmodell 1973. Kanske var det slumpen, kanske var det ett undermedvetet behov att få någonting att hända runt omkring henne, som gjorde att hon höll sig inne i stan, trots alla rödljus och enkelriktade gator. Men Ann-Sofi hade ingenting emot trafikljusen. Tvärtom gav de tillfälle till eftertanke, även om tid inte var någonting hon saknade. Tvärtom.

Livet hade inte alltid farit väl fram med henne. Efter en högst medelmåttig skolgång hade hon mot all förmodan hittat en i bästa fall medioker anställning på kontoret till en av stadens större fotbeklädnadskedjor. Hon hade ett behagligt ansikte och ett tilltalande sätt att bemöta människor, men tyvärr var hennes fötter alltför stora för att hon skulle kunna jobba i själva butiken, föreståndaren var rädd att hon skulle skrämma iväg kunderna.”

Zebra-Cristian: “Kom Oscar, kom till tant Cristian!”

Zebra-Cristian om sina chanser att få fatt i en “golden boy”


Image-1

Allvarligt talat, hur bestämmer Oscarsjuryn vem som har huvudrollen och vem som har en biroll i en relationsfilm? Okej, okej, när en film har en pojke och en flicka som blir kära, då har man en manlig och en kvinnlig huvudrollsinnehavare. Jag fattar. Men om det är en kärlekshistoria mellan två män? Vem av de underbara killarna har huvudrollen och vem har birollen då? Jag bara undrar …

Egentligen spelar det ingen roll. När en av de tänkta birollsinnehavarna stjäl hela showen, ja faktiskt hela filmen, då måste Oscarn förstås gå till honom. De andra kan få varsin buckla för sina stora biroller, det bryr jag mig inte om. Men man måste kunna vända på saker här i livet och se dem ur nya persektiv, eller hur?

Och vem talar jag om? Moi, naturligtvis! Little ol’ me! Tant Cristian! Den som läst Att raka en zebra vet att jag äger. För den som mot all förmodan inte läst boken, så är det alltså så här:

Jag, alltså Cristian Andersohn, alias Fjollan från Fjällbacka, är Jacobs bäste vän. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Från början en av två vänner, men ändå den absolut bäste (jag vet, jag vet, stating the obvious, men bara så att det inte finns några oklarheter). När Anton har den dåliga smaken att gå och bli mördad, så blir jag dessutom Jacobs ende gode vän. Eller goda vän, om du föredrar. Tant Cristian är inte så petig och definitivt inte homofob (snacka om att skjuta sig själv i foten …).

Historien handlar om Jacob och alla hans män, men mest om den siste. Det händer saker, spännande och hemska saker, men jag tycker att man borde fokusera på den som faktiskt finns där hela tiden, i vått och torrt, som aldrig ger upp och som ser till att Jacob tar sig igenom alla prövningar som alla killar försätter honom i. Jacob är en underbar kille och jag vet att mina känslor kanske inte är helt sunda, men så låt mig då synda.

Dessutom är det knappast någon överdrift att säga att det är jag som gett Att raka en zebra sin färg. Victor sög ju åt sig själva titeln när han bloggade, så jag tycker inte att det är mer än rätt att jag också pinkar in mitt revir. (Hoppas att alla språkbegåvade ser ordvitsen …) Det behövs lite glitter och glamour när vardagen blir för grå och vem ringer man då? Tant Cristian, förstås!

Ja, jag vet att det inte blir jag som får Oscar för rollen som Tant Cristian. Jag kan väl inte spela mig själv. Egentligen hade jag tänkt mig Leonardo DiCaprio som lilla mig. Problemet är att nu lär han vara så förbannat dyr efter sin Oscar och så uppbokad att Svensk Film aldrig någonsin kommer att ha råd med honom. Kanske när Hollywood bestämmer att göra en amerikansk version, som de gjorde med Tre män och en baby? Men för den svenska filmen tänker jag mig Erik Sinclair. Han är faktiskt perfekt.  Somliga kanske tycker att han är för manlig för rollen som mig? Men kolla bilden! Vi har precis samma tvättbräda och leendet är inte olikt heller. Samma oförställda charm, helt enkelt.

Och så till sist ett scoop: Tant Cristian håller just nu på att skaffa sig en strålande roll i uppföljaren Moscow Baby. När den blir film kommer Leonardo att knacka på dörren, det lovar jag 😉