När jag skriver försöker jag att ha struktur. Jag börjar med ett synopsis som ger mig en idé vart jag är på väg och sedan vad varje kapitel ska handla om. Andra skriver på och låter berättelsen själv föra dem framåt, de känner sig låsta av ramverk och att inte låta karaktärerna få ta den väg de vill.
Med den bok jag skriver nu, tänkte jag att jag skulle försöka mig på ett mellanting. Jag hade synopsis för första halvan klar och visste vad kapitlen skulle handla om och ungefär hur historien skulle sluta. Så jag skrev. Och skrev.
Tills jag kom till en punkt där jag inte längre visste hur jag skulle komma till den punkt jag tidigare bestämt … Den person som jag tidigare tänkt skulle spela andrafiolen hade tagit mera plats än jag tänkt mig, hans roll hade blivit intressantare och personligheten mer spännande. Den tänkte huvudpersonen hade fogat sig och gett plats åt sin medkaraktär.
Men skulle jag fortsätta så? Skulle historien få bli en helt annan än den jag tidigare tänkt mig, eller skulle jag få tag tag i det hela och styra upp skrivandet som jag alltid gjort?
Scrivener är ett fantastiskt verktyg när man är i min situation. Det är som att jobba med post-it-lappar där man kan flytta runt kapitel och händelser och allt man skrivit i respektive avsnitt följer med. Dessutom kan man ge varje karaktärs avsnitt en specifik färg, vilket gör det ännu enklare att hitta rätt: blå post-it för D, gula för H (D och H är mina två huvudrollsinnehavare), gröna för A och rosa för S (två viktiga biroller, men inte de enda som har något att säga till om …). Varje post-it-lapp har en rubrik och dessutom får man plats med precis hur mycket man vill på lappen (även om allt förstås inte syns när man tittar på anslagstavlan i sin helhet).
Nu är jag nästan i mål med strukturen, så att jag snart kan börja skriva igen. Jag gillar verkligen planeringsstadiet, inte minst när man känner att man hittar rätt och att de hörnstenar som saknats faktiskt kommit inte bara tillrätta utan också på rätt plats – jag säger så nu, men ingenting i den här världen är förstås hugget just i sten 🙂 Mycket kan hända på vägen och jag ser verkligen fram emot att få upptäcka vad det är.
Då kör vi! Trevlig helg 🙂
30.000 ord skrivna av nästa bok, det motsvarar ungefär en tredjedel eller 100 sidor. Den här gången gäller det en helt fristående ”uppföljare” till En fallen man. Temat är annorlunda men tanken är att känslan ska vara liknande, relationer som döljer hemligheter, kärlek och svek.
Det handlar om två män som har mycket gemensamt, men vars liv skiljer sig milsvitt åt. Men nej, kärleken vi talar om är inte mellan dessa män, de förs samman av något helt annat, när hemligheten uppdagas.
Boken har två arbetsnamn, men jag vill inte tala om vilka de är. Ett av dem hänför sig till en av killarna, det andra till vad historien för med sig.
Det är en otrolig ynnest, att få bestämma vad som ska hända i en berättelse, att få saker att hänga ihop, att se vad som saknas och kan tillföras, att hitta på dialoger med de där slutklämmarna man i vanliga livet inte kommer på förrän samtalet är över och det är för sent.
Problemet är förstås att hitta tiden till skrivandet. Heltidsjobbet tar en stor del av dagen, familjelivet en annan. Tidiga morgnar är min räddning, som alltid. Jag längtar efter morgondagen när jag ska fortsätta och jag längtar efter att få se historien ta sin form. Självklart vet jag hur det kommer all sluta, mer eller mindre, men jag är säker på att även jag kommer att bli överraskad mer än en gång under skrivandets resa 😉
När jag hade skrivit klart En fallen man hade jag (förstås) genast ett nytt skrivprojekt på gång, en helt fristående uppföljare som inte har något att göra med något jag tidigare skrivit, men som går i samma still som den fallne mannen. Synopsis när skrivit och mer eller mindre klart, och en bra början på själva texten har jag också hunnit med.
Så blev jag tillfrågad om jag inte ville ta mig an ett annat skrivprojekt, en slags novellserie i tio delar. Det ville jag 😉
Idén är riktigt, riktig kul och otroligt spännande. Att skriva i den här formen, noveller som hänger ihop i en hel och riktig story, är nytt för mig och otroligt lärorikt. Följetong kallades det förr, serie heter det nu. Klart att jag skulle vilja berätta mer, men det får vänta lite till … Om allt går som planerat får du veta mer till sommaren. Kom igen, tiden går fort 😉
I kväll har jag skrivit färdigt en del i serien, som just nu ligger på 55.000 ord. Målet är 80.000 ord, i runda svängar, det här ungefär vad En fallen man hamnade på, men det viktigaste är förstås att berättelsen blir bra. Just nu känns det väldigt bra!
Nu är det dags att leka med dottern innan hon ska lägga sig. Trevlig afton!