En del av skrivandet, och en väldigt viktig sådan, är redigeringen. Sedan två veckor redigerar jag min kommande feelgoodroman, samtidigt som jag skriver på min barnbok. Det funkar fantastiskt bra. Redigeringen sker i Word, eftersom det var i det formatet jag skickade manus till förlaget och i det jag fått tillbaka kommentarer om vad som bör ändras och arbetas om. Själva skrivandet gör jag i Scrivener, där jag kompletterat med mobilappen. På så sätt skriver jag barnboken på telefonen till och från jobbet, och redigerar feelgoodboken när jag sitter med datorn.
Feelgoodromanen handlar om en tjej som älskar musik, men inte bara. Däri ligger mitt nuvarande huvudbry … Som ofta vill jag få med för mycket i storyn. Det händer saker som inte alltid har med musik att göra och ibland hamnar jag långt ifrån huvudspåret. Jag kommer till för mig den ständiga frågan: måste en bok var av en sort? Måste det vara feelgood ELLER deckare ELLER romance ELLER humor? Man kan ha med spänning i en feelgoodroman, men när blir det för mycket? Och hur mycket plats får ett sidospår ta? Vill en läsare eller lyssnare bara ha en huvudhistoria i en och samma bok?
Nästa fråga är då om man ska ta bort en del av spänningen? Eller skala ned en spännande händelse så att den bara får ”lagom” mycket utrymme? Eller kan man göra om den till en del av den ursprungliga handlingen om musik? Kanske måste spänningsdelen få finnas med för att huvudpersonen ska kunna komma framåt i sitt musikaliska sökande? Där är jag nu och jag lutar åt den sistnämnda lösningen. Den innebär dock en hel del omarbetning …
Så till barnboken och dess tillkomst. Som jag tidigare kanske sagt, är den ett beställningsverk. Nej, inte av förlaget utan av min dotter. Med min sjätte roman på gång (den som jag just nu redigerar, som förlaget redan både fått och återkommit med kommentarer om) tyckte hon att det var dags för en bok som hon kan läsa. Att skriva den på telefonen har visat sig vara en riktigt bra lösning. Idétorka har hittills aldrig varit något problem och att skriva brödtext medan bussen tar motorvägen in mot stan fungerar utmärkt. Jag hade gjort klart synopsis innan, ska tilläggas, så jag visste hela tiden på ett ungefär vart jag var på väg. Och nu är jag klar! Ja, alltså med råmanus. Barnboken ska nu också gå in i redigeringsstadiet, det första som jag gör helt själv, innan ens min ständiga testläsare Åsa Ringdahl fått chans att tycka till. Storyn ska snyggas till, en del luckor fyllas i, spacklas och putsas, och språket anpassas så att det känns rätt. När den rundan är klar, och ett par finslipningar på det, får Åsa läsa. Jag räknar med lite redigering därefter också, men sedan …
Sedan brukar jag skicka manus till förlaget. Men nu tänker jag att jag måste skriva ut den och läsa för Maïa, den ultimata publiken, min målgrupp. Därefter, när det känns bra, får förlaget se det.
Solen skiner och våren känns äntligen som att den är här. Körsbärsträden i Stockholms Kungsträdgård har snart blommat ut. Att åka till kontoret och sitta inne hela dagen känns ibland mindre motiverande, men då får jag i alla fall skrivtid på bussen. I dag blev det ett inlägg (detta) på hemsidan i stället för barnboken (men den ska som sagt in i näste skede, jag ska se hur mycket av första redigeringsrundan jag klarar på mobilen) och när jag kommer fram, en timme på feelgood-romanen och dess förvandling till färdigt slutmanus.
Vinjettbild av Gerhard Bögner från Pixabay
Efter närmare ett kvartssekel utomlands, har Håkan nu flyttat hem till Sverige med familjen. I romanen Skuggan av paradiset återvänder han till sin gamla barndomsstad Göteborg. Håkan har tidigare utkommit med romanerna Spökskrivaren (2021), En fallen man (2020), Moscow Baby (2017) och Att raka en zebra (2015), samt ett stort antal noveller.